Ämnen: Kreuger-kraschen, Boerkriget, Schweiz, Contras syn på invandring, Spanska inbördeskriget, Raoul Wallenberg, Storbritannien, fascistisk ideologi, Pakistan, Greenpeace
Här samlar vi frågor som tidigare legat ut på "Frågor och svar". Det rör sig alltså om frågeställningar som är lite äldre och kanske inte helt dagsfärska. För att göra nedladdningen av sidorna hanterlig innehåller varje sida högst tio frågor och svar. Frågorna är från den 13 oktober 1999-6 november 1999.
En översikt över alla frågorna hittar Du här
För att komma till den aktuella sidan med frågor och svar klickar Du här.
Vill Du själv ställa en fråga, klicka här.
S-190 Jag skulle vilja veta vad som hände
på 1930-talet då Sverige fick uppleva s k Kreuger-kraschen?
Vad hände då?
Samet (6 november 1999)
dobberman_@hotmail.com
Ivar Kreuger hade med början straxt efter sekelskiftet byggt upp en koncern vars storlek och betydelse för världsekonomin aldrig senare har fått sin motsvarighet i Sverige. Kreuger var civilingenjör och började i byggnadsbranschen. Han hade i USA lärt sig betongbyggnadstekniken som han importerade till Sverige. Det första huset i den nya tekniken finns kvar än idag och kan beskådas i Stockholm i hörnet av Norrlandsgatan och Kungsgatan, där fanns en gång "Myrstedts matthörna", som även inte alltför gamla stockholmare känner till. Idag ägs huset av Folksam som också har en reklamskylt på fastigheten. Huset byggdes av Kreugers med en kompanjon startade byggbolag Kreuger & Toll. Han byggde också NK-huset i Stockholm och Stockholms Stadion.
Kreuger & Toll utvecklades från ett innovativt byggbolag till en världsomspännande finansiell koncern. Närmast efter byggverksamnheten kom tändstickorna. Kreuger köpte med hjälp av vinsterna från byggverksamheten upp en rad tändsticksfabriker (bland annat tändsticksfabriker som ägdes av Ivar Kreugers far Ernst) och bildade 1917 Svenska Tändsticks AB (numera Swedish Match). Så småningom hade han lagt under sig all tändstickstillverkning i Sverige. Tändstickor var vid den här tiden en mer central nyttighet än idag. Det var inte bara så att alla rökare behövde tändstickor, utan de flesta hus värmdes med ved eller koks. Gasspisen var vanlig och tändstickor var på ett helt annat sätt än idag en livsnödvändighet.
Sedan Kreuger byggt upp ett svenskt monopol på tändstickstillverkning gick han vidare och köpte tändsticksfabriker i andra länder. En av hans affärsidéer var att rädda länder i finansiell kris genom generösa lån till skuldsatta regeringar, i utbyte mot ett lagligt monopol på tändstickstillverkning i landet. 1928 svarade Svenska Tändsticks AB för hälften av världens tändsticksproduktion.
Men det som blev viktigast för Kreuger & Toll var den finansiella verksamheten. Kreuger blev känd för att kunna ordna stora internationella lån och han bidrog till finansieringen av en rad länder, inklusive stormakter som Tyskland och Frankrike.
När New York-börsen kraschade 1928 berördes Kreuger bara marginellt. Hans verksamhet fortsatte och på grund av de dåliga tiderna ökade intresset för de stora lån som han kunde ordna. Men med tiden blev hans finansiella ställning alltmer ohållbar. Kreditgivarna krävde en samlad redovisning och när det började bli dags att avge den sköt sig Kreuger i sin våning i Paris (12 mars 1932).
Nu kraschade börsen i Stockholm (tre och ett halvt år efter New York). Särskilt Kreuger-företagen drabbades naturligtvis. Förutom Svenska Tändsticks AB räknades Skandinaviska Banken, Ericsson, Boliden, SCA och Hufvudstaden till Kreugerföretagen - alla fem storföretag än idag. Han hade också stora intressen i företag som SKF, Gränges och Stora. En särskild kommission tillsattes för att lösa den finansiella krisen efter Kreugers fall. Kreuger-koncernen sattes i konkurs och inte så få av företagen övertogs till en billig penning av Wallenberg-gruppen, som genom detta stärkte sin ställning, men aldrig blev så mäktig som Kreuger-kocernen varit. Andra företag övertogs av intressen som stod nära Handelsbanken.
Kreuger-kraschen innebar att den internationella depressionen kom också till Sverige. Den fick också politiska konsekvenser, eftersom statsministern C G Ekman (från de frisinnade, det som idag är folkpartiet) först förnekade att hans parti fått ekonomiskt stöd från Kreuger, men sedan tvingades erkänna att hans parti emottagit 50.000 kronor (regeringen hade gett "nödlån" till Kreuger-koncernen i samband med kraschen och Kreugers stöd till regeringspartiet gjorde att dessa ifrågasattes). Kreuger hade dock gett motsvarande bidrag också till de anrda riksdagspartierna.
