Ämnen: främlingsfientlighet, rasism och nationalism, svensk antisemitism, nationalsocialism idag, EUs bakgrund, kapitalismen räddar liv, marknadsekonomi eller politik?, är det rätt att registrera kommunister, Israels krig, Nya Zeeland, Gulfkriget
Här samlar vi frågor som tidigare legat ut på "Frågor och svar". Det rör sig alltså om frågeställningar som är lite äldre och kanske inte helt dagsfärska. För att göra nedladdningen av sidorna hanterlig innehåller varje sida högst tio frågor och svar. Frågorna är från den 11 oktober 1999-4 november 1999.
En översikt över alla frågorna hittar Du här
För att komma till den aktuella sidan med frågor och svar klickar Du här.
Vill Du själv ställa en fråga, klicka här.
R-180 Vad är det för skillnad
på främlingsfientlighet, nationalism och rasism?
Jenny Ekstrand (4 november 1999)
jenny_ekstrand@swipnet.se
Det går visserligen att hitta personer som samtidigt ger uttryck för alla de tre orden Du använder, men annars bör man nog normalt kunna skilja dem åt. Särskilt nationalism är ett begrepp som kraftigt skiljer sig från de andra två. Men inte heller främlingsfientlighet och rasism är samma sak. Med främlingsfientlighet menar vi en negativ inställning till personer enbart på grund av att de representerar en främmande kultur. Den person som utsätts för "främlingsfientlighet" har enligt den definitionen ett annorlunda beteende och andra värderingar än de som är vanliga i den egna kulturen. Om man går över till rasism är det istället härkomsten för den som utsätts för rasism som är avgörande för motviljan. Några enkla exempel. Vi anser inte att fotbollsspelaren Martin Dahlin skulle kunna utsättas för främlingsfientlighet, eftersom han är uppvuxen i Sverige och "helsvensk". Däremot skulle han kunna utsättas för rasism, eftersom han är neger. Å andra sidan skulle en till Sverige inflyttad svenskättling från exempelvis Argentina (där det finns en svensk invandrargrupp sedan 1920-talet) kunna utsättas för främlingsfientlighet, på grund av sitt "avvikande" sydamerikanska beteende, men någon rasism skulle det inte kunna bli fråga om eftersom vederbörande har både svensk farfar, farmor, morfar och mormor...
Nationalism är något helt annat. Det är snarare en politisk
yttring som har djupa historiska rötter. Nationalister i Estland ville
till exempel att esterna skulle få bestämma i Estland och att
saker inte skulle avgöras i Moskva. Nationalister i Tyskland på
1800-talet ville förena de många små tyska staterna till
en samlad nation (vilket skedde under Preussens ledning). Nationalismen
i den här meningen utgår från att personer med en någorlunda
gemensam kultur har goda förutsättningar att samlas i en gemensam
statsbildning. Skilj denna nationalism från dess överdrift chauvinismen
(jingoism på engelska), där den nationalistiska inställningen
kombineras med en fientlig inställning mot andra nationer. Det behöver
ju inte en normal nationalism göra. Flertalet svenska är nog nationalister
i den meningen att vi tycker att det är bättre att Sverige är
ett enat och självständigt land och inte uppdelat i småkungadömen
eller alternativt en provins som styrs från Moskva.
R-179 Hur är/var svensk antisemitism?
Varför brydde vi oss inte??
Jenny Ekstrand (4 november 1999)
jenny_ekstrand@swipnet.se
Svensk antisemitism har varit en trots allt begränsad företeelse. Under 1930-talet fick partier med sådana böjelser som mest något tiotusental röster och inte på egna meriter någon enda plats i någon beslutande församling. Däremot övergick de så kallade Kilboms-kommunisterna, efter en partisplittring 1929, till att bli Socialistiska Partiet som under Nils Flygs ledning blev ett antisemitiskt parti. Flyg invaldes ursprungligen i riksdagen för kommunisterna och satt kvar där till valet 1940. Hans politiska bana fortsatte i det nu av Tyskland finansierade Socialistiska Partiet ända till dess att krigslyckan vänt ordentligt 1943. Då lades partiet ner, antagligen eftersom det inte kom mer pengar från Tyskland. Efter Andra världskriget har antisemitiska organisationer samlat som högst något hundratal medlemmar.
