Ämnen: invandra till Sverige, har USAs president besökt Sverige, materialet till frågor och svar, Österrike och Sovjet, George Bush, USA och Andra världskriget, Nordirland, folkgrupper i Kaukasus, Tysklands enande, SALT-avtalen

Här samlar vi frågor som tidigare legat ut på "Frågor och svar". Det rör sig alltså om frågeställningar som är lite äldre och kanske inte helt dagsfärska. För att göra nedladdningen av sidorna hanterlig innehåller varje sida högst tio frågor och svar. Frågorna är från den 18 oktober 1999-2 november 1999.

En översikt över alla frågorna hittar Du här

För att komma till den aktuella sidan med frågor och svar klickar Du här.

Vill Du själv ställa en fråga, klicka här.

Q-170 Vad händer när någon "Knackar på dörren" och vill komma in i Sverige?
Jonny, Hofors (2 november 1999)
smacson@hotmail.com

Om det är någon som vill komma hit och arbeta i sitt anletes svett och göra rätt för sig kastas han/hon ut. Utan diskussion och även om jobbet är klart. Samma gäller den som vill komma hit och göra ett vanligt besök på lågbudget.

Antingen får Du ha tillräckligt med pengar med Dig för Ditt uppehälle, tillräckligt enligt Strorebror passpolisen, eller så får Du dikta upp en historia om att Du behöver politisk asyl eller uppehållstillstånd av humanitära skäl, alternativt hyra en man/kvinna att gifta Dig med (vilket går bra att fixa mot betalning). I dessa fall kan Du dock räkna med hårda förhör om Dina och partnerns sängkammarvanor osv. Om det skulle vara äkta vara av flyktingskäl eller kärlek ska Du inte vara säker på att Du får komma in för det. Det är nämligen så många som fuskar att det är Storebror passpolisen som bestämmer om kärleken är äkta. Att diktatorn i Långtbortistan är tillräckligt elak spelar för övrigt ingen roll. Du måste också kunna bevisa att Du varit aktiv i den organiserade oppositionen, helst en sådan som har internationella kontakter. En enskild oppositionell som suttit fängslad i Vitryssland för sin politiska aktivitet slängdes till exempel ut - inga flyktingskäl - eftersom han inte suttit i parlamentet eller något liknande, "bara" deltagit i demonstrationer, tidningsdistribution och liknande, saker som det inte fanns några bevis om annat i domarna mot honom, som han naturligtvis inte kunde få några kopior på...

Genom att vara nordisk medborgare eller EU-medborgare går det också att komma in i landet, dock inte helt problemfritt för en EU-medborgare.

Q-169 Har någon amerikansk president besökt Sverige?
Andreas (2 november 1999)
smacson@hotmail.com

Fram till 2001 aldrig. Dvs aldrig medan någon varit installerad som president. Amerikanska presidenter som Richard Nixon, Jimmy Carter, George Bush och Ronald Reagan har dock haft i stort sett klippkort för att besöka Helsingfors (populärt för överläggningar med Sovjet) och Island (också för internationella toppmöten). Tidigare i år var Bill Clinton i Danmark, där en amerikansk president gjorde sitt första besök någonsin. Han var på väg till Sverige vid samma resa, men strök Sverige - inte Danmark - från programmet. Just nu (2 november) är Clinton i Oslo, det första besöket någonsin av en amerikansk president i Norge. Han har också besökt Riga och Litauen. Flera presidenter har besökt Polen, för att inte tala om Tyskland, där John F. Kennedy höll sitt berömda tal med de bevingade orden "Ich bin ein Berliner".

Lyndon B. Johnson besökte samtliga skandinaviska länder (inklusive Sverige) under sin tid som vicepresident, men inte sedan han blev president. Clinton ska dessutom som student ha passerat Sverige per tåg på väg från England till Sovjet.

Ofta har det varit fråga om en uttalad motvilja mot den svenska regeringens omoraliska utrikespolitik som fått presidenterna att välja omvägar när de varit ute och rest. Dock torde presidenter inte så sällan ha passerat svenskt luftrum (Norrland) på vägen mellan Washington och Moskva.

Tillägg: George W Bush blev den förste amerikanske presidenten som besökte Sverige. Besöket avsåg egentligen inte Sverige utan EU, som hade sitt toppmöte i Göteborg år 2001. George W Bush besökte Göteborg den 14 juni 2001. Han flög sedan vidare till Polen och Slovenien. Efter återkomsten till USA skickade George W Bush ett brev och lovordade Göteborgs-polisens insatser.

