Ämnen: privatiserade fängelser, Sri Lanka, Bertrand de La Grange, svensk neutralitet under Andra världskriget, anarkism, skattekilar, högern och EU, strukturomvandling i näringslivet, Sverige och NATO, Burma
Här samlar vi frågor som tidigare legat ut på "Frågor och svar". Det rör sig alltså om frågeställningar som är lite äldre och kanske inte helt dagsfärska. För att göra nedladdningen av sidorna hanterlig innehåller varje sida högst tio frågor och svar. Frågorna är från den 14 december 1999-6 januari 2000.
En översikt över alla frågorna hittar Du här
För att komma till den aktuella sidan med frågor och svar klickar Du här.
Vill Du själv ställa en fråga, klicka här.
X-240 Jag undrar om privatiseringen av
fängelser, både i USA, Europa och i Sverige. Vad händer
inom det området?
Lotta, Lund (6 januari 2000)
Lotta45@hotmail.com
När man talar om privatisering av fängelser är det viktigt att skilja på straff som utmäts av domstolar och verkställighet av straffen, som kan ske på fängelser. Det är svårt att tänka sig att någon annan än staten (eller ett annat offentligt organ) skulle vara ansvarig för den straffutmätande funktionen. Hur straffet verkställs är sedan en helt annan sak.
Sedan lång tid tillbaka har fängelserna varit en offentlig angelägenhet, antagligen främst för att man sett det som en funktion som ligger så nära straffutmätningen så att den bara följt med automatiskt.
Under senare år har det dock utvecklats en annan syn på hanteringen av fängelserna. Början var i USA där kommuner (counties) och delstater ofta inte kan finansiera offentliga investeringar utan godkännande i folkomröstningar - folkomröstningar för att ta upp lån till exempel. Det visade sig vara svårt, nästan omöjligt, att få väljarnas godkännande för att ta upp lån för att bygga nya fängelser. Fängelserna blev alltmer överbelastade och snart höll hela rättskipningen på att falla samman av detta skäl. Lösningen blev att låta privata entreprenörer bygga fängelsebyggnaderna som sedan hyrdes ut till den myndighet som verkställde straffen. Därifrån var det inte långt till att också låta andra funktioner i straffsystemet skötas av privata företag. Idag är det i flera delstater i USA allmänt att entreprenörer tar ansvar för hela fängelset, inklusive byggnader, bevakning, livsmedelsförsörjning och den produktion som kan förekomma i fängelset.
Systemet har visat sig framgångsrikt i den meningen att effektiviteten har ökat. Ett vinstinriktat företag är naturligtvis mycket mer än staten mån om att skära bort onödigt dödkött i organisationen. Privata fängelser är därför en snabbt växande bransch i USA och det finns till och med ett börsnoterat företag som specialiserat sig på att driva fängelser i de delstater där detta är möjligt. Prison Realty Trust Inc är listat på New York Stock Exchange och äger 50 fängelser i 17 delstater, i District of Columbia och i England. Prison Realty Trust samarbetar nära med Corrections Corporation of America, som driver ett antal fängelser. Bolaget grundades 1983 och öppnade sitt första fängelse i Houston i Texas 1984. Idag driver man 80 fängelser (många ägda av Prison Realty Trust, andra av delstater eller kommuner) med sammanlagt 73.000 platser. CCA driver både öppna anstalter, normala fängelser och "maximum sexurity prisons". Det är världens största privatägda fängelseföretag. Av USA sammanlagt 112.000 privata fängelseplatser har CCA cirka 60 procent. Totalt finns det 1,8 miljoner fängelseplatser i USA, så bara 6 procent är i privat regi, men andelen växer snabbt.
Fristående debattörer menar att privata fängelser minskar kostnaderna. Reason Magazine har drivit forskning kring privata fängelser och kommit fram till att det går att sänka kostnaderna med 10-15 procent. Genomsnittskostnaden för en fängelseplats i USA är 56 dollar per fånge och dag. I CCAs fängelser kostar varje fånge 43 dollar per dag. CCA berömmer sig dels av att ha ett målinriktat utbildningsprogram, eftersom man vet att ex-fångar som skaffat sig "high school diploma" (studentexamen) har låg återfallsfrekvens. Man har också få rymningar, bara 8 stycken under hela 1998, då bolaget hade i genomsnitt 44.000 intagna. "CCAs uppgift är att tillhandahålla kvalitetsstraff till lägre kostnad för skattebetalarna i samarbete med de ansvariga myndigheterna" heter det i företagets affärsidé.