Den svenska socialdemokratiska regeringen begärde på 1930-talet (och fick förslaget beviljat) att tyskarna skulle stämpla ett "J" i tyska judars pass. Det innebar inte att de här personerna inte kom in i Sverige, men de hade ibland problem att få stanna kvar om de inte ville återvända till Tyskland. När väl Andra världskriget brutit ut kom många judar till Sverige - framförallt från Danmark och Norge. Utan att i nämnvärd utsträckning drabbas av någon antisemitism.
Idag finns också en bas för antisemitiska åiskter hos de många invandrarna från arabländerna. Också åtskilliga personer med bakgrund i Östeuropa har en från hemländerna latent antisemitism med sig till Sverige.
Under de allra senaste åren har det dykt upp flera nationalsocialister - även med helsvensk bakgrund. De företräder också utåt antisemitiska idéer, men förefaller i första hand vara brottslingar i största allmänhet. I normalfallet med så begränsad tankeförmåga att det är tvivelaktigt om de egentligen har kommit fram till några idéer, som styr deras brottsliga verksamhet. De sätter istället mer en allmänt hatad etikett på sig själva för att inge ännu mer skräck hos omgivningen.
R-178 Jag gör ett arbete i skolan
om olika ideologier, och skulle vilja veta vilka personer som har mest inflytande
inom nazismen. Både förr i tiden och de äckel som finns
även idag (om det finns offentliga förespråkare inom politiken
idag).
Nina, Göteborg (28 oktober1999)
ninzich@hotmail.com
Vi förutsätter att Din fråga avser svenska förhållanden.
Under 1930-talet fanns en del förespråkare för nationalsocialismen med rekrytering från främst två håll: dels en allmän tyskvänligt inställd grupp som har haft månghundraårig tradition i Sverige. De riktiga tyskvännerna, från främst högborgerliga kretsar, var dock chockade över vad en barbar som Hitler gjorde med den kultur som sett män som Beethoven, Goethe, Schiller, Bach, Leibnitz.... Den andra gruppen förespråkare för nationalsocialismen kom direkt från kommunismen. Det svenska kommunistpartiet splittrades 1929 i "kilbommare" och "sillénare". Kilbommarna bytte namn på partiet 1934 till Socialistiska Partiet. Partiet stödde under Andra världskriget Tyskland, tog emot pengar från Tyskland och gav ut Sveriges mest pronazistiska tidning, Folkets Dagblad. Karl Kilboms efterträdare på partiledarposten, Nils Flyg var ledamot i riksdagens andra kammare och han, först invald som kommunist, är den enda nationalsocialist som haft säte i den svenska riksdagen. För övrigt kan nämnas att en av ledarna för den mer från traditionell tyskvänlighet utgående grenen av nationalsocialismen, Sven-Olof Lindholm, på sin ålders höst röstade på Vänsterpartiet, han förklarade att det var det parti som då han gjorde uttalandet från ålderdomshemmet, företrädde den nationella socialism som han drömt om i sin ungdom.
Vad gäller dagens svenska nationalsocialister finns det nog anledning att uppfatta det mer som ett sociologiskt än politiskt fenomen. Landets grövsta våldsbrottslingar har genom sina gärningar själva sett till att de blivit utstötta från samhällsgemenskapen. Den enda gemenskapen de har är med andra som befinner sig i samma situation. För femton-tjugo år sedan var landets skurkar mangrant kommunister, de togs väl om hand av det kommunistiska partiet och fann gemenskap (och kumpaner till nya kupper) inom det partiet. Idag fungerar nationalsocialistiska rörelser på ungefär samma sätt. Någon ideologisk verksamhet finns knappast. Och inte heller några ledare. Från tid till annan är det nog så att den som är på fri fot och som har begått de grövsta brotten är den som de här figurerna ser upp till. Dock brukar ju tiden på fri fot inte bli särskilt lång.
