Frågor till Contra
-äldre frågor samlade, B
Ämnen: allmän värnplikt, Contra - anti-nazister eller judeparti?, Fremskrittspartiet och Fremskridtspartiet, Contra i pdf-format, konservatism eller nyliberalism, Nordkorea, dödsstraff, Vietnamkriget, Pat Buchanan, Dansk Folkeparti, Jüri Lina
Här samlar vi frågor som tidigare legat ut på "Frågor och svar". Det rör sig alltså om frågeställningar som är lite äldre och kanske inte helt dagsfärska. För att göra nedladdningen av sidorna hanterlig innehåller varje sida högst tolv frågor och svar. Den här sidan innehåller frågor från perioden februari 1998-19 juni 1998.
En översikt över alla frågorna hittar Du här
För att komma till den aktuella sidan med frågor och svar klickar Du här.
Vill Du själv ställa en fråga, klicka här.
B-21 Vad tycker ni om Jûri Linas
bok Sovjetiskt Inflytande i Sverige?
B-20 Vad tycker ni om Dansk Folkeparti
(utbrytargruppen ur Fremskridtspartiet)?
B-19 Vad anser ni om Pat Buchanan?
P.S. (jag gillar alla tre)
Bent Kristensen, Stockholm (19 juni 1998, vi räknar det här som tre frågor) bent.kristensen@stockholm.mail.telia.com
Jüri Linas bok är en utmärkt faktagenomgång av vad som hänt i Sverige i relation till de kommunistiska staterna under efterkrigstiden. En av de bästa som publicerats! Tyvärr kombineras denna utomordentliga faktagenomgång med slutsatser och analyser som är svåra för oss att dela och en del rent antisemitiska inslag. Sådant har vi inget till övers för i Contra.
Contra har sedan länge haft vissa kontakter med danska Fremskridtspartiet och vi har inte sett någon anledning att ändra på detta efter Dansk Folkepartis uppdykande. Fremskridtspartiet har en enligt vår mening betydligt mer stabil ideologisk bas. Pia Kjaersgaard, som är en utmärkt organisatör och folktalare, saknar också den intellektuella bas som man bör begära av partiledare, även om vi måste medge att hennes personliga charm och intelligens kompenserar för mycket av avsaknaden av akademisk bildning. Dock har vi ingen förståelse för hennes osakliga överdrifter när det gäller dansk flyktingpolitik. Där är det inte fråga om sakligt välmotiverad kritik av den förda politiken - sådan finns det mycket att framföra - utan hon har tagit steget över gränsen till främlingsfientlig populism. Sådan har vi ingen förståelse för i Contra. Vi har också invändningar mot Dansk Folkepartis EU-fientliga hållning. Inte för att den är EU-fientlig, i Contra finns både anhängare och motståndare till EU, men för att den EU-fientliga hållningen i huvudsak grundas på en "danskt är bäst"-attyityd. De Contra-aktivister som är EU-motståndare är det på grund av att de anser att Bryssel lägger sig i för mycket och att EU i grunden är en socialistisk organisation som har alltför starka planekonomiska inslag. Vi kanske kan tillägga att vi hade Pia som omslagsflicka på Contra nummer 5 1988 (den näst stiligaste omslagsflickan Contra har haft). I den intervju som publicerades i samma nummer var de åsikter som framfördes mycket närmare Contras linje än de åsikter som hon framför idag.
Pat Buchanan ställer vi oss mer positiv till än vad som gäller såväl Jüri Linas bok som Pia Kjaersgaard. Dock är även här meningarna inom Contra delade. Vi är inte ett parti som driver en enhetlig linje, utan en tidskrift som publicerar material som ger läsarna möjlighet att dra egna slutsatser. Det hoppas vi även kunna göra när det gäller Pat Buchanan. Vi ska väl dock inte sticka under stol med att vi inte delar hans isolationistiska ståndpunkter. När det gäller de moralkonservativa värderingarna delar de flesta Contra-anhängarna den allmänna färdriktningen, men vill nog inte gå lika långt som Pat Buchanan. Många av hans andra ståndpunkter är mycket uppskattade inom Contra. Men kom ihåg att Contra uppmuntrar till självständigt tänkande och skulle aldrig drömma om att följa någon viss politisk tänkare eller ledare i fotspåren.