CCA är verksamt i 26 delstater, i Puerto Rico, i England och Australien. Man samarbetar också med det franska företaget Sodexho Alliance S.A. som driver fängelser i Frankrike.
Återigen är det viktigt att understryka att privata fängelser inte har något med straffutmätningen att göra. Ersättning för driften kommer från staten (eller den myndighet som kan tänkas vara ansvarig). I stort sett innebär det att företaget får betalt efter hur många fångar som finns på anstalten och hur sträng bevakningen ska vara. Mer betalt för slutna anstalter för tunga förbrytare och mindre betalt för öppna anstalter avsedda för förstagångsförbrytare. Det går också att kombinera ersättningen med olika bonussystem som ger bättre ersättning för färre rymningar, bättre utbildningsresultat osv. De flesta fängelser har ju någon form av produktion och i den delen är det ju alldeles uppenbart att det privata näringslivets syn på saken har en viktig roll att fylla.
En genomgång av de privata fängelserna finns på Reasons hemsida på nätet.
I Sverige finns det inga privata fängelser. Men tanken har diskuterats i någorlunda positiv anda i riksdagen. Den första motionen i ärendet väcktes av en centerpartist redan i slutet av 1980-talet. Man kanske inte helt ska utesluta möjligheten att motionären fick visst bistånd med underlag till motionen från Contras redaktion.
På ett närliggande område finns det sedan gammalt etablerad
privat verksamhet också i Sverige. Det är "utackordering"
av värstingar som ofta sker till privatfamiljer. Också en del
vårdhem för "värstingar" har drivits i privat
regi. Därtill finns ideella organisationers rehabiliteringshem för
narkomaner, alkoholister med flera.
X-239 Jag undrar över konflikten
mellan tamiler och singaleser, på Sri Lanka. Vad är bakgrunden
till kriget? Hur är det idag?
Simon Planting (6 januari 2000)
simon.planting@telia.se
På många håll i världen kan historiska konflikter leva kvar i hundratals år. På Sri Lanka är det värre. Rötterna till konflikten kan spåras flera tusen år tillbaka i tiden.
Ursprungsbefolkningen på Sri Lanka kallades vedda. Någon sådan befolkning finns knappast kvar. Istället består befolkningen av singaleser och tamiler. Bägge grupperna är invandrare från Indien. Singaleserna började komma till Sri Lanka redan 500 år före Kristus. Tamilerna väl före Kristi födelse.
Indien är buddhismens ursprung. Men buddhismen ersattes med tiden av hinduismen. Singaleserna längst i söder påverkades aldrig av den hinduiska frammarschen. De behöll sin buddhistiska tro och utsåg sig själva till trons försvarare, bålverket mot hinduismen. Tamilerna anslöt sig däremot till den expansiva hinduismen.
Under århundradenas lopp har det funnits både singalesiska och tamilska kungadömen på Sri Lanka.
Utrikeshandeln har dock för det mesta skötts av främlingar. Araber. Portugiser. Nederländare. Britter. Britterna la under sig Sri Lanka i början av 1800-talet och förenade det med Brittiska Indien. Den brittiska tiden innebar en förnyad våg av tamilsk invandring till Sri Lanka. Britterna behövde plantagearbetare till de stora te- och gummiplantagerna och den arbetskraften hämtades från fastlandet. Visserligen var det tamiler som kom, men de skilde sig från de tamiler som redan fanns på Sri Lanka till både kultur och religion.
Singaleserna utgör idag cirka 70 procent av befolkningen. Hinduíska tamiler cirka 20 procent. Dessutom finns det muslimska tamiler. Och muslimska malajer. Liksom araber och européer. Ungefär 10 procent av befolkningen är kristen.
Singaleserna bor främst i södra Sri Lanka, medan den nordöstra spetsen av ön är bebodd av tamiler.