R-177 Jag skulle gärna vilja veta
hur samarbetet till dagens EU gick till och ungefär när? Jag undrar
också hur de olika stormakterna Storbritannien, Frankrike och Tyskland
ställde sig till frågan om ett framtida eueropeiskt samarbete.
Katarina Lerfors, Lidingö (26 oktober 1999)
katarina@lerfors.com
Efter Andra världskrigets slut låg Europa i ruiner. Visionära politiker ville skapa en ny ordning som skulle förhindra den förödelse som åstadkommits genom de återkommande krigen i Europa: fransk-tyska kriget 1870-71, Första världskriget och Andra världskriget.
Nyckeln till Europas välstånd var en politik som desarmerade den fransk-tyska konflikten.
En av visionärerna var Winston Churchill, mannen som ledde Europa i motståndet mot Hitler. Tyvärr fick Churchill sparken som premiärminister av sitt hemlands väljare 1945 och han kunde därför inte förverkliga några visioner. När han återkom som brittisk premiärminister 1951 hade Europas enande redan påbörjats - utan Storbritanniens medverkan.
En annan visionär, en man som brukar kallas EUs fader, var fransmannen Jean Monnet. Monnet var mannen bakom Europeiska Kol- och Stålunionen. Den unionen trädde ikraft 1952 och bestod av sex länder: Frankrike, Italien, Västtyskland, Nederländerna, Belgien och Luxemburg. Kol- och stålunionen samordnade verksamheten rörande två av Europas då viktigaste näringar. Näringar som för övrigt var av största betydelse för krigsmakten i alla berörda länder. En av tankarna var att man genom en integration över gränserna skulle försvåra en isolerad militär upprustning som riktade sig mot ett annat land inom Unionen.
Kol- och stålunionen var en direkt föregångare till Europeiska Ekonomiska Gemenskapen (som i Sverige av svårförklarliga skäl brukar förkortas EEC - EEC är en förortning av det engelskspråkiga namnet på organisationen och engelska användes inte av något medlemsland). EEC kom till genom ett avtal som undertecknades i Rom 1957 och medlemsländerna var samma sex som i Kol- och Stålunionen. Med tiden tillkom också en parallell organisation för den fredliga exploateringen av kärnkraften, Euratom. De tre organisationerna Kol- och stålunionen, EEC och Euratom sammanslogs så småningom till de Europeiska Gemenskaperna, EG, idag Europeiska Unionen, EU.
EEC var en tullunion. Man strävade efter att avskaffa alla interna tullar och samtidigt sätta upp gemensamma tullar mot omvärlden. Andra länder i Europa - som ställdes utanför EEC - bildade ett frihandelsområde där man avskaffade tullarna internt, utan att sätta upp några gemensamma yttre tullar (EFTA).
Sedan arbetet inom EEC visat sig framgångsrikt började diskussioner tas upp om inte Storbritannien skulle bli medlerm i organisationen. Men den franske presidenten Charles De Gaulle stoppade vid två tillfällen nästan färdiga avtal (1963 och 1967). Först sedan De Gaulle avgått som president 1969 kunde frågan tas upp igen. Och 1973 anslöt sig Storbritannien, Irland och Danmark till EEC. EEC hade även slutit avtal med Norge, som dock sa nej i en folkomröstning 1972. Efter diktaturernas fall i södra Europa blev även Grekland (1981) och Spanien och Portugal medlemmar (bägge 1986).
Under slutet av 1980-talet var EUs stora projekt att skapa den interna marknaden. Tullarna var avskaffade, men det fanns en rad andra hinder för den interna handeln. Med fortsättning en bit in på 1990-talet underlättades ytterligare den inomeuropeiska handeln.