Q-168 Hej jag undrar bara lite nyfiket vad ni hämtar allt material till alla svar ifrån??r ser de tre stora ideologierna socialismen, konservatismen och liberalism på marknaden och den politiska styrningen av marknadsmekanismen?
Amelie Åkenstam , Stockholm (27 oktober 1999)
aekenstam@hotmail.com

Contra har landets kanske finaste antikommunistiska bibliotek, med många svåråtkomliga böcker i politiska, ideologiska och historiska frågor. Vi har dessutom kläm på många intressanta källor på Internet, en hel del av dem finns redovisade som länkar på http://www.contra.nu/lankar.html, men det finns naturligtvis mycket mer att hitta om man vet hur man ska söka.

Vi planerar att på prenumeranternas stängda del av Contras sajt lägga ut en komplett förteckning över Contras bibliotek, men det lär dröja ett tag innan allt är katalogiserat. För närvarande har vi bara börjat och har bara några få procent katalogiserade, så vi har inte ansett det meningsfullt att lägga ut något än.

Q-167 Varför lämnade Sovjetunionen Österrike ifred när Europa delades upp efter andra världskriget?
Anna Nyberg, Ystad (26 oktober 1999)
annanyberg45@hotmail.com

När Andra världskriget började fanns ju inget självständigt Österrike, som hade blivit en del av Tyskland i och med "Anschluss" 1938. De allierade (USA, Storbritannien och Sovjetunionen) kom 1943 överens om att mellankrigstidens österrikiska republik skulle återupprättas.

När Tyskland krossades militärt kom sovjetiska trupper från öster och allierade från väster. Landet delades därför militärt mellan Öst och Väst. Och i Potsdam sommaren 1945 kom man överens om att Österrike skulle delas i en sovjetisk, en fransk, en brittisk och en amerikansk ockupationszon. Precis som fallet var med Tyskland. Till skillnad från i Tyskland hölls dock val redan 1945 och de valen var - till skillnad från de i av enbart Sovjet ockuperade länderna - fria. Österrikiska Folkpartiet och Socialdemokraterna fick tillsammans 161 mandat, kommunisterna 4. Sovjet utövade visserligen påtryckningar mot landet och en rad företag förstatligades med motiveringen att de tidigare ägarna gått nationalsocialisternas ärenden (det räckte egentligen med att företaget bedrivit verksamhet för att den beskyllningen skulle kunna framställas). Kommunisterna fick också, trots sitt usla valresultat, plats i regeringen. Men Sovjet insåg att det var svårt att i Österrike agera på samma sätt som i Östeuropa. Det fanns ju amerikanska, brittiska och franska trupper på plats och en förkrossande folkmajoritet mot kommunisterna. Dessutom samarbetade Folkpartiet och Socialdemokraterna för att slå vakt om Österrikes ställning och återupprättandet av en självständig nation.

Sovjetunionen gjorde då det näst bästa av situationen. Man framtvingade ett österrikiskt statsfördrag som begränsade Österrikes handlingsfrihet. Bland annat skrevs det in i statsfördraget att Österrike inte fick förenas med Tyskland, vilket länge av ryssarna användes som ett argument för att förbjuda österrikiskt medlemskap i EU (eller EEC och EG som det hette tidigare). Statsfördraget godkändes av ockupationsmakterna och partierna i Österrike 1955 och samma år lämnade de sistsa ockupationssoldaterna Österrike. Österrike var därmed ett av de få områden där sovjetiska ockupationstrupper drog sig tillbaka frivilligt (ett annat sådant område var faktiskt den danska ön Bornholm, som ockuperades av Sovjet 1945-1946).

Q-166 Berätta om George Bush!
Roberto (19 oktober 1999)
roberto_zola@hotmail.com

George Bush föddes i Massachusetts 1924. Hans pappa, Prescott Bush, var politiker och blev med tiden (1952) senator. George studerade vid Phillips Academy i Andover och tog värvning i marinen på sin 18-årsdag. Det var 1942, mitt under Andra världskriget. När han blev godkänd som flygare var han den yngste någonsin i Marinflyget. Under kriget flög George 58 stidsuppdrag. Under ett av dem blev han nedskjuten av japanskt luftvärn och hamnade i vattnet. Han räddades av en amerikansk ubåt.

Efter kriget återupptog George sin utbildning och han studerade vid det berömda Yale-universitetet. Efter examen började han i oljeindustrin i Texas.

1845 gifte han sig med Barbara Pierce och paret har fått sex barn: George (som är guvernör i Texas och presidentkandidat), Robin (som dog som liten), Jeb (som är guvernör i Florida) samt Neil. Marvin och Dorothy.

George följde i sin pappas fotspår och blev två gånger vald till ledamot i Representanthuset. Han misslyckades dock två gånger då han försökte bli senator. Så småningom fick han dock höga poster i administrationen. Han blev USAs FN-ambassadör (en post som formellt innebar att han var med i regeringen), han blev ordförande för Republikanska Partiet, chef för USAs förbindelsekontor i Peking (innan det blev en ambassad) och chef för CIA.