Kraschen innebar att en stor mängd småsparare drabbades av personlig ruin. Riskkapitalmarknaden fick ett svårt avbräck som inte har helt reparerats förrän under 1980-talet.
S-189 Vad utlöste Boerkriget i Sydafrika?
Carl Johan Hedström (28 oktober 1999)
h_carl_johan@hotmail.com
Boerna var bönder vars förfäder flyttat till Sydafrika från Nederländerna. Till att börja med koloniserade de området kring nuvarande Kapstaden. Men de drog vidare norrut när brittiska kolonister kom efter. Boerna var lite de fria viddernas folk, det var lite av vilda västern över koloniseringen (den nuvarande svarta befolkningen fanns inte i Kaplandet när nederländarna kom dit, de flyttade in norrifrån långt senare, den glesa befolkning som fanns bestod av hottentotter och bushmen).
Under 1880-talet uppstod två självständiga boerstater i Sydafrikas inland, Transvaal och Oranjefristaten. När guld och diamanter upptäcktes i Witwatersrand 1886 blev det stort inflöde av nya invandrare, den här gången engelsmän. De stolta boerna, som huvudsakligen var lantbrukare, såg sig överflyglade och motarbetade britternas intåg. Britterna ville samla hela södra Afrika i en koloni och boernas självständiga republiker var naturligtvis ett hinder. Dessutom hindrades den ekonomiska exploateringen av fyndigheterna i Witwatersrand. Britterna landade upp med trupper vid gränsen och Transvaals president Paul Krüger krävde att trupperna skulle dras tillbaka. När britterna vägrade bröt kriget ut 1899. Inledningsvis var framgångarna stora för boerna, men britterna skickade då truppförstärkningar. Till slut hade britterna 450.000 man i Sydafrika, nog för att krossa boernas styrkor och även det guerillakrig som senare fördes. Britterna visade sällsynt hårdhet i kampen mot boerna och bland annat inrättades koncentrationsläger, dit den civila boerbefolkningen fördes. Boernas gårdar brändes ner. Britternas militära överlägsenhet tog ut sin rätt och 1902 slöts ett fredsavtal som innebar att de fria boerrepublikerna införlivades i den brittiska kolonin.
Boerna hade mycket stora symaptier i Europa (utom Storbritannien) under kriget och kampen mellan boerna och britterna i Sydafrika fick långt senare återverkningar i form av apartheid-politiken.
S-188 Hej, jag håller på
med ett fördjupningsarbete och skulle vara tacksam om ni kunde berätta
lite om hur Schweiz demokratin skulle kunna påverka andra länder
i framtiden, EU och om det skulle fungera
Amelie Åkenstam, Stockholm (27 oktober 1999)
aekenstam@hotmail.com
Vi antar att Du med Din fråga avser hur en schweizisk modell med många folkomröstningar, samlingsregering och litet inflytande för den federala regeringen skulle fungera i andra europeiska länder.
Schweizarna är naturligtvis vana vid metoden och det kan väl inte antas att allt skulle fungera smärtfritt i andra länder. Men den stora betydelsen för folkomröstningsinstitutet finns på en del andra håll, till exempel i USA, där det är vanligt med folkomröstningar både på delstatsnivå och lokal nivå. Folkomröstningen är - både i Schweiz och USA - en metod för folket att säga stopp och belägg när de valda representanterna inte fölkjer sina uppdragsgivares (väljarnas) intentioner. I både Schweiz och USA fungerar det här institutet utmärkt. Det är ett korrektiv som sätter gränser för vad de valda representanterna kan ta sig för. I Sverige har vi ju inga liknande möjligheter, men de skulle säkert fungera bra även här.
Vad gäller den federala regeringens begränsade maktställning är detta helt i överensstämmelse med de principer som EU ska verka efter, subsidiaritetsprincipen, dvs politiska beslut ska fattas på så låg nivå (så nära väljarna) som möjligt. Tyvärr fungerar inte EU alltid i överensstämmelse med dessa vackra principer. Under alla omständigheter fungerar systemet tillfredsställande i Schweiz och skulle säkert göra det också i andra länder.
Den sista gentemot övriga Europa avvikande egenskapen är samlingsregeringen. Samlingsregerandet leder utan tvekan till en försvagning av konturerna i den poltiiska debatten. I Schweiz fall kombineras detta med att regeringens maktställning rent generellt begränsas genom folkomröstningsinstitutet. Det är alltså en gynnsam situation för alla som vill begränsa det politiska inflytrandet över huvud taget. Och mycket talar för att en svag ställning för den politisaka makten innebär goda möjligheter för medborgarna att utveckla ekonomiska och andra projekt på ett fördelaktigt sätt. Schweiz är ju också ett av Europas rikaste länder - om inte det allra rikaste.