Som nämnt var Charles De Gaulle, en av EECs viktigaste politiker, motståndare till Storbritanniens inträde i gemenskapen. Det var under den tiden främst de konservativa (Edward Heath) som drev på om medlemskap, men under Margaret Thatchers tid som premiärminister växte det fram en alltmer långtgående brittisk skepsis mot att delta i det som socialistiskt sedda EU-projektet. Idag är det Labour-partiet som är den varmaste förespråkaren för EU i Storbritannien. Sverige är som vanlkigt upp och nedvända världen. Moderaterna är för en i huvudsak av socialister styrd byråkratisk organisation, medan många i socialdemokratiska partiet är skeptisk till den organisation som genom att gapa efter allt bredare uppgifter har blivit ett redskap för att förverkliga de regleringsideal, som annars genomsyrar det socialdemokratiska partiet.
R-176 Ni pratar hela tiden om
antalet människoliv som kommunismen och nationalsocialismen har på
sina samveten. Jag skulle vilja fråga, hur många människoliv
kapitalismen har på sitt samvete? Då menar jag också allt
som skett i kapitalismens namn.
Ida & Sophia (25 oktober 1999)
wimbax@hotmail.com
Frågan kan istället ställas hur mycket lidande kapitalismen räddat mänskligheten från. Läkemedelsindustrin är ett av de tydligaste uttrycken för de enorma värden som det kapitalistiska systemet tillför mänskligheten. Arbetsbesparande maskiner har också bidragit till att människor idag inte slits ut i förtid och den medellivslängd som före kapitalismens genombrott låg kring 40 år är idag i flertalet kapitalistiska länder en bra bit över 70 år. Livsmedelsindustrin och den moderna jordbrukstekniken har gjort att vi idag får pengar över till annat än att slita för den dagliga brödfödan. Hur många miljoner människoliv som förlängts genom detta är svårt att beräkna.
R-175 Förklara era teorier om marknadsekonomi
och demokrati. Är det inte väldigt svårt att förena
demokrati med en helt fri marknad? Vad ska då politikerna göra?
Ida & Sophia (25 oktober 1999)
wimbax@hotmail.com
Varför ska det finnas politiker? De är ju ett mellanled mellan individen och beslutsfattandet. I en marknadsekonomi är det individen som fattar alla viktiga beslut direkt och utan mellanhänder. Tyvärr är en del typer av beslut svåra att fatta enskilt eller inom företag. Det är beslut om kollektiva nyttigheter som polis, försvar och liknande. Mycket kan i och för sig privatiseras, men det är ofta praktiskt med en statsapparat som står för "våldsmonopolet" i samhället. Alla andra belsut fattas bättre direkt av de berörda.
Se det så här. I ett marknadsekonomiskt samhälle väljer var och en själv om han eller hon ska dricka Coca Cola eller Pommac. I ett demokratiskt samhälle som inskränker på medborgarnas frihet ska det istället fattas ett politiskt beslut som är i överensstämmelse med majoritetens uppfattning. 40 procent kommer att vara missnöjda med beslutet. Helt klart är att det på marknadsekonomins principer grundade beslutet är överlägset och mer i överensstämmelse med individernas önskemål än några beslut som kan fattas enligt politiska principer.
R-174 Under andra världskriget registrerade
den nyinrättade säkerhetstjänsten i Sverige 40.000 kända
kommunister. Samtidigt satt Sveriges kommunistiska parti i den svenska riksdagen,
demokratiskt invalda. Vad skulle ha hänt med dessa kommunister om Nazi-Tyskland
invaderat Sverige, tror Ni? Den svenska militären hade vidare ett eget
register på ca 3.000 kommunister som fanns inkallade. Planen var att
alla dessa kommunister skulle interneras i olika arbetsläger. Det inrättades
många arbetsläger, t ex i Naartijärvi, Öxnered, Sveg,
Stensele, Vindeln och på logementsfartyget Bercut. Men det första
lägeret var Storsien. I detta läger arbetade kommunister som blivit
fångar enbart för sina åsikters skull. Vad anser ni om
åsiktsregistreringen som pågick i Sverige under andra världskriget.?
Var det nödvändigt att registrera kommunister? Var de ett hot
mot samhället och har man rätt att bli registrerad bara för
sina åsikters skull?