Oppositionen mot britternas kolonialstyre organiserades främst av singaleserna. Ett nationalistiskt parti för singaleser grundades redan 1919. När britterna 1948 lämnade Indien delades området i tre delar, det hinduiska Indien, det muslimska Pakistan (senare delat på Pakistan och Bangladesh) och det buddhistiska Ceylon (senare Sri Lanka). Singaleserna har under självständighetstiden varit organiserade i två partier, United National Party (UNP) och Sri Lanka Freedom Party (SLFP). UNP har i huvudsak varit styrt av släkten Senanayake, medan SLFP varit styrt av släkten Bandaranaike. UNP har varit västvänligt och pro-kapitalistiskt. SLFP dogmatiskt socialistiskt och mer eller mindre pro-kommunistiskt i det kalla krigets konflikter. Makten har skiftat, under en del perioder (till exempel 1970-1977) har SLFP tillgripit odemokratiska metoder för att förhindra UNP från att nå makten. SLFP har också, på ett populistiskt sätt, slagit vakt om buddhismen, det singalesiska språket och ett i förhållande till landets resurser kraftigt överdrivet socialt välfärdssystem.
Tamilerna har med rätta känt sig diskriminerade och det hela urartade till väpnad konflikt 1983, när tamilerna krävde en självständig tamilsk stat. Våldet trappades upp och 1987 träffades Indien och Sri Lankas regering (singaleser) en fredsöverenskommelse, som bland annat innebar att indiska trupper landsteg på Jaffna-halvön i norra Sri Lanka (indierna fanns kvar till 1990). Singalesiska nationalister protesterade mot den indiska inblandningen och tamilska nationalister på Jaffna-halvön angrep de indiska styrkorna - eftersom de skulle medverka till en avväpning av de tamilska gerilalgrupperna. Konflikten fortsatte som tidigare. Tamilska terrorister har genom åren genomfört ett stort antal spektakulära attentat som kostat tiotusentals människor livet även i den singalesiska delen av Sri Lanka. Den srilankesiska armén har förgäves försökt lägga under sig kontrollen över Jaffna-halvön. Under tiden har till exempel den tidigare så lukrativa turistnäringen förfallit.
X-238 Jag skulle vilja veta litegran
om Bertrand de La Grange. Vad han står för o.s.v.
Hanna (3 januari 2000)
hanna_d@hotmail.com
Bertrand de La Grange är Centralamerika-korrespondent för den stora franska vänstertidningen Le Monde. Han är stationerad i El Salvador, men har bland annat Kuba och Mexiko inom sitt område.
Han är mest känd för sin kritiska bok Marcos: La Genial Impostura (Den geniale bedragaren Marcos) som behandlar de mexikanska zapatisternas (revolutionärer) organisation EZLN och deras ledare. Marcos är inte den "gode revolutionär" som en del andra franska skribenter velat göra honom till utan en lögnhals som genom sin politik skapat en onödig och plågsam konflikt. De La Grange visar att inte ens Marcos biografi är äkta utan att det är fråga om en alltigenom skapad figur. Han hävdar också att Marcos aktivt motarbetar en seger i de mexikanska lokalvalen för vänsterpartiet PRD, eftersom det skulle vara ett svårt slag mot Marcos egna maktambitioner, som förvisso inte ryms inom den demokratiska sfären.
De La Grange gjorde sig under konflikten i Nicaragua så känd hos sandinisterna att han vägrades ackreditering som journalist. När han häromåret besökte Kuba blev han - som alla utländska journalister - skuggad. Men till skillnad från andra så blev han överfallen och misshandlad av säkerhetstjänsten när han besökte en informell presskonferens hos den kubanske dissidenten Vladimiro Roca. När han vid ett tidigare tillfälle besökte Kuba på turistvisum blev han fängslad redan av passpolisen och fick sitta i fängelse två dagar innan han utvisades.
X-237 Hur neutralt var egentligen Sverige
under andra världskriget? Vad innebar den neutralitetspolitik, som
vi stod under?? Per-Albin Hansson, hur var hans roll under Andra världskriget?
Hur påverkade nazismen Sverige?
Klara, Smedjebacken (2 januari 2000)
klaracurri@hotmail.com
Sverige var visserligen formellt neutralt under Andra världskriget. Men neutraliteten var hela tiden anpassad till det militära läget. I krigets inledningsskede med tyska framgångar gjorde Sverige en rad eftergifter för tyskarna. Efter den tyska ockupationen av Norge tilläts till exempel transporter av tyska trupper (permittenter) mellan Norge och Tyskland via Sverige. Och vid midsommar 1942 medgavs transport av en hel stridsutrustad tysk division (Engelbrecht-divisionen) från Norge till Finland och vidare till fronten mot Sovjetunionen. 1943 blev det annat ljud i skällan och Sverige började plötsligt i lika hög utsträckning gå de allierades ärenden... Krigslyckan hade ju vänt. Till den principlösa politikens försvar måste dock sägas att om Sverige inte gett efter för tyska krav hade det mycket väl kunnat sluta i en tysk ockupation också av Sverige med de än värre konsekvenser som detta medfört.