Dock är det naturligtvis så att det inte är möjligt
att bara flytta institutionella förhållanden från ett land
till ett annat. Den schweiziska modellen är skapad i Schweiz under
hundratals år och avpassad till det schweiziska samhället och
den schweiziska kulturen (som ju är tre - men samtidigt en, genom att
landet har tre av sina grannnländers språk). Men inspiration
kan man säkert få. Och förvisso kan mycket bli bättre
än i Sverige.
S-187 Förlåt, men jag måste
bara fråga vilken syn Contra har på invandring???
Erik Johansson (27 oktober1999)
oea447w@tninet.se
Contra är i första hand en informationsorganisation. Vi har inget "partiprogram" och driver ingen politisk linje. Dock arbetar vi på grundvalen av en gemensam plattform, som Du kan hitta i utkast på http://www.contra.nu/plattform.html.
I den plattformen finns inget ställningstagande om invandringspolitiken.
En av anledningarna är att vi inte upplever frågan om inställningen
till invandringspolitiken som en avgörande politisk fråga - man
kan ha olika uppfattningar om invandringspolitiken och ändå stå
för de ideal som Contras aktivister ställer upp för. Skilj
noga på inställningen till invandringspolitiken och inställningen
till invandrare. Respekt för invandrarna som personer och individer
är självklar för Contras vänner (men självklart
ingen respekt för de invandrare som ägnar sig åt brottslig
verksamhet, de bör straffas och sedan utvisas om det rör sig om
annat än bagatellbrott). Få Contra-vänner torde vara anhängare
av den nuvarande invandringspolitiken och alla är därför
kritiska mot de svenska politiker som står för den politiken.
Kritiken är dock av två ganska skilda slag. Å ena sidan
finns det de som anser att vi i princip bör ha fri arbetskraftsinvandring
och att alla som vill ska få flytta till Sverige - om de kan göra
rätt för sig. Medan det å andra sidan finns en del som anser
att man bör behålla eller minska den nuvarande nivån på
invandringen.
S-186 Jag undrar hur fascisterna kunde
vinna spanska inbördeskriget och varför de fick stor hjälp
av omvärlden
Anna Hedengren, Stockholm (27 oktober1999)
anna_hedengren@hotmail.com
Spanska inbördeskriget var kulmen på en lång period av svåra motsättningar i ett land där extremistgrupperna hade större inflytande än de moderata krafterna, och det inom alla politiska läger.
Spanien var i början av 1920-talet, precis som Sverige, en parlamentarisk demokrati, men de sociala förhållandena var sämre än i Sverige och motsättningarna inom landet djupa. 1923 etablerades diktatur under Miguel Primo de Rivera, med kungen Alfonso XIIIs samtycke. Primo de Rivera lyckades med en del av sina föresatser att skapa ordning i ekonomin, men han lyckades aldrig skapa någon politisk bas för sin ställning som diktator. När stödet för Rivera försvagades fick han sparken av kungen. En konstituerande församling utsågs, som skulle utarbeta en ny författning. Församlingen var vänsterdominerad. Efter val 1931 utropades republik och en folkfrontsregering tog makten. Med folkfrontsregering avses en regering där moderata och demokratiska socialister samarbetar med kommunister. I Spanien var emellertid bilden mer komplicerad än så eftersom trotskister, syndikalister och anarkister hade en stark förankring i delar av landet. Det fanns alltså en rad grupper på vänsterkanten som motarbetade en demokratisk utveckling, samtidigt som de var i luven på varandra.
Vid valen 1933 blev det högerseger. De olika vänstergrupperna försökte efter bästa förmåga obstruera den nyvalda regeringens ställning genom strejker, demonstrationer, ockupationer etc. Den nya regeringen slog ner oppositionen med kraft, varefter vänstern på nytt vann valen 1936 (med ganska liten marginal dock).
Den lilla valsegern hindrade inte vänstern från att driva en mycket radikal politik, med förstatliganden, aktioner mot kyrkan (kyrkor och kloster brändes ner av mobben på många ställen) och militären osv. Samtidigt pågick uppgörelserna inom vänstern. Den stora syndikalistiska opinionen hade dock ingen representation alls i parlamentet (cortes), eftersom det var emot syndikalisternas principer att engagera sig i rikspolitiken (syndikalistanhängare hade dock normalt röstat på andra republikanska partier).