Ida & Sophia (25 oktober 1999)
wimbax@hotmail.com
Försvarets Underrättelsenämnd (med förre försvarsministern Anders Björck som ordförande) lade 1998 fram en rapport som visade att ungefär 50.000 kommunister och 15.000 nationalsocialister var registrerade vid Andra världskrigets slut. Det förefaller som om myndigheterna lyckades ganska bra med sitt arbete att hålla efter de som var ett hot mot rikets säkerhet, även om man nog var något sämre på att hålla efter kommunisterna. Sett i relation till röster avgivna i allmänna val hade man ju fått kläm på hälften av alla nationalsocialister, men bara en tredjedel av alla kommunister.
Bägge grupperna var, av erfarenheter från våra grannländer att döma, beredda att gå främmande makts ärenden. Kommunisten Otto Kuusinen ställde upp för Sovjetunionen i dess anfallskrig mot Finland. Nasjonal Samlings ledare Vidkun Quisling ställde upp för Tysland i dess ockupation av Norge. Ingen behöver tvivla på att det också i Sverige fanns landsförrädare av samma slag. Vi slapp dessbättre lära känna vilka de var.
Av nämnda rapport från FUN framgår att det var ett krav från de hundratusentals värnpliktiga att varken kommunister eller nationalsocialister skulle tjänstgöra i förband som skulle kunna hamna i fronten. Men det var ju också ganska givet att medlemskap i en landsförrädisk rörelse inte borde vara skäl att befrias från den tunga plikt som låg på alla män i vapenför ålder. Lösningen med särskilda förband som tog hand om vapenföra nationalsocialister och kommunister förefaller ytterst rimlig. De utsattes ju inte för värre begränsningar i sin rörelsefrihet än övriga värnpliktiga svenskar. Det var mot bakgrund av Sveriges pressade läge rimligt att registrera både kommunister och nationalsocialister. Det anmärkningsvärda var att registreringen av kommunister upphörde 1945, samtidigt som registreringen av nationalsocialister fortsatte (framgår av samma nämnda rapport). När den ena av två potentiella fiender utplånats så fortsätter man att registrera dem som inte längre kan gå främmande makts ärenden, medan man upphör att registrera dem som verkligen kunde göra det. Ytterst anmärkningsvärt och ansvarslöst, vilket också ledde till att registreringen av kommunister återupptogs 1950.
Under 1950-talet och 1960-talet utvecklades säkerhetsapparaten från att vara en nationell angelägenhet till ett redskap för det socialdemokratiska partiet. Därvid har även medlemmar i demokratiska rörelser registrerats som säkerhetsrisker och detta så småningom i strid mot grundlagen. Detta är naturligtvis fullständigt oacceptabelt. Ett flertal aktiva i Contra, som tidigare har varit aktiva i Demokratisk Allians, en antitotalitär organisation som var principfast motståndare till Sveriges prokommunistiska utrikespolitik under 1970-talet, har nekats att ta del av uppgifter om sig själva som ska finnas i SÄPOs register. Avslaget på dessa förfrågningar behandlas nu i kammarrätten eller regeringsrätten (olika ärenden har hunnit olika långt).
R-173 Jag vill veta allt om krigen i
Israel 1948, 1967 och 1973
Caroline (19 oktober 1999)
caroline_tilda@hotmail.com
Palestina är en uråldrig beteckning på området där flertalet av Bibelns händelser utspelade sig. Genom åren har det varit olika lokala härskare och stormakter som kontrollerat området, som ligger strategiskt längs den enda landvägen mellan Afrika och Asien. Ja, redan den bibliska historien berättar om Assyrien, Babylon, Egypten och Romarriket som kontrollerade området vid olika tidpunkter. Därefter har araber, korsriddare, turkar och britter haft makten.
Området har under långa tider varit glesbefolkat och nästan öde. Under slutet av 1800-talet uppstod den sionistiska rörelsen, som ville ge judarna ett hemland i det gamla Palestina. Invandring till det av turkarna kontrollerade Palestina påbörjades. Ungefär samtidigt började den arabiska lokalbefolkningen opponera sig mot det turkiska styret och en arabisk självständighetsrörelse växte också fram.