Vad gäller Finland ställde Sverige upp med både vapen och frivilliga förband efter det sovjetiska överfallet på Finland 1939. Här var ställningstagandet inte lika opportunistiskt som gentemot Tyskland, men likafullt mycket "själviskt". Hade Sovjet varit mer framgångsrikt i sitt krig mot Finland hade Sverige säkert stått därnäst på tur för Sovjet....
Per-Albin Hansson som statsminister spelade naturligtvis en viktig roll för Sveriges balansgång mellan de krigförande parterna. Men man ska komma ihåg att alla demokratiska partier var representerade i den samlingsregering som styrde landet.
Nationalsocialismen påverkade knappast alls Sverige - annat än
genom vad som hände i andra länder. Av det enkla skälet att
antalet nationalsocialister var mycket litet. I Sveriges Riksdag satt bara
ett par nationalsocialister som valts in för ett av de två kommunistiska
partierna (partiet ändrade namn från Kommunister till Socialister
och började stödja Tyskland, det blev dock utan mandat vid valet
1940, men till dess satt alltså några nationalsocialistiska
ledamöter i riksdagen - utan något som helst inflytande). Säkerhetstjänsten
övervakade såväl nationalsocialister som kommunister och
enligt uppgifter som släpptes fria fanns det 15.000 misstänkta
nationalsocialister och 50.000 misstänkta kommunister i säkerhetstjänstens
register. Bägge grupperna var ju potentiella landsförrädare
och behandlades därefter. Ansvariga myndigheter kunde ju se hur kommunister
gick Sovjetunionens ärenden i Finland och hur nationalsocialister gick
Tysklands ärenden i Norge och Danmark. Lyckligtvis fick vi aldrig uppleva
vad kommunister eller nationalsocialister var beredda att göra för
fienden i Sverige.
X-236 Jag har en fråga om Anarkism....
Om nu alla anarkister fick som dom ville...skulle det då finnas några
lagar ??
Ebba (1 januari 2000)
ebbarebell@hotmail.com
Du har väl hittat den "ömma punkten", som gör att anarkismen inte fungerar i praktiken. Ett system med begränsade auktoriteter innebär också utmärkta möjligheter för den som vill förtrycka att göra det, eftersom systemet i sig inte balanserar de potentiella förtryckare som finns i bland annat anarkistiska grupper...
X-235 Antag att Du anlitar en hantverkare för att utföra ett arbete hemma hos Dig. Hantverkaren vill få ut 1.000 kronor netto, dvs efter skatt, alltså vad han själv kan handla för. Hur stor egen lön måste Du då arbeta ihop, inklusive de sociala avgifter som den verksamheten där Du är anställd måste betala, för att kunna betala hantverkaren? Utgå från att marginalskatten, alltså skatten på den sist intjänade 100-lappen, är 32% för att ni bor båda i samma kommun som har 32 procents marginalskatt.
Hur mycket måste Du jobba ihop för att hantverkaren skall
få ut 1.000 kronor efter skatt? Om ni båda ligger över
den s.k. brytpunkten (alltså en lön på 17.500 per månad
eller mer) hur mycket måste Du då jobba in för att hantverkaren
skall få 1.000 spänn i fickan?
Hans Lennros (28 december 1999)
hans.lennros@swipnet.se
För att hantverkaren ska få ut netto 1.000 kronor måste han med 32 procent marginalskatt få 1470 kronor i lön. Men för att kunna betala 1.470 kronor i lön måste man även betala sociala avgifter på 485 kronor. Summa kostnader för den som anlitar hantverkaren 1.955 kronor. För att tjäna in 1.955 kronor netto måste Du ha en lön på 2.875 kronor, vilket kostar Din arbetsgivare 3.824 kronor inklusive sociala avgifter...