Den nya regeringen fick egentligen aldrig kontroll över situationen, utan situationen utvecklades alltmer i riktning mot okontrollerad anarki. Mobben tog över. Det var i den situationen som en grupp officerare beslöt att ta saken i egna händer. Ledare för officerarna var generalerna Francisco Franco, som var guvernör på Kanarieöarna, och Emilio Mola. Franco opererade från spanska Marocko, där kuppen genomfördes framgångsrikt i juli 1936. Han kunde senare ta sig över Gibraltar sund till det spanska fastlandet, där kuppen lyckats bara i vissa delar av landet.
Inbördeskriget bröt ut och det pågick i tre år, innan Madrid föll för Francos styrkor.
Kriget var blodigt och hänsynslöst på bägge sidor. Republiken (dvs vänstern) fick stöd av Sovjetunionen, som skickade både vapen och "frivilliga" till Spanien. Franco-sidan fick stöd från Italien och Tyskland, som också skickade vapen och "frivilliga". En väsentlig skillnad var att Republikens frivilliga organiserades av den kommunistiska internationalen, Komintern, i slutänden styrd av Moskva. NKVD (den sovjetiska hemliga polisen) övervakade vilka frivilliga som kom till Spanien och tvekade inte att avrätta de som ansågs vara trotskister, syndikalister, Franco-agenter eller allmänt opålitliga. Det bör vidare noteras att de frivilliga på den republikanska sidan normalt inte hade någon militär utbildning. Det var ofta unga arbetslösa som lockades att ta värvning för socialismen (inte för demokratin). Franco-sidans frivilliga var betydligt bättre organiserade och utbildade. De var direkt underordnade tyska och italienska militärer.
De två sidorna var egentligen koalitioner mellan skilda intressen. På Republikens sida stod kommunister, syndikalister, anarkister och trotskister, men också demokratiska krafter som socialdemokrater och liberaler. På Franco-sidan stod kyrkan (Republikens anhängare var genomgående anti-kyrkliga och många var uttalade ateister), armén, monarkisterna, representanter för den framväxande industrin, Falangistpartiet och en del demokratiska högerpartier.
Falangistpartiet hade grundats 1933 av José Antonio Primo de Rivera, son till Miguel Primo de Rivera. Primo de Rivera hade tagit intryck av de italienska fascisterna, men också av syndikalisterna. Han arbetade således för en stark central statsmakt med avgörande inflytande över ekonomin, samt en sammanslagning av fackföreningar och arbetsgivarorganisationer i så kallade syndikat, som skulle bli den dominerande organisationen i samhällsapparaten. Han arbetade också för att upprätta ett omfattande socialt välfärdssystem. José Antonio Primo de Rivera greps av republikanerna efter inbördeskrigets utbrott och arkebuserades.
En avgörande faktor bakom Franco-sidans seger var att Franco faktiskt lyckades förena de olika krafterna till en gemensam front i april 1937. Efter arkebuseringen av Primo de Rivera tog Franco över ledningen av Falangistpartiet, trots att han själv inte varit medlem i Falangen. Han försökte tona ned Falangens syndikalistiska drag, men de dirigistiska marknadsfrämmande inslagen levde kvar långt in på 1950-talet, liksom de stora sociala välfärdssystemen. Först 1957 gjorde Franco rent hus med Falangismens planekonomiska bas, sparkade alla falangister från ekonomiskt inflytelserika poster och lät teknokrater ta över statens ekonomisk-politiska funktioner. Franco behöll ända in på 1970-talet Falangens karaktär av massparti med vissa yttre kännetecken som var gemensamma med fascisterna i Italien och nationalsocialisterna i Tyskland.
Republiken lyckades sämre med att upprätthålla enigheten. Mitt under brinnande inbördeskrig utbröt ett trotskistiskt och anarko-syndikalistiskt uppror i Katalonien - upproret i maj 1937 var så vitt man kan förstå framprovocerat av sovjetiska agenter som en gång för alla ville eliminera de vänsterkrafter som inte var lojala mot Stalin. Republiken satsade helhjärtat på att krossa trotskisterna och anarkosyndikalisterna innan man gick vidare i inbördeskriget - och när det skedde var man naturligtvis försvagade. Sovjet ville framförallt komma åt det lilla kommunistpartiet POUM (med trotskistiska sympatier). När Republikens premiärminister Largo Caballero vägrade att upplösa POUM lyckades sovjetiska agenter sparka Caballero som ersattes av Juan Negrin, som snabbt efterkom Sovjets krav. Exekutivkommittén i POUM greps. Ledande personer i partiet försvann och har aldrig återfunnits.
Medan Tyskland och Italien levererade vapen på kredit till Franco-sidan krävde Sovjet kontant betalning. Det skedde genom att hela den spanska guldreserven fördes till Sovjetunionen och för varje vapenleverans överfördes en liten del av reserven till Sovjet.