1980 ställde George Bush upp som presidentkandidat, men fick se sig slagen av Ronald Reagan. Han ställde dock lojalt upp som vicepresidentkandidat och var vicepresident mellan 1981 och 1989. I valet 1988 blev han vald till Ronald Reagans efterträdare, men han blev inte omvald 1992, vilket gjorde att han 1993 måste lämna över presidentposten till Bill Clinton.

Det var Bush som fick skörda frukterna av Ronald Regans politik och det var han som var president när Sovjetunionen föll i småbitar, Berlinmuren revs och det kalla kriget tog slut med total amerikansk seger. Den största krisen för George Bush var Gulfkriget. När Saddam Hussein ockuperade Kuwait såg Bush till att FN ställde upp för sitt medlemsland och en koalition med USA i spetsen befriade Kuwait.

Bush misslyckades med att bli omvald, trots de militära framgångarna. En anledning var att den amerikanska ekonomin försvagades under Bush tid vid makten. Och han höjde så småningom skatterna, trots sitt berömda vallöfte: "Read my lips. No more taxes."

Q-165 Varför blev USA med i andra världskriget jag vill ha hela berättelsen
Roberto (19 oktober 1999)
roberto_zola@hotmail.com

Hela berättelsen har det skrivits hela böcker om. Så den får Du inte här. Men Du ska få två versioner.

Först den officiella versionen. Japanska flygstyrkor och ubåtar överföll den amerikanska flottbasen Pearl Harbor på Hawaii den 7 december 1941. Japanerna lyckades sänka fem amerikanska slagskepp och tre kryssare. 200 flygplan förstördes. Kort därefter gick Japan till offensiv i Stilla Havet och ockuperade bland annat den amerikanska kolonin Filippinerna. Därmed var USA med i kriget mot alliansen Tyskland-Italien-Japan.

Sedan den något mer komplicerade bakgrunden. Efter Första världskriget försökte president Woodrow Wilson ge USA en central roll i världspolitiken. Det var ju trots allt insatsen av amerikanska trupper som hade avgjort kriget till ententens (Storbritannien, Frankrike med flera länder) fördel. Men den amerikanska kongressen ville återgå till den traditionellt isolationistiska amerikanska politiken. Dvs USA skulle bara engagera sig i amerikansk politik, inte i europeisk eller asiatisk.

När Andra världskriget bröt ut ställde den amerikanska opinionen upp mot Tyskland och Japan, men det innebar inte att vare sig opinionen eller kongressen var beredda att gå i krig. Dock fick Storbritannien en hel del militärt stöd. Roosevelt manövrerade för att få utökade befogenheter att ge de allierade stöd i det pågående kriget. Genom "lend and lease act" från mars 1941 fick han rätt att ge ökat materiellt stöd till stater vars försvar var "livsviktigt för försvaret av Förenta staterna". I praktiken innebar det ytterligare stöd till Storbritannien. Sommaren 1941 gjorde Roosevelt och Churchill ett gemensamt uttalande, Atlantdeklarationen. Men USA var fortfarande inte med i kriget.

Det har hävdats att Roosevelt utan kongressens vetskap genomförde en rad åtgärder som skulle göra det nödvändigt för USA att gå in i kriget på de allierades sida.

Q-164 Förklara "problemet Nordirland"
Caroline (19 oktober 1999)
caroline_tilda@hotmail.com

Konflikterna på Irland kan spåras mycket långt tillbaka i tiden. Ända till reformationen. Även om den engelske kungen också var kung av Irland fick reformationen inte genomslag på Irland under 1500-talet (reformationen genomfördes däremot i Storbritannien). Reformationen kom istället med invandrare från Skottland på 1600-talet. De bosatte sig främst i den del av Irland som kallas Ulster (nordöstra Irland), där de kom att utgöra majoriteten. Irland fortsatte dock hela tiden att vara underställt den engelske kungen. Men irländarna gjorde uppror, som slogs ner av kungen. I slutet av 1600-talet hade England en katolsk kung, James II (han hette James VII som kung av Skottland). Han störtades i "den ärorika revolutionen" 1688 och ersattes av Vilhelm av Oranien. På Irland lyckades han hålla sig kvar vid makten och störtades först 1690, efter att ha förlorat slaget vid Boyne. Dessa gamla händelser påverkar fortfarande synen på irländsk politik.