B-18 Då jag själv inte var med på den tiden (född 1974) så undrar jag om det överhuvudtaget förekom några uppgifter i svenska media om Vietcongs och nordvietnamesiska arméns övergrepp. Jag tänker bland annat på mord på bychefer, lärare och annan civilpersonal i Republiken Vietnams tjänst (republiken kallades vanligen Sydvietnam). Ett annat exempel är kommunisternas mord på cirka 2000 personer i Hué under den så kallade Tét-offensiven 1968.
Marcus Karlsson, Borås (19 mars 1998) bv98017@bhs.utb.hb.se
Den svenska nyhetsförmedlingen om Vietnam var en skamfläck för svensk press, för att inte tala om radio och TV, som på den tiden fortfarande var statliga monopol! Nyhetsförmedlingen var mycket snedvriden och den som ville skaffa sig en allsidig bild av det som hände i världen - och inte minst Vietnam - var hänvisad till utländska media. Och på den tiden var det, märk väl, omöjligt att ta emot utländska TV-sändningar. När det mot början av 1970-talet blev klart att satelliter och parabolantenner skulle göra det möjligt att ta emot utländska TV-sändningar föreslog en grupp inom socialdemokratiska kvinnoförbundet att innehav av parabolantenner skulle förbjudas. Så att svenskarna inte skulle bli utsatta för otillbörlig utländsk påverkan.
Särskilt den 1969 nystartade TV2 blev ett centrum för aktiva vänsterextremister, som använde kanalen som en plattform för kommunistisk propaganda.
Så småningom föll alltfler media in i den kommunistiska kören och när den nordvietnamesiska armén marscherade in i Saigon skrev till och med en så kallad högertidning som Svenska Dagbladet att staden blev "befriad". Visserligen ansåg inte dåvarande chefredaktören Gustaf von Platen att detta var en riktig beskrivning, men han hade, trots att han var ansvarig utgivare, ingen kontroll över vad som skrevs på nyhetsplats.
Det var massiv dominans för kommunistiska intressen i media. 40 procent av journalisterna sympatiserade med olika kommunistiska grupper, främst Vänsterpartiet Kommunisterna, med gamle Stalin-beundraren C H Hermansson som ordförande. 40 procent av journalisterna sympatiserade med socialdemokraterna och där styrde Olof Palme, som var dubbelmoralens främsta företrädare i det dåvarande Sverige. Utåt förde han en aggressiv pro-kommunistisk linje som fick USA att dra hem sin ambassadör under många år. Palme skämdes inte för att umgås med all sköns kommunistiska diktatorer och delta i anti-amerikanska demonstrationståg i Stockholm tillsammans med Nordvietnams Moskva-ambassadör (Sverige hade då inbga diplomatiska förbindelser med Nordvietnam). Samtidigt såg Palme till att den svenska militären samarbetade med USA. Men den som offentligt förespråkade en sådan linje blev "jagad med blåslampa". Det kunde gälla militärer som inte ljög om det som pågick bakom kulisserna på Palmes order. Det gällde några år senare (1983) Carl Bildt, då det gick så långt att regeringen i ett särskilt uttalande fördömde att han träffat tjänstemän vid amerikanska utrikesdepartementet i Washington. Så vitt det nu kan förstås var Bildt vid de samtalen, som han höll i egenskap av enskild moderat riksdagsman, betydligt mer "neutral" än Olof Palme själv.