Efter att Franco vunnit inbördeskriget sommaren 1939 kunde han hålla
sig utanför Andra världskriget. De tre länder som varit direkt
inblandade i kriget, Tyskland, Italien och Sovjetunionen hade alla utnyttjat
det som ett slags militärtekniskt laboratorium. Francos löfte
till monarkisterna att återupprätta monarkin uppfylldes först
efter Francos död, då Juan Carlos blev kung (1975). Han var ättling
till den gamla spanska kungafamiljen och hade utvalts bland ett flertal
tronpretendenter av Franco själv redan 1969.
S-185 Vad för betydelse hade
Raoul Wallenberg under förintelsen?
Pauline Allard, Stockholm (27 oktober 1999)
pailineallard@hotmail.com
Raoul Wallenberg hade stor betydelse - lokalt i Ungern.
Raoul Wallenberg var syssling till de nuvarande industriledarna Jacob och Marcus Wallenbergs pappor. Han var arkitekt och född 1912.
Judarna i Ungern klarade sig i förhållande till i andra länder i Centraleuropa bra under Andra världskriget. Fram till 1944. Anledningen var att den ungerska regeringen frivilligt anslutit sig till den tyska sidan i kriget och därmed avstod tyskarna från att lägga sig i ungersk politik. Detta innebar anmärkningsvärt nog att Ungern, allierat med Tyskland, kunde bli en tillflyktsort för judar från andra länder som kontrollerades av Tyskland. Situationen ändrades i mars 1944 då den tyska regeringen började lägga sig i Ungerns affärer. I oktober 1944 störtades Miklos Horthys ungerska regering och en nationalsocialist vid namn Ferenc Szalasi tog över. Han var enligt tyskarna så pålitlig att de kunde dra tillbaka de tyska trupperna från Ungern.
Szalasis nationalsocialistiska rörelse, pilkorsarna, hade redan innan det slutliga maktövertagande börjat förföljelserna mot judarna - både de ungerska judarna och de judar som flytt till Ungern från andra länder. I Budapest fanns vid den här tiden uppskattningsvis 230.000 judar. I samband med pilkorsarnas framfart kontaktade representanter för amerikanska War Refugee Board Raoul Wallenberg i Stockholm. Tanken var att neutrala länder, som fortfarande hade diplomatisk representation i Budapest, skulle kunna göra en insats för att hindra förföljelserna mot judarna. Wallenberg ställde upp på uppdraget och kom till Budapest i juli 1944, där han började arbeta på svenska legationen.
Wallenberg hade sällsynt energi och fräckhet. Kombinationen var mycket lyckosam. Han upprättade "svenskhus" i Budapest. Hus försedda med svenska flaggan, som han hävdade var diplomatiskt skyddat område. Under förvånansvärt lång tid accepterade de ungerska myndigheterna och till och med pilkorsarna detta knep. Han utfärdade också så kallade skyddspass till judar i Budapest. Till att börja med måste den som skulle få ett skyddspass visa någon anknytning till Sverige (kanske en kusin i Göteborg?), men med tiden fick alla judar sådana pass. Passen respekterades i osannolikt hög utsträckning av myndigheterna och tiotusentals judar kunde genom detta ta sig ur Ungern eller undgå transporterna till förintelselägren i Polen. Wallenberg hann arbeta bara ett halvår i Budapest och under den tiden arbetade han upp kontakter på högsta nivå, bland annat med Adolf Eichmann, som var ansvarig för hela Förintelse-projektet. (Eichmann hängdes senare som krigsförbrytare). Wallenberg utnyttjade sina kontakter maximalt. Det är osäkert hur många judar som räddades på grund av Raoul Wallenbergs insatser. Ibland har siffror på över 100.000 nämnts, under alla omständigheter rör det sig om många tiotusentals.
Wallenberg arresterades av de framryckande ryssarna i januari 1945. Han fördes till Moskva, där han placerades i olika fängelser. Sovjet förnekade länge all kännedom om Wallenberg, men lät under senare delen av 1950-talet meddela att han avlidit av "hjärtattack" 1947 (35 år gammal!) i sovjetisk fångenskap. En rad vittnesmål har senare framkommit om att Wallenberg var vid liv långt senare. Dock har inga dokument slutgiltigt kunnat belysa Raoul Wallenbergs öde.
Raoul Wallenberg har bland annat utnämnts till amerikansk hedersmedborgare
(av president Ronald Reagan). Han var den andre personen som fick denna
hedersbetygelse, efter Winston Churchill. Han tillhör också i
Israel "de rättfärdiga", det vill säga de som gjorde
stora insatser för judarna i samband med Förintelsen.
S-184 Hej jag undrar hur den politiska
situationen i Storbritannien ser ut samt vilka partier som finns där
och vad de står för.