Om Du och hantverkaren ligger över den första brytpunkten betalar Du istället 52 procent skatt och över den andra brytpunkten (30.000 kronor) betalar Du 57 procent.
För att hantverkaren ska få 1.000 kronor måste han då vid 52-procentsalternativet få 2.083 kronor i lön, vilket med sociala avgifter kostar Dig 2.771 kronor. För att få detta netto behöver Du tjäna 5.773 kronor, vilket kostar Din arbetsgivare 7.678 kronor.
För att hantverkaren ska få 1.000 kronor vid 57-procentsalternativet måste han få 2.326 kronor i lön, vilket med sociala avgifter kostar Dig 3.093 kronor. För att få detta netto behöver Du tjäna 7.193 kronor, vilket kostar Din arbetsgivare 9,567 kronor.
Summan av skatt och arbetsgivaravgifter brukar kallas för skattekil,
dvs den kil som slås in mellan köpare och säljare. I det
sista exemplet är skattekilen 2.093 kronor (3.093-1-000 kronor)
X-234 Läste nyligen i Arbetaren
från hösten -94 och där stod att Contra hade skrivit om
att EU innefattar frågor som "är intressanta för människor
åt vänster men som får riktiga högermänniskor
att känna oro" (kommer inte riktig ihåg vad det exakt stod),
samt att Marknadsekonomiskt Nej Till EU hade bildats bl. a av initiativ
från medlemmar i Frihetsfronten. Detta förefaller inressant för
mig. Vad använder människor på högerkanten för
argument mot EU och EMU, och vilka frågor skulle vara intressant för
vänsterfolk? Jag har knappt stött på att en enda framstående
persson från borgerligt håll åtalat sig kritiskt till
EU/EMU, kanske ni kan nämna någon?
Petter Brunzell (20 december 1999)
petter_brunzell@spray.se
Personer med högerorientering som är kritiska mot EU ser EU som en i huvudsak socialistisk och byråkratisk organisation. En onödig politisk överbyggnad, som ytterligare ökar politikernas och byråkraternas makt, när minskat inflytande för politiker och byråkrater förefaller vara den mest eftersträvansvärda utvecklingsvägen. Ett exempel kan vara jordbrukspolitiken, Sverige har ända sedan överenskommelserna mellan Socialdemokraterna och Bondeförbundet (nuvarande Centerpartiet) på 1930-talet haft ett hårt reglerat jordbruk med höga priser på mat som följd. I slutet av 1980-talet började jordbruket avregleras och landets konsumenter fick en märkbart starkare ställning, bondekooperationens monopolföretag utsattes för hälsosam internationell konkurrens och priserna började sjunka, samtidigt som skattebetalarnas subventioner började minska.
I och med Sveriges inträde i EU 1995 hamnade vi återigen i ett starkt reglerat jordbruk. Denna gång visserligen med lägre priser, men detta berodde på de stora prissubventionerna frpn EUs skattebetalare, Detta var för en liberal ett svårt steg tillbaka till en gammal och ond tid, en tid då politiska diktat och politiska subventioner och inte marknaden styr en viktig näring.
Det var bland annat detta som låg bakom "Marknadsekonomiskt Nej till EU", med Christian Gergils som ledande namn. Han är nu redaktör för tidskriften m2 (e-post osa@m2000.nu).
En av de ledande EMU-kritikerna inom Moderata Samlingspartiet, riksdagsmannen Björn von der Esch, blev utesluten ur partiet för att han hade en EMU-kritisk inställning - von der Esch var EU-vän men EMU-motståndare. Han valdes senare in i riksdagen igen för kristdemokraterna. Svenska Dagbladets ledarsida har också ända fram till början av år 2000 varit negativt inställd till svenskt EMU-medlemskap, men efter personskifte på redaktionen lär det bli ändring.
Fler kritiska högersynpunkter mot EU och framförallt EMU hittar man på Rolf Englunds hemsida.