Nå, vad gäller konkret om Vietcongs terrorvälde och till exempel massakern i Hué? Vad visste vi i Sverige. Nyheterna fanns i smånotiser i dagspressen. Tveksamt dock om de omnämndes i TV. Tét-offensiven framställdes som en stor kommunistisk seger, trots att den militärt sett var ett nederlag för Nordvietnam, som det tog dem två-tre år att hämta sig från. Uppgifterna om massakern kom fram först sedan Hué befriats från kommunisterna och de överlevande kunde berätta. Det tog några månader och då var myten om Tét som en förlust för Sydvietnam och USA redan väl etablerad.
Behandlingen av massakern i My Lai (Song My brukar händelsen kallas på svenska) var helt annan. Rubrikerna var jättelika. Och visst, det var ju något som avvek från mönstret, amerikanska soldater sköt ner drygt 100 oskyldiga civila (att inte fler sköts ned berodde på att andra amerikanska soldater kom och ställde sig mellan de civila vietnameserna och löjtnant Calleys kompani). Löjtnant Calley dömdes till fängelse för händelserna i My Lai. Kommunisterna fick medalj för det som hände i Hué. Men att kommunisterna bara i samband med Tét 1968 på en enda ort dödade 20 gånger så många civila som amerikanerna gjorde i My Lai, det var väl bara vad man kunde vänta sig av kommunister - och alltså ingen stor nyhet. Så tycktes många reagera. Men genom att tala tyst om det som var normalt och skrika högt om det som var tragiska undantag skapades en helt förvriden och upp och nervänd bild av verkligheten.
Några undantag fanns, till exempel Rune Moberg i tidningen Se och sedermera socialförsäkringsministern Bo Könberg (som var aktiv i Liberala Studentförbundet). Samt den stora ungdomsorganisationen Demokratisk Allians (där Contra har sina rötter). Men på det stora hela taget fick den breda allmänheten en grovt missvisande bild av vad som hände. Den som verkligen sökte information kunde dock finna.
En utmärkt skildring av Vietnamkriget och Vietnamopinionen finns i Frank Bjerkholts bok "Vietnam - det store bedraget" utgiven av Gyldendal Norsk Forlag 1980.
Bilden av Vietnamkriget i svenska media kan jämföras med hur informationen om de tyska förintelselägren nådde Sverige under Andra Världskriget. Informationen fanns allmänt tillgänglig från omkring år 1943 (och i hemliga rapporter redan från 1942), men det var få som ville informera allmänheten om vad som hände. En som gjorde det och skrev boken Bakom Stålvallen, Arvid Fredborg, Svenska Dagbladets unge korrespondent i Berlin, blev senare av vietnamaktivisterna i det socialdemokratiska partiets led (Sven-Ove Hansson i boken "Till höger om neutraliteten") beskylld för att vara nationalsocialistisk sympatisör! Arvid Fredborg var Tysklands-vän och därför liksom många andra högborgerliga svenskar oerhört upprörd över den vulgära nationalsocialismens våldtäkt på den högstående tyska kulturen (Goethe, Schiller, Beethoven, Wagner, Leibnitz...) Den upprördheten var väl förankrad långt innan Förintelsen var känd.
B-17 Contras ansvarige utgivare har, bland annat i TV-debatter, uttalat sitt stöd för dödsstraffet. Men borde inte Contra rimligtvis inta en motsatt hållning? Redan det att staten ska ha rätt att ta livet av enskilda individer borde leda till avståndstagande. Contra brukar vanligtvis inte ha några höga tankar om rättsväsendets ofelbarhet. I en rad artiklar har Contra berättat om personer som behandlats illa av myndigheter och rättsväsende. Man kan inte bortse ifrån risken att människor döms till döden på felaktiga grunder. Möjligheten att posthumt få upprättelse är en klen tröst för den som drabbats av ett felaktigt domslut.
Anders Fjällström, Stockholm (3 mars 1998) adman.ab@oden.se
Detta mejl är riktat till ansvarige utgivaren personligen så han får personligen svara:
Undertecknads företrädare som Contras ansvarige utgivare menar, att Contra borde ta avstånd från dödsstraffet. Som Fjällström säkert redan är medveten om, och som framgår av våra temaartiklar om dödsstraffet i nr 3 1995, tar tidskriften Contra emellertid inte ställning i själva sakfrågan. Det hindrar inte Contras medarbetare att ta ställning för eller emot. Själv är jag för dödsstraff.