Erik Friberg, Dalarna (23 oktober 1999)
lirarerik@hotmail.com
Storbritanniens politiska liv har genomgått flera genomgripande omvandlingar under senare decennier. Under tiden närmast efter Andra världskriget dominerades Storbritannien av kampen mellan de dogmatiska socialisterna i Labour-partiet och tories (konservativa partiet). Labour nationaliserade när man kom till makten viktiga industrier, men när de konservativa kom tillbaka återförde man inte ordningen till det gamla. Och det var de konservativa som hade makten större delen av efterkrigstiden. Bägge partierna var anhängare av ett välfärdssystem som i princip var mer långtgående än det svenska. Fri tandvård och gratis glasögon fanns i Storbritannien redan på 1950-talet. Men systemets omfattning och stelbenthet ledde naturligtvis till långa köer och höga kostnader.
När Margaret Thatcher tog över partiledarposten i Tory-partiet 1975 började en ny era. Thatcher drev en medveten antisocialistisk politik. Hon krävde konkurrens och privatisering. Hon ville avveckla alla förlustdrivande statliga företag och hon ville begränsa fackföreningarnas förlamande makt över näringslivet. När Thatcher blev vald till premiärminister 1979 började hon förverkliga sina idéer. Många usla statsföretag omvandlades till lönsamma stilbildare i det moderna internationella näringslivet. Britterna blev så gott som alla aktieägare i bolag som British Telecom, British Gas, British Airways osv. Gång på gång besegrades Labour-partiet med eftertryck i de allmänna valen. Thatchers politik blev också internationellt stilbildande och hon fick efterföljare i en rad länder.
Margaret Thatchers stora framgångar i politiken fick ett abrupt slut när hon 1990 röstades bort som ordförande för det konservativa partiet och ersattes av John Major. Major blev aldrig populär som premiärminister och hade inte alls Margaret Thatchers självklara auktoritet. Major avgick efter valförlusten 1997 och ersattes av William Hague som partiledare.
Under Thatchers tid fortsatte Labour-partiet sin dogmatiska socialism under partiledare som Michael Foot och Neil Kinnock (och den allestädes i bakgrunden häckande vänsterradikalen Tony Benn). Moderata krafter inom partiet med förre inrikesministern Roy Jenkins som ett av de ledande namnen bröt sig ur och bildade Social Democratic Party. Det partiet slogs senare ihop med det lilla liberala partiet till Liberal Democratic Party, som står för en mittenpolitik.
Efter valförlusten 1987 började Kinnock omorientera Labour-partiet från en liten vänsterradikal sekt till ett mer modernt parti som tilltalade bredare grupper. Men han kom inte särskilt långt och förlorade även valet 1992. Efter valet avgick han (och blev EU-kommissionär) och ersattes som partiledare av Tony Blair. Tony Blair gjorde snabbt rent hus med den dogmatiska socialismen och fackförbundens oproportionerliga inflytande (fackförbunden betalade stora medlemsavgifter för alla sina medlemmar och fackföreningspamparna hade sedan på Labours kongresser som motsvarade antalet medlemmar i fackförbundet - Blair gjorde rent hus med de reglerna och skapade ett parti som fungerade på normalt demokratiskt vis). I valet 1997 vann Blair en stor seger och det konservativa partiet blev helt akterseglat. Dock tog Blair på sitt sätt vid efter Margaret Thacther. Den politiska grund hon skapade försvaras idag också av Labour-partiet. Den gamla vänsterradikalismen med socialiseringar och flirt med kommunistiska diktaturregimer är helt borta. Blair har varit pådrivande när det gäller Storbritanniens internationella engagemang tillsammans med USA, till exempel i aktionerna mot Serbien.
S-183 Jag håller på med ett
arbete om fascism och jag vet inte så mycket om fascism, men skulle
vilja veta mer så jag kan ta och fråga om ni skulle kunna ge
lite information om fascism och ideologi
Robert (21 oktober 1999)
lovemaster44@hotmail.com
Först är det viktigt att skilja på "fascism" som ett allmänt politiskt skällsord och "fascism" som politisk ideologi. Många använder "fascism" i den första bemärkelsen och då hamnar vissa företeelser som egentligen inte är fascism med i svepet. Här inriktar vi oss dock på fascism i den andra strikt vetenskapliga meningen.
Fascismen som politisk rörelse skapades av socialisten Benito Mussolini i Italien. Mussolini hade en bakgrund från Socialistpartiet och han hade bland annat varit chefredaktör för socialistpartiets tidning Avanti. Han startade emellertid med tiden eget och det blev "fasci di combattimento", som grundades 1919. Det var en form av kampgrupper och egentligen inte ett politiskt parti. Grupperna ägnade sig åt diverse handfasta aktioner (ofta rena våldsdåd). Med tiden utvecklades organistaionen till ett parti (1921), Partito Nazionale Fascista.