Det finns också en del länkar från Contras hemsida, framförallt till brittiska organisationer med denna inriktning. Det är framförallt i Storbritannien som uppdelningen mellan en EU-positiv vänster och en EU-kritisk höger är uppenbar.
http://www.bahnhof.se/~englund/emuskeptiker.htm
http://internetional.se/emuskeptiker.htm
http://www.euro-sceptic.org
http://www.democracy-movement.org.uk
http://www.cafe.org.uk
http://www.euro-emu.co.uk
X-233 Jag har fått i uppgift att studera och analysera den pågående strukturomvandlingen (övergången från industri- till elektroniksamhälle med globalt näringsliv) i belysning av följande kontroversiella frågor:
- Ramavtalsprincipen mellan SAF och LO enl. Saltsjöbadsavtalet
- Arbetstidslagen med 8 h arbetsdag och överreglering
- Lagen om anställningsSkydd
- Fackets ställning och betydelse i framtiden
Det vore tacksamt om ni kunde berätta eller skicka information
angående dessa punkter.
Björn Nilsson, Nacka (16 december 1999)
wallnalle@hotmail.com
Strukturomvandlingen innebär bland annat att de företagsstrukturer som var vanliga när den gamla tidens arbetslagstiftning och relationer mellan fackförbund och arbetsgivare byggdes upp förändras i grunden.
Ta arbetstidslagstiftningen till exempel. Idag har de flesta arbetstider som avviker från de lagstiftade 40 maximala timmarna. 38-39 timmar är ganska vanligt på arbetsmarknaden. Någon extra semesterdag likaså. Men många arbetar också långt mer - och mer än den tid som ryms inom maximal övertid. I till exempel många moderna elektronikföretag skulle en strikt tillämpning av arbetstidslagstiftningen uppfattas som en otillbörlig inblandning i förhållandena mellan arbetsgivare och arbetstagare. Fackets ställning blir också allt svagare. Facket är ju en organisation som passar utmärkt för att tillvarata intressena hos människor som har identiska arbetsuppgifter och arbetsförhållanden vid ett löpande band. Men det finns ju knappt några löpande band kvar (några få inom bilindustrin bara). Arbetsgivarna kräver istället i moderna och expansiva företag indviduell tankeförmåga, självständigt ansvar och tekniska kunskaper. Sådant kan man inte hantera inom de traditionella fackförbunds-arbetsgivar-relationerna. Tvärtom är det ytterst individuella förhållanden som inte kan kollektiviseras. Inom de moderna högteknologiska företagen har facket följdriktigt en mycket svag ställning, medan det ännu håller sin ställning inom de traditionella näringarna - för att inte tala om den offentliga sektorn, där arbetsgivarna är oförmögna att ge det individuella erkännande för bra prestationer som är själva motorn inom det privata näringslivet. Genom detta strukturella fenomen kan facket faktiskt till och med få ökad roll inom den offentliga sektorn, där urvalet av arbetande blir alltmer negativt och där det gammaldags facket därmed faktiskt kan rädda en del av sin "marknad".
Lagen om anställningsskydd håller av liknande skäl på att bli föråldrad och oanvändbar. Ett företag kan inte - vid driftsinskränkningar - säga upp de tekniker som är de enda som kan det som är företagets själ. Då blir det total nedläggning istället för driftsinskränkning. Facker är medvetet om detta och godkänner därför regelmässigt alla möjliga avvikelser från turordninsreglerna. Men de här godkännande, som är helt i överensstämmelse med den gällande lagstiftningen, blir aldrig aktuella i riktiga småföretag med några få anställda. Där finns det ingen fackförening och det finns därmed ingen som kan bevilja undantag. I det avseendet måste det självklart komma en ändring till stånd, så att man inte slår ihjäl företag med livskraft på grund av stelbenta anställningsskyddsregler.
En annan utvecklingstrend som gör lagen om anställningsskydd obsolet är att mycket av det som för skedde i jättelika storföretag idag sker i samarbete mellan nätverk av företag. Städare, bevakningspersonal och lunchserveringspersonal är idag nästan aldrig anställda av storföretagen utan av specialiserade företag som erbjuder just de yjänsterna. I till exempel den grafiska branschen finns det inte stora heltäckande tryckerier som gör allt utan sättningsföretag, reproföretag, layoutföretag, tryckerier, binderier, distributörer etc, företag som var för sig svarar för en liten del av kedjan. Om man vill göra sig av med en person i den kedjan säger man inte upp någon anställd, man säger upp avtalet med ett företag. Lagen om anställningsskydd blir helt enkelt otillämpbar eftersom den förutsätter att företagen är stora.