Främsta skälet för dödsstraff är rättvisa. Ett straff måste stå i samklang med brottets karaktär extremt grova brott av typ mord, grova sexualförbryelser, landsförräderi och så vidare är av den arten, att endast dödsstraff enligt min uppfattning motsvarar brottet i fråga. Ett annat skäl är prevention - dödsstraffet garanterar att de bestialiska brottslingar som drabbas av det inte blir i stånd att fortsätta med sitt grymma hantverk. Därmed räddas oskyldiga människors liv. Ytterligare ett skäl är dödsstraffets avskräckande effekt - i Texas, där en tredjedel av alla avrättningar i USA sker, har brottsligheten under senare år stadigt gått neråt (även om den alltjämt är hög). Ytterligare ett tungt vägande skäl är omtanken om människors liv och värdighet. Ett samhälle som vägrar att låta mördarna möta samma öde som deras offer visar, att det aktar ogärningsmännens (och -kvinnornas) liv högre än offrens. Ett sådant samhälle kan enligt min uppfattning knappast kallas civiliserat.
Fjällström anser inte att staten skall ha rätt att ta livet av enskilda individer. Det vore intressant att veta, om han har samma betänkligheter då det gäller statens rätt att spärra in folk, ibland för livet. Det är riktigt att Contra inte har några högre tankar om vare sig staten eller rättsväsendets ofelbarhet, men trots allt har staten skyldighet att värna om sina laglydiga medborgares liv och lem och att allmänt sett trygga lag och ordning. Det syftet har varken Sverige eller andra västerländska samhällen uppfyllt med den flumjustis som rått under flera decennier.
Visst finns risken att oskyldiga döms till döden, men undersökningar från USA har visat att den risken är försvinnande liten. En annan skönhetsfläck i sammanhanget är den betydande tidsperiod som stundom föregår dödsstraffets exekverande. Den tiden borde avsevärt nedbringas.
Slutligen vill jag å det bestämdaste tillbakavisa myten, att "dödsstraff är mord i statens regi". (I USA är det dessutom delstaterna som har att besluta i frågan). I de fall dödsstraff är frukten av en mogen politisk och juridisk process inom ramen för ett civiliserat samhälle är så på intet sätt fallet. Däremot finns naturligtvis all anledning att ifrågasätta dödsstraffet i barbariska diktaturstater av typ Kommunistkina, Irak och Iran. Inte heller är det fråga om "avrättning" när en mördare skjuter en person i huvudet, på Solvalla eller annorstädes. Då är det mord, ingenting annat. Avrättning är en verkställelse av en i laga ordning avkunnad dom.