Fascistpartiet var till en början ett elitparti, dvs en liten grupp av människor, som ansåg sig vara förmer än andra och utsedda att styra folket in på rätt väg. Dvs ungefär samma organisationsmetod som Lenin använt sig av för sitt bolsjevikparti i Ryssland. Partiet krävde omfattande sociala reformer och kombinerade sina krav på sociala förmåner för breda grupper med ointresse för att förklara var pengarna skulle hämtas.
Italien efter Första världskriget var i kris. Socialistiska fackföreningar härjade hänsynslöst och utanför lagen. Det fanns god marknad för den som ville göra något åt saken. Strejker var vanliga och regeringarna lyckades inte få bukt med problemen. I oktober 1922 genomförde Mussolini "marschen mot Rom". När han och hans anhängare kom till Rom utsågs han till regeringschef, trots att han i senaste valet bara fått 7 procent av rösterna. Till att börja med fanns dock företrädare för andra partier representerade i regeringen (bara Mussolini själv och två andra representerade fascistpartiet). De andra partierna manövrerades successivt ut och från 1928 fanns bara ett tillåtet parti i Italien.
Fast egentligen ville Mussolini inte ha några partier alls. Han var motståndare till det parlamentariska systemet sådant det växt fram och ansåg att samhället istället skulle byggas upp på korporativa grunder. Det innebar att väljarna inte skulle representeras efter åsikter utan vilka yrkesgrupper de tillhörde. Han menade att "folket" skulle representeras via yrkesorganisationer, som skulle vara sammanslagna fackföreningar och arbetsgivarföreningar. Det var tankar som lånats från syndikalismen - och mycket riktigt tillhörde den tidigare ledande syndikalisten Michele Bianchi de personer som grundade partiet 1919. Först 1939 hade man kommit så långt att parlamentet utsågs efter dessa principer.
Andra viktiga inslag i fascismen var att man inte tolererade avvikande åsikter. Organisations- och yttrandefriheten försvann. Organisationerna inordnades i det korporativa systemet.
Vidare var Mussolini hängiven beundrare av "handlingen som princip". Det var viktigt att människor som var handlingskraftiga fick ansvar och att ansvaret lades i just dessa människors händer. Där är steget inte långt till personkult, något som också kom till stånd i Italien, även om det aldrig där gick så långt som i Tyskland och Sovjetunionen.
Fascismen var i sin italienska form starkt nationalistisk. Staten var en historisk organism, som skulle uträtta stordåd. Till exempel genom militära operationer. De operationer som genomfördes, till exempel angreppet mot Abessinien (Etiopien), blev dock föga framgångsrika för Italien. Staten var i det fascistiska tänkandet den viktigaste sociala enheten, helt överordnad inte bara individerna utan också andra organistaioner som fackföreningar, partier etc. Staten hade alla rättigheter. I och med att staten sattes överst skulle folkets gemensamma intressen stå högst. Därmed var fascisterna principiella motståndare till såväl det liberala demokratiska systemet med många partier som marxisternas tal om klasskamp. Alla skulle uttrycka sina gemensamma intressen i staten, utan konflikter mellan olika åsikter.
Någon egentlig ekonomisk teori skapades aldrig av fascismen. Man var i demagogiska sammanhang kraftfulla motståndare mot de internationella företagen och "storkapitalet". Inom landet gjordes dock aldrig - i motsats till i Tyskland - några förösk att upprätta en socialistisk planekonomi. Men självklart måste även företagen underordna sig statens och ledarens vilja. Samma gällde fackföreningarna.
Rörelser efter italiensk förebild bildades i flera länder. Ofta med avhoppade socialister som ledande figurer. Så startade till exempel den förre ministern (Labour) Oswald Mosley en fascistisk rörelse i Storbritannien (som aldrig fick något inflytande). I flera länder i Central- och Östeuropa uppstod också från Italien inspirerade rörelser. Där kombinerades den ideologiska överbyggnaden ofta med antisemitiska inslag, som hämtades från traditionellt tänkande i de här områdena. Mussolini själv avvisade länge Hitlers raslära som absurd, men när Italien hamnat tillräckligt i skuggan av Tyskland (efter italienska militära misslyckanden och motsvarande tyska framgångar) gick även Mussolini med på att införa raslagar i Italien.
Den tyska nationalsocialismen lånade en del tankar från fascismen, men den kan knappast sägas vara identisk till sin ideologiska utformning. Det var mycket tydligare inslag av kollektivism, rastänkande och socialistisk planhushållning i det tyska systemet.
I Norden var den mest kände fascisten Vidkun Quisling, som innehaft en post som försvarsminister i norska regeringen. Quisling övergick med tiden till nationalsocialismen och blev i den rollen norsk landsförrädare. Avrättad 1945.