X-232 Jag har just sett Kjell Sundvalls 'Sista Kontraktet' och skulle gärna vilja ha era synpunkter angående teorin som läggs fram i filmen, dvs att NATO/SÄPO skulle ligga bakom mordet. Palme skulle tydligen ha krävt att Norden skulle få vara en "kärnvapenfri zon"... Varför norrbaggarna skulle lyssna mer på Palme än på NATO framgår aldrig. Jag har heller aldrig hört denna teori innan jag såg filmen.
Om jag inte är helt ute och cyklar så har Sverige under
hela efterkrigstiden (och i synnerhet under Palme) haft ett mycket tätt
samarbete och i praktiken även varit medlem i NATO, även om man
gav en annan bild utåt. Personligen anser jag det vara solklart att
mordet är ett Christer Pettersson-doftande amartörjobb. Lämna
ett vittne, hur korkad får man bli?
Petter (14 december 1999)
padron@dontmesswithtexas.com
Polisen lär ha lagt ner 900 miljoner kronor på utredningen av Palmemordet och det är väl därför ganska förmätet att ha en annan uppfattning än polisen. Och polsiens uppfattning är som Du vet att Christer Pettersson är den skyldige.
Av de saker Du nämner är det korrekt att Palme var med och diskuterade det sovjetiska förslaget om en "kärnvapenfri zon" i Östersjöområdet. Till den zonen skulle inte Sovjetunionen (inklusive Estland, Lettland och Litauen) höra, men däremot NATO-länderna Norge och Danmark. Inte heller skulle Östtyskland räknas till den kärnvapenfria zonen. Eftersom varken Danmark eller Norge hade några kärnvapen stationerade i respektive länder hade ett införande av en zon inte inneburit mycket konkret, annat än att de avsade sig möjligheten att stationera kärnvapen där i ett kritiskt läge. Mest var det fråga om ett politiskt utspel för att i den internationella debatten sprida uppfattningen om Sovjet som en "fredsälskande nation". Palme ställde glatt upp på detta.
Du har rätt i att Sverige under efterkrigstiden haft överenskommelser om samarbete med NATO, främst Storbritannien och USA. Men detta var djupt hemlighållna uppgifter ändra fram till den så kallade Neutralitetskommissionens betänkande häromåret. Inte ens utrikesministern eller ÖB visste om vad statsministern, försvarsministern och chefen för marinen sysslade med bakom ryggen på hela folket (utgångspunkten var att ryssarna omgående skulle tillfångata och troligen avrätta ÖB, varför chefen för marinen omgående vid krigsutbrott skulle ge sig av till det hemliga högkvarteret i Storbritannien och bli ny ÖB - den sittande ÖBn visste inget om detta).
X-231 Är det krig och svält
i Burma??
Veronica (14 december 1999)
bambi_81_@hotmail.com
Ja, bägge delarna. Men i minskande omfattning under de senaste åren.
När Burma blev självständigt 1948 var det ett rikt land, Asiens rikaste. Jorden var bördig och landet hade ett stort risöverskott som exporterades. I en statskupp 1962 tog Ne Win makten. Han införde en "burmesisk väg till socialism" och nationaliserade industrier, banker och rishandel. Det dröjde inte förrän det som 1948 var Asiens rikaste land inte bara blev ett av Asiens utan ett av världens fattigaste länder. Det rååder även brist på den gamla exportvaran ris.
Fria val hölls 1990 och de vanns överlägset av Aung San Suu Kyis parti Nationella Demokratiska Förbundet. Aung San Suu Kyi har sedermera fått Nobels fredspris. Eftersom militärens favoriter förlorat valet fick parlamentet aldrig sammanträda och Aung San Suu Kyi har under många år suttit i husarrest. Dock har hon haft något friare villkor under senare tid, utan att någonsin få ta sin plats som majoritetsledare i det burmesiska parlamentet.
I de södra delarna av Burma (längs gränsen mot Thailand) pågår sedan decennier olika lokala krig. Befolkningen i de delarna av landet är inte burmeser utan strävar efter självständighet. Det gäller framförallt i delstaten Karen, men även i Shan och Kayah. Burmesiska soldater driver samman befolkningen i storbyar och bränner ned de gamla byarna. Oppositionsstyrkorna är inte sena att ge igen. Under senare år har regeringen slutit fred med flera av de lokala oppositionsgrupperna, men Karenfolket driver fortfarande en ganska omfattande militär verksamhet riktad mot den socialistiska militärjuntan i Rangoon.