Tommy Hansson, ansvarig utgivare för Contra
(i det omnämnda nummer 3 1995 av Contra finns även redaktionsmedlemmar som förespråkar motsatt uppfattning mot den som Tommy Hansson företräder)
B-16 Jag heter Jennie Svensson och jag håller på att skriva en uppsats om Nordkorea; dess maktstruktur, förtrycket av befolkningen och isolationen från omvärlden osv. Nu undrar jag; kan Ni tipsa mig om var jag kan få tag på bra exempel på info om detta; litteratur, webb.platser etc? Vore ytterst tacksam för svar
Jennie Svensson, Gislaved (1 mars 1998)
jocke.svensson@gislaved.mail.telia.com
Tyvärr kan vi inte här på sajten ge något fullständigt svar. Och Nordkorea är defintivt ett av de svåraste objekten när det gäller att få fram trovärdiga fakta. Men frågans principiella karaktär gör att vi ska försöka visa hur man går till väga. Första steget, för de rena grunduppgifterna, bör vara att kolla CIAs hemsida. För Nordkorea hittar man uppgifter här. Fortsätt sedan med de två svenska tidningar som har sökomotorer på sina sajter. De har bägge över 300 träffar på ordet Nordkorea, Svenska Dagbladet och Aftonbladet. Om man vill leta artiklar om Nordkorea kan vi rekommendera Svenska Dagbladet 970108 och 960921 samt Aftonbladet 980213 (alla tre artiklarna finns i Contras klipparkiv, den som är bosatt i Stockholm är välkommen att efter överenskommelse botanisera i Contras antikommunistiska klipparkiv). Den amerikanska think-tanken The Heritage Foundation har också information om Nordkorea, vilket kan hittas här. Ett mycket allvarligt problem med Nordkorea när det gäller information är att landet är totalitärt och att regimen för besökare bara visar det som den vill visa. Just nu visar den svälten, men säger det att det verkligen råder svält. Nej. Det visar bara att regimen vill ge intryck av att det råder svält för att få hjälpsändningar från omvärlden. Den hjälp som tidigare har skickats till Nordkorea har hamnat hos militären. Bland annat var den nordkoreanska u-båt som förra året strandade i Sydkorea försedd med rissäckar som kom från FNs livsmedelsbistånd. Contra har naturligtvis genom åren många artiklar om Nordkorea. Klicka i vänsterramen på "Äldre Contra på papper", så kommer Du till innehållsregistret för Contra, och där hittar Du artiklar om Nordkorea i nummer 2/1975, 4/1977, 1/1978, 6/1982, 2/1984, 5/1994 och 5/1997.
B-15 Vilken ideologi ligger er närmast, konservatismen eller nyliberalismen? Dessa ideologier tenderar ju att kollidera i frågor som t.ex dödsstraff och narkotikapolitik. Vad har ni förresten för åsikter i dessa båda frågor?
B-14 Skulle det vara möjligt för er att lägga ut gamla contratidningar i t.ex pdf-format? Det skulle vara en ovärderlig informationskälla.
Anders Henrysson, Linköping (22 februari 1998) andhe907@student.liu.se
Det förhåller sig så att det inom Contras redaktion finns personer med både konservativa och nyliberala böjelser. Ja förre ansvarige utgivaren Anders Fjällström brukade till och med excellera genom att kalla sig socialliberal.
Contra är ju inte en tidskrift som i första hand driver en viss linje, utan låter läsaren själv dra slutsatser mot bakgrund av det faktamaterial som presenteras. På det sättet kan det rymmas olika uppfattningar inom redaktionen och vi kan komma utomordentligt väl överens trots skilda uppfattningar i sakfrågor. För den konservativa delen av oss är öppen för nyliberalt tänkande och den nyliberala delen öppen för konservativt tänkande.
Vad gäller den konkreta frågan om dödsstraffet så behandlades frågan i två artiklar i Contra nummer 3 1995. Tommy Hansson argumenterade för dödsstraffet och C G Holm mot dödsstraffet. Tommy Hansson är en av de få som offentligt har gått ut och talat för dödsstraffet i Sverige. C G Holm har däremot sett åtskilliga andra företräda hans uppfattning och har därför inte argumenterat för sin linje i andra sammanhang än Contra.
Även när det gäller narkotikapolitiken finns det skilda uppfattningar. Från "hårda tag" till liberalisering.
Redaktionens enighet rör angelägna frågor som mänskliga rättigheter, socialism, kapitalism, de västerländska kulturidealen osv.
Visst skulle det vara bra om vi kunde erbjuda pdf-filer. Men vi har inte resurser att göra det. Tills vidare får Du och andra därför nöja er med den innehållsförteckning över gamla Contra som finns på Contras hemsida.
Tillägg i mars 1999: Nu finns det pdf-filer på det senaste årets Contra inlagda i en särskild avdelning på Contras sajt. Dit kommer man bara med ett lösenord som finns i senaste numret av Contra. Vad beträffar äldre nummer är det på gång att lägga in fulltextfiler (html) på¨samma ställe på sajten. Det är dock ett flerårsprojekt.