Efter Första världskriget tog britterna över kontrollen över Palestina - formellt i form av ett så kallat mandat från Nationernas Förbund (NF) - och lovade att judarna skulle kunna upprätta ett "nationalhem" i Palestina (Balfour-deklarationen 1917). Det gillades inte av den arabiska lokalbefolkningen. De försökte med våld hindra den judiska invandringen, som skedde med lagliga medel och i ordnade former. Judar runt om i världen samlade till exempel in pengar för att köpa mark. Den judiska invandringen - i stor utsträckning välutbildade och ibland förmögna judar från Europa och Nordamerika - satte snabb fart på den ekonomiska utvecklingen i området. Den ekonomiska tillväxten skapade också arabisk invandring till området. Flertalet av dem som idag kallas för "palestinier" har alltså inte förfäder som bott i området, utan förfäder som kommit från andra delar av arabvärlden.
Före Andra världskriget försökte araberna med våld motarbeta det brittiska styret. Efter Andra världskrigets slut började även judarna tillgripa våldsmetoder mot britterna, delvis i form av rena terroristgrupper (det var en sådan terrorist-grupp, Stern-ligan, som mördade den svenske FN-diplomaten och greven Folke Bernadotte).
1947 antog FN ett förslag om att området skulle delas. FN hade ju tagit över det övergripande ansvaret för mandatet från NF. Delningsplanen var dock föga realistisk. FN ville dela området i ett lapptäcke där bägge delarna skulle vara både ekonomiskt och militärt ohållbara. Dagen innan FNs mandat skulle upphöra utropades staten Israel. Krig utbröt omedelbart, eftersom den arabiska befolkningen motsatte sig bildandet av Israel. Resultatet blev att det nyutropade Israel ökade kontrollen även till områden som enligt FNs lapptäcke skulle ha tillförts den arabiska staten. Från de arabiska grannländerna Egypten och Jordanien blev det militära operationer och ockupation av andra områden som tillhört FN-mandatet. Det blev därmed aldrig någon arabisk stat av det slag som FN tänkt sig, även om större delen av det avsatta markområdet kom att tillhöra två andra arabiska stater.
Under det krig som utbröt lyckades Israel konsolidera sin ställning och tillfoga motsidan svåra förluster. Men arabsidan hade bland annat lyckats ta kontrollen över östra Jerusalem och inga judar släpptes därefter in till de heliga platserna i östra Jerusalem (främst Klagomuren).
Efter Israels bildande ökade invandringen av judar markant. Och nu var det inte främst européer och nordamerikaner utan judar som jagades på flykten från arabländerna. Över hela arabvärlden fanns nämligen judiska minoriteter som utsattes för ett allt hårdare tryck. I Marocko fanns innan Palestinakriget 1948-49 300.000 judar, i Algeriet 190.000, i Libyen 40.000, i Egypten 75.000, i Irak 125.000 osv. Större delen av dessa flydde till Israel och integrerades i det nya israeliska samhället. Ett betydligt mindre antal araber flydde från Israel till Jordan-flodens västbank och till Gaza. Där placerades de i flyktingläger och inga försök gjordes att integrera dem i samhället. Med stöd från bland annat FN satsades dock ordentligt på utbildning och de palestinska flyktingarna har i hela arabvärlden blivit en tekniskt välutbildad elit som stått för många av de mer avancerade industriprojekten i olika länder, dock ej i det egna landet.
När Israel bildades var landet i stort sett obrukat ödeland och den marken har idag förvandlats till bördiga jordbruksbygder.
Vid upprepade tillfällen har det återigen utbrutit krig i området. Under 1956 nationaliserade Egypten Suez-kanalen och en brittisk-fransk expeditionsstyrka försökte hindra detta. USA ingrepp och ställde sig på egyptiernas sida. Israel tvingades dra sig tillbaka från de områden man erövrat på Siani-halvön.