S-182 Vi skall ideologiskt diskutera
krisen i Pakistan. Därför skulle jag vilja få lite bakgrund
till krisen, vad har hänt och liknande. Den kris som nu råder
i Pakistan, vad kommer den få för konsekvenser? Internationellt
och nationellt, sociologiskt och ekonomiskt.
Johannes (18 oktober 1999)
Bajti@hotmail.com
Pakistan är ett intressant exempel på utveckling i u-länderna eftersom landet på goda grunder kan jämföras med Indien. Båda ingick i kolonin Brittiska Indien (tillsammans med Bangladesh och Sri Lanka) till 1947. I Indien har man alltsedan dess haft ett demokratiskt styrelseskick, även om det under några år var de facto-diktatur under Indira Gandhi. Medan man i Pakistan bara under kortare perioder haft demokratiskt valda regeringar. Ändå ser det för den utomstående betraktaren mycket svårare ut att skapa en fungerande demokrati i Indien med sin många gånger större befolkning och med de otaliga folkslagen och språken. Men icke desto mindre är det Indien som lyckats och Pakistan som misslyckats. I ekonomiskt avseende har väl inget av länderna kommit igång på allvar, men återigen ser det ut som om Indien har de bättre förutsättningarna i form av en mer välutbildad befolkning och ett framväxande entreprenörskap, som under de allra senaste åren släppts fria från den socialistiska tvångströja som Indien ärvde från det av the Fabian Society influerade Storbritannien 1947.
De civila regeringar som Pakistan haft sedan 1947 har tyvärr inte visat sig vara särskilt framgångsrika. De har kännetecknats av korruption och militären har ofta haft folkligt stöd när den störtat den civila regeringen. Den senaste kuppen av generalen Pervez Musharraf följer det mönstret. Och liksom vid tidigare militära ingripanden är det oklart hur länge generalen har för avsikt att stanna kvar vid makten och vilka inskränkningar i de medborgerliga rättigheterna han är beredd att vidta för att hålla sig kvar. Hittills har han i det avseendet inte genomfört några förändringar.
Bakgrunden till den senaste kuppen måste nog konkret sökas i den tidigare regeringens misslyckade militära operation mot Indien tidigare i år. Pakistanierna gick in i av Indien kontrollerat område i Kashmir (som är delat mellan Indien och Pakistan) och indierna lyckades framgångsrikt driva tillbaka dem (bland annat med hjälp av kanoner från Bofors).
En annan orsak till kuppen är de oroligheter som pågått under det senaste halvåret i Pakistan. Det är konflikter mellan sunni- och shia-muslimer och det är olika provinsers strävanden att nå självständighet eller åtminstone större självstyrande, liksom den förre ledaren Nawaz Sharifs ansträngningar att införa islamsk lag (sharia) som högsta rättesnöre i lagstiftningen (sharia gäller sedan 1990, men är ännu bara jämställd med annan lag). De olika religiösa minoriteterna, bland annat kristna har pressats hårt i det starkt muslimska landet.
Pakistan har traditionellt haft mycket goda förbindelser med USA. Men USA har blivit alltmer avvaktande i sin inställning till Pakistan. Det finns också en amerikansk lag som kräver att all u-hjälp ska frysas till länder som råkar ut för militära maktövertaganden. Man kan alltså förvänta att den nya militärregimen får svårt att etablera sig i det internationella samfundet.
S-181 Jag skulle även vilja veta
så mycket som möjligt om Greenpeace, kända aktioner och
följder?
Lena (13 oktober 1999)
happy1981@hotmail.com
Vi måste tillstå att vi nog inte kan ge Dig något detaljerat svar rörande Greenpeace förflutna. Däremot ska vi gärna bidra med en del principiella synpunkter.
Greenpeace representerar en ny typ av organisation, där påtryckningar för att uppnå vissa uppställda mål inte begränsas av normala demokratiska principer. Greenpeace har systematiskt arbetat med aktionsmetoder som ska hindra genomförandet av demokratiskt fattade beslut. Det kan gälla aktioner mot kraftverk, oljeutvinning och annat.
Organisationen, som är organiserad mer som ett företag än som en intresseorganisation, bedriver i och för sig en hel del utredningsarbete i miljöfrågor, där kunniga människor engageras, men för att producera ensidiga rapporter. Det anmärkningsvärda är dock att organisationen inte som andra intresseorganisationer genom normal lobby-verksamhet försöker vinna gehör för sin linje i de demokratiska institutionerna. Istället bedriver man "direktaktioner" utanför de demokratiska ramarna. De aktionerna bygger på tanken att medlemmarna i Greenpeace är en elit som har ett särskilt ansvar att försvara miljön och att detta ansvar också innebär en rätt att sätta sig över folkmajoritetens "felaktiga" uppfattning.