B-13 Ni har i två olika Veckans Contra under 1997 berömt det norska Fremskrittspartiet och det danska Fremskridtspartiet. Ni kallar dessa för framstående nyliberala partier och önskar dem framgång. Men vad ni bortser ifrån är att dessa två partier är kraftigt främlingsfientliga och i det närmaste vill stänga Norges respektive Danmarks gränser för annat än arbetskraftsinvandring. Detta går ju tvärtemot alla liberala principer som grundar sig på att människor och varor ska få röra sig fritt över jordens alla gränser. En lite mer kritisk granskning borde göras.
Johan Carlson, Enköping ljohanc@hem1.passagen.se
Om det vore så att de två partierna vore för arbetskraftsinvandring så skulle de ju åtminstone vara mer liberala än samtliga svenska riksdagspartier, som enigt sluter upp bakom stoppet för arbetskraftsinvandring som infördes i början på 1970-talet. Endast inom moderaterna finns vissa annorlunda - mer liberala - tankar, men sedan dessa tankar framförts i debattskriften "Land för hoppfulla" 1997 blev mediavänsterns skall om rasism så intensiva att partistämman tog bort de liberala inslagen ur det färdiga programmet "Land för hoppfulla". Den första lärdomen är alltså att en liberal invandringspolitik i Sveriges ledande media kallas för rasistisk, och att den moderata partiledningen tar så starkt intryck av det att de liberala inslagen stryks.
Tyvärr är svenska medias behandling av norska och danska förhållanden inte mycket bättre än det som sägs om Sverige. Låt oss därför ta de svenska påståendena om de norska och danska partierna med en nypa salt. Och låt oss dessutom se på partierna var för sig.
Det norska Fremskrittspartiet har en bakgrund i Anders Langes proteströrelse mot byråkrati och höga skatter. En naturlig följd av partiets huvudpunkter blev protest mot statligt slöseri. En av många former av slöseri var statens frikostiga sociala stöd till invandrare som inte kunde försörja sig själva - de som var intresserade av att flytta till Norge för att försörja sig stoppades ju redan vid gränsen. Jag har vid flera tillfällen fört timslånga diskussioner med Fremskrittspartiets ledare Carl I. Hagen om partiets och hans egen syn på invandringspolitiken. Jag kan försäkra att Carl I. Hagens principiella inställning är att gränserna ska vara öppna. Men. Och nu kommer en viktig invändning, så länge det norska sociala systemet bygger på att alla som finns i landet ska ha tillgång till ett omfattande socialt skyddsnät och omfattande sociala förmåner, så kan man inte öppna gränserna. Ett krav för att få utbetalning på försäkringen - det sociala systemet - bör vara att man varit med och betalat premier - det vill säga skatt. Fremskrittspartiets syn på invandringsfrågan blir därför dualistisk och kluven. Å ena sidan fri invandring. Å andra sidan i det kortsiktiga perspektivet skärpta krav för invandrare. Ungefär som många MUFare i Sverige argumenterar för fri invandring, men inte ett öre i socialt stöd till dem som kommit in i Sverige. För övrigt var det ju ungefär så de stora flyktingvågorna från Estland, Lettland, Ungern och Tjeckoslovakien togs emot i Sverige under tiden 1944-1969. Det var en framgångsrik politik, de integrerades i samhället på några månader och ester, letter och ungrare har idag högre genomsnittsinkomster än infödda svenskar. Sedan blev det i början på 1970-talet invandringsstopp och en jättelik byråkrati med Invandrarverket i spetsen, som har gjort nyanlända invandrare till "klienter" istället för entreprenörer.