Under 1967 begärde Egypten att FN-trupperna skulle lämna Sinai-halvön och Israels sjöfart i Aqaba-viken blockerades. Egypten marscherade upp mot Israel och gjorde detta i samförstånd med Syrien och Jordanien. Israelerna kunde i tur och ordning slå till mot fienden. Resultatet blev att Israel ockuperade och införlivade östra Jerusalem med landet. Och i östra Jerusalöem ligger alla de heliga platserna. Israel ockuperade också Gaza, västbanken av Jordanfloden och Sinai-öknen, samt Golan-höjderna i Syrien. Dessa områden införlivades aldrig med Israel utan ställdes under ockupationsadministration. Judarna fick för första gången sedan den brittiska tiden tillgång till sina heliga religiösa platser, utan att araberna för den skulle förnekades tillgång till sina heliga platser (bland annat klippmoskén i Jerusalem).
Under den judiska helgen yom kippur i oktober 1973 anföll de tre arabstaterna helt överraskande återigen Israel och lyckades inledningsvis återta en del av de ockuperade områdena. Liksom förra kriget slutade även kriget 1973 med israelisk seger. De av Israel ockuperade områdena utvidgades något på Golan-höjderna, som tidigare använts som bas för syrisk artilleribeskjutning av jordbruk i norra Israel.
Jordanien och Egypten har senare slutit fred med Israel. Egypten fick då tillbaka Sinai-halvön (även om en del närmast Israel ska vara demilitariserad). Jordanien, som erövrade områden på Västbanken av Jordanfloden 1948, förlorade dem till Israel 1967. Jordanien har numer gett upp alla anspråk på Västbanken. Istället har Israel accepterat upprättandet av en "palestinsk myndighet", som svarar för den civila administrationen på Västbanken och i Gaza.
R-172 Har vi i Sverige något att
lära av det Nyazeeländska exmplet?
David Hellgren, Karlstad (11 oktober 1999)
david.hellgren@telia.com
Visst har vi mycket att lära av Nya Zeeland.
Bakgrunden för Nya Zeeland och Sverige var jämförbar. Omkring 1970 var våra länder någonstans mellan plats 3 och 7 i den internationella välståndsligan. Vi föll bägge sedan raskt neråt. Nya Zeeland faktiskt snabbare och djupare än Sverige, Nya Zeeland ända ner mot 25:e plats, Sverige ner mot 20:e plats.
I bägge länderna var roten till problemen höga skatter, mycket regleringar, stor offentlig sektor och en snabbt växande välfärdsstat, som krävde allt större resurser och därmed medförde högre skatter och ökad statlig skuldsättning.
Nya Zeeland föll djupast och var först tvungen att ta itu med problemet. Kuren var mer djupgående än vad vi vågat oss på i Sverige, boten mer total och det var New Zealand Labour Party (socialdemokraterna) som stod för trendbrottet. I mitten av 1980-talet, när socialdemokraterna tog över makten, gjorde de rent hus med det gamla systemet och satsade på ett på Nya Zeeland oprövat kort: marknadsekonomi.
När Labour-regeringen föll 1990 var det tidigare så gammeldags National Party, som försvarat höga tullar och isolationism, berett att fortsätta på den inslagna vägen, eftersom framgångarna varit så stora.
Vad som gjordes var i korthet följande:
- drastiskt sänka inkomstskatter och boalgsskatter
- ändrad arbetsrätt för att öka rörligheten på arbetsmarknaden och minska företagens kostnader när de behöver ändra personalstyrkans storlek
- avskaffande av alla skyddstullar
- avskaffande av de omfattande exportsubventionerna till näringslivet
- reducering av förmånerna i välfärdssystemen och större krav på medborgarnas egna insatser
- stram finanspolitik
De första effekterna var kraftigt sjunkande inflation och arbetslöshet. Exporten gick mycket bra och kunde snabbt kompensera de problem som uppstod i samband med Storbritanniens integration i EU (tidigare hade Nya Zeeland haft speciella förmåner på den brittiska marknaden). De nya marknaderna vanns till stor del i Asien, vilket har medfört en recession under de senaste två åren, då de asiatiska länderna förlorat i köpkraft. Trots detta är det helt klart att situationen skulle ha varit mycket sämre om reformerna inte hade genomförts. Ingen räknar heller med att recessionen ska bli långvarig.