Det ska väl inte heller stickas under stol att Carl I. Hagen sett möjligheten att vinna röster på den lite tvetydiga linjen. Och att det i Fremskrittspartiets stora medlemskrets finns personer med en mer restriktiv inställning än Hagens egen. Resultatet är i alla händelser att Fremskrittspartiet är Norges näst största parti. Det kanske ska tilläggas att Fremskrittspartiet för några år sedan klövs i två delar, när en dryg tredjedel av partiets stortingsmedlemmar, de mest liberala, hoppade av och bildade Fridemokratene. Så här sa Carl I. Hagen, som själv kallar sig liberalist, vilket på svenska snarast betyder libertarian, om invandrarfrågan i en längre intervju i Contra nr 4 1985 (du kan beställa tidningen genom att klicka här): -Ni har ibland beskyllts för att vara invandrarfientliga, är det ett påstående som har fog för sig? -Nej, man har missförstått vårt tänkande. I det nuvarande norska samhället finns en mängd sociala förmåner som vi arbetat ihop till genom att betala avgifter och skatter under lång tid. Det är ett slags försäkringssystem. Man kan inte släppa in folk i Norge utan begränsningar för att omedelbart ge dem fullt socialt skydd. Med nuvarande trygghetssystem blir det orimligt att släppa in dem som inte har betalt "premierna" i systemet. Vi menar alltså att det finns motiv för den ganska restriktiva invandringspolitik som Norge för. En annan sak är att vi naturligtvis är beredda att ta hand om politiska flyktingar. Personligen har jag funderat på ett alternativ till den restriktiva invandringspolitiken som skulle vara förenligt med Fremskrittspartiets ideologiska inställning. Att släppa invandringen helt fri, men att låta invandrarna stå utanför det sociala trygghetssystem som de inte betalat för. Det finns dock idag små utsikter att vinna gehör för en sådan politik.
Vad Danmark beträffar har Fremskridtspartiet även där splittrats i två. I förra årets kommunalval vann Det Danske Folkeparti stora framgångar. Det partiets viktigaste fråga är stopp för invandringen. Fremskridtspartiet har en betydligt mer öppen och internationalistisk syn. Contras Danmarks-korrespondent, Peter Hartvig, har vid något tillfälle kallat Det Danske Folkepartis ledning för rasistiskt. Och vi kan försäkra att Peter Hartvig är varm anhängare av ett öppet danskt samhälle. Men det var Fremskridtspartiet som Johan Carlssons inlägg handlade om och där möter vi ett skatteprotestparti av den typ som vi sett på många håll i Västeuropa. Säg att Fremskridtspartiet i Danmark motsvarar Ian Wachtmeister, så motsvarar Det Danske Folkeparti Bert Karlsson. Det behöver nog inte råda någon tvekan om vem av de två som medlemmarna i Contras redaktion skulle föredra.
Slutligen bör det understrykas att Contra inte är ett politiskt parti och inte har några partipolitiska ambitioner. Vi är oberoende av alla partier och vi förbehåller oss rätten att vara kritiska mot alla politiska partier. Självklart gäller det även partier i främmande länder.
B-12 Stämmer det att Contra är anti-nazister ? Trodde de var ett högerextremt, äckligt judeparti. Ps: Jävla pucko, brinn i din egen skärseld. 18
Robert Sommerborn sommarn@algonet.se
Utomstående kan säkert fråga sig om det finns människor som skriver sådana mejl. Men det har faktiskt kommit till Contras brevlåda. Och skäms gör avsändaren tydligen inte. Vi ska inte vara sämre än att vi svarar seriöst och avmätt. Contra betyder mot. Vilket skall uttolkas som mot socialism. Och även om antalet mördade gör nationalsocialismen bara till den näst värsta socialismen så är den ju tillräckligt kriminell till själva sin natur för att alla anständiga människor ska vara emot. Vi kanske ska understryka att anhängarna av den värsta sortens socialism (räknat i antal dödade) - den som faktiskt har ännu fler offer på sitt samvete än nationalsocialismen - inte rimligen kan accepteras som seriösa kritiker av nationalsocialismen. De - kommunisterna - är i alla väsentliga stycken samma andas barn som nationalsocialisterna - även om vissa media låter påskina att det skulle finnas skillnader. Kanske mest av det skälet att det finns alltför många kommunister som arbetar inom medias samhällsbevakning.
Contra är inget parti utan en stiftelse som sysslar med publicistisk verksamhet. Contra ställer inte upp i några val. Även om vi politiskt ligger mil till höger om all socialism, såväl kommunism som nationalsocialism. Och vad den religiösa uppfattningen anbelangar så är det fritt fram att stå för olika linjer inom ramen för Contra. Vi tillämpar i det avseendet fullt ut Paulus ord från Galaterbrevets 3 kapitel 28 versen: "Här är icke jude eller grek" (i den nya lite avskalade Bibelöversättningen lyder orden "Nu är ingen längre jude eller grek"). Alla är vi ett i vårt brinnande (sic!) intresse för demokrati och frihet.
B-11 Var står ni i frågan kring värnplikt och försvar? Jag har förstått att ni vill ha ett ganska bra försvar mot kommunisterna, men hur ska detta bedrivas? Värnplikt är enligt undertecknad en helt förkastlig metod eftersom det är en form av straffarbete. En värnpliktig gör oftast militärtjänst ofrivilligt eftersom han är tvingad och underkastad svensk lag. En bättre metod tycker jag är att ha en yrkesarmé kombinerat med ideellt arbte. Då skulle soldaterna känna lite mer motivation, eftersom det skulle vara "ädlare" och mer patriotiskt än dagens tvångsarbete. Eller som Ronald Reagan en gång uttryckte sig: "Värnpliktssystemet förstör just de värden som vårt politiska system är ägnat att försvara" Vad anser ni?
Per Nilsson, nyliberal studerande von.zolhult@swipnet.se
Visst vill Contra ha ett bra försvar. Mot kommunisterna i första hand. Försvaret är ju den mest utpräglade kollektiva nyttigheten. Alla har nytta av den, oavsett om de är med och betalar eller inte. Därför är det svårt att komma runt ett visst mått av tvång, åtminstone när det gäller finansieringen av försvaret. Värnplikten kan ju ses som ett alternativt sätt att ta ut skatt. Dels plågas alla vanliga skattebetalare med att hälften eller så av inkomsterna försvinner in i stats- och kommunkassorna. Dessutom tvingas en del av befolkningen (den manliga befolkningen som är tillräckligt frisk var det en gång, nu verkar det vara en del av den manliga befolkningen som är tillräckligt frisk) ställa upp med gratis arbetskraft. Ett alternativt sätt att genomföra skatteutplundringen. Jämför med hur det var på försäkringsmarknaden förut. De försäkrade betalade inga premier, men ställde upp med virke och egen arbetskraft om något av byns hus brann ner... Idag förekommer knappt den försäkringsformen, vi betalar istället premier. Men i försvaret så...
Vi kan tänka oss alternativa vägar att finansiera försvaret. Under vissa omständigheter skulle kanske även allmän värnplikt vara försvarlig - men då ska den naturligtvis inte drabba vissa befolkningsgrupper så orättvist som idag. Kanske kan vi acceptera ett värnplikysförsvar. Men inte idag. Alltför mycket pengar slösas bort på att utbilda värnpliktiga som egentligen inte behövs i försvaret. Alltför mycket slösas bort på värnpliktiga med dålig motivation (samtidigt som ungdomar "slåss" för att få göra lumpen). Och vi får dessutom bristfällig kvalitet på de soldater som utbildas. Vi behöver alltfler soldater med teknologiska specialkunskaper, det ordnar man inte med nio månaders utbildning. Alltfler länder i Europa avskaffar värnplikten och inför en yrkesarmé. Sveriges försvar skulle antagligen bli effektivare om vi följde efter. Den lilla hårdtränade elitarmén kan kombineras med ett brett system av reservister. Schweiz är där ett intressant föredöme, där alla har ett vapen hemma i garderoben. (Vapen som nästan aldrig missbrukas i brottsliga syften). Och samtidigt skulle vi bli av med det otrevliga tvångsinslag som värnplikten utgör.