R-171 Jag vill veta allt om gulfkriget
Lisa, Karlskrona (11 oktober 1999)
lisa_a72@hotmail.com
Bakgrunden till Gulfkriget är att söka hos Saddam Hussein i Irak. Kungadömet störtades i Irak 1958 och landet drababdes senare av flera militärkupper. 1968 tog Saddam Hussein makten i en militärkupp (även om han inte blev president förrän 1979). Saddam Hussein var med i det socialistiska Baath-partiet som stått bakom kuppen mot kungen redan 1958. Alla senare politiska förvecklingar i Irak har varit interna fövecklingar inom Baath-partiet.
I september 1980 gick Saddam till angrepp mot Iran. Han hoppades kunna utnyttja det kaos som uppstått i Iran för egen vinning. Iran visade sig dock vara bättre rustat än man kunnat tro och kriget mellan Irak och Iran pågick under åtta år, utan nämnvärda vinningar för någondera sidan, men till kostnaden av stora materiella och mänskliga förluster.
Saddam var angriparen och resultatet av hans angrepp var noll och intet. Men det hade kostat det irakiska folket stora umbäranden. För att vända bort blicken från detta ockuperade Saddam det lilla rika oljelandet Kuwait och förklarade att det skulle bli Iraks trettonde provins. Attacken mot Kuwait genomfördes den 2 augusti. Kuwait är ett litet land och det har inte haft någon nämnvärd armé, så ockupationen kunde genomföras på några dagar.
FNs säkerhetsråd fördömde omgående ockupationen. Man fick stöd flertalet länder i området och en koalition bildades mellan bland annat USA, Storbritannien, Frankrike, Saudi-Arabien, Egypten och Syrien (sammanlagt 29 länder deltog i koalitionen). Målet var att återge Kuwait landets självständighet.
FNs säkerhetsråd fastställde senare den 15 januari 1991 som sista dag för Saddam Hussein att dra sig tillbaka från Kuwait. Den 17 januari satte koalitionen igång en luftoffensiv mot Irak. Målet var dels att slå ut Iraks flygvapen (Saddam genomförde den märkliga operationen att utan strid flyga en stor del av flygvapnet till den tidigare fienden Iran), dels luftvärnsinstallationer. Saddam svarade med att avlossa en rad sovjetiska Scud-missiler mot mål i Saudiarabien och Israel, i ett försök att dra in Israel i konflikten på ett sätt som skulle bryta upp anti-Saddam-koalitionen där olika arabländer hade nyckelroller. Saddams avsikter misslyckades.
Koalitionens överlägsenhet i luften tog ut sin rätt. Den 24 februari kunde därför markstyrkor gå in i Kuwait. Efter 100 timmars offensiv var Kuwait återtaget och en stor del av södra Irak ockuperat. De irakiska markstyrkorna var i fullständig upplösning. Under reträtten satte irakierna de kuwaitiska oljekällorna i brand, bränder som det tog månader atts läcka. Saddam Hussein förklarade att han accepterade alla FN-resolutioner. Han lyckades med sin sedvanliga hänmsynslöshet hålla sig kvar vid makten och har senare avrättat en stor mängd politiska motståndare.
Efter Saddams två mislsyckade krig är Irak, som en gång var ett ganska välmående oljeland, mycket fattigt. Landet är internationellt isolerat och den internationella handeln är föremål för sanktioner. Olja kan bara exporteras i begränsad mängd och då för av FN godkänd import av livsmedel och mediciner. I norr är irakiska Kurdistan i praktiken självständigt och centralregeringen i Baghdad har ingen kontroll över området.
Det var USAs president George Bush som framstod som koalitionens ledare. Den amerikanske överbefälhavaren general Colin Powll förde från Washington en ganska försiktig politik, medan koalitionens man på platsen, generalen Norman Schwarzkopf genast blev mycket populär.