Irländarna ansåg sig vara utsatta för oförrätter och en alltför hård styrning från England. De gjorde uppror flera gånger under 1700- och 1800-talen. Under 1916 genomfördes det så kalalae påskupproret, som också slogs ner av engelsmännen. Först efter Första världskrigets slut blev ansträngningarna att nå ett självständigt Irland framgångsrika. Motståndarna mot brittiskt styre vann valen på Irland 1918 och 1920 utfärdade det brittiska parlamentet en lag om "home rule" - självstyrelse. I den katolska södra delen vann katolikerna valet med 124 mandat mot fyra. Men i norra Irland vann protestanterna med 40 mandat mot tolv. Ett inbördeskrig bröt ut. Sedan vapenstillestånd slutits överenskoms att södra Irland skulle bli självständigt, men en del av brittiska samväldet. En del radikala grupper misstyckte till överenskommelsen och ville göra Irland till en republik utan koppling till brittiska samväldet. Det var dock en liten minoritetsgrupp som var av den uppfattningen. Den gruppen vann dock vissa framgångar, bland annat då Irland 1937 bytte namn till Eire och antog en författning där Nordirland utgjorde en del av landet. Under Andra världskriget var Irland neutralt och 1949 lämnade Irland brittiska samväldet och blev republik.

I Nordirland har befolkningsmajoriteten hela tiden lojalt ställt upp för Förenade Kungadömet (United Kingdom) och kungen/drottningen i London. Den katolska minoriteten har däremot krävt ett enat Irland (något som aldrig funnits, annat än inom ramen för den brittiska stat som omfattat såväl Storbritannien som Irland), där de själva skulle tillhöra befolkningsmajoriteten. Protestanterna skulle å sin sida naturligtvis inte ha något emot ett återigen enat Storbritannien och Irland, där katolikerna skulle bli i minoritet.

Extremister inom den katolska IRA (Irländska Republikanska Armén) har med våld arbetat för en sådan utveckling. Våldet har bestått av urskillningslös terror som drabbat civilbefolkningen. Protestantiska grupper, som ansett att polisen varit alltför svag i sin kamp mot terroristerna har inte tvekat att själva tillgripa liknande metoder för att komma till rätta med dem som de ansett vara våldsverkare, som inte kunnat lagföras på grund av kraven på rättssäkerhet. Därvid har det naturligtvis inträffat att också oskyldiga fallit offer för även protestantiskt våld.

1969 hade våldet på ömse sidor trappats upp så att Nordirland stod på randen av ett inbördeskrig. Brittiska trupper sattes in för att kontrollera situationen. Med nödvändighet innebar det att åtgärder sattes in mot katolikerna och IRA - den protestantiska majoriteten vill ju inget hellre än att det skulle finnas brittiska trupper på Nordirland. Detta ledde till ett än mer upptrappat våld. Under hela den här processen skärptes motsättningarna i det nordirländska parlamentet, Stormont. Slutet på processen blev att Stormont upplöstes 1972 och den "home rule" som införts på 1920-talet upphörde och ersattes av direktstyre från London.

Det blev dock inte fred på Nordirland 1972, utan konflikten har fortsatt. Tidvis har IRA fått stöd direkt från Sovjetunionen, som underblåste upprorsrörelser som kunde störa lugnet i Väst. Men efter Sovjetunionens fall upphörde vapenförsörjningen den vägen.

I flera uppmärksammade terrordåd har civila dödats. Storbritanniens och Irlands premiärministrar har försökt finna en utväg ur konflikten, tidvis har det skett med amerikansk medling. 1998 kunde ett fredsavtal träffas och val genomföras. Återigen kom parlamentsbyggnaden Stormont i Belfast till användning. Dock har fredsavtalet inte kunnat genomföras fullt ut. Det innehåller bland annat kravet att de olika beväpnade grupperna (IRA och den protestantiska motsvarigheten UDF, Ulster Defense Forces) ska avväpnas och att olika partier - både katolska och protestantiska - ska ingå i den nordirländska regeringen. IRA har vägrat att lämna in sina vapen i enlighet med avtalet och därmed har protestanterna vägrat att acceptera den regering, med deltagande av bland annat det IRA närstående partiet Sinn Fein, som enligt avtalet skulle tillträda.

Våldet på Nordirland har minskat under senare år. Protestanternas ledare David Trimble och katolikernas John Hume fick dela på Nobels fredspris för sina insatser. Men de har inte kunnat lösa upp de knutar som sedan hundratals år ligger bakom konflikten på Nordirland.

Se även fråga H-79

Q-163 Jag skulle vilja fråga om vilka folkgrupper som finns i Kaukasus samt orsakerna till konflikten samt tillgångar i detta område.
Anna Nyberg, Ystad (19 oktober 1999)
annanyberg45@hotmail.com

Kaukasus är ett etniskt och religiöst mycket splittrat område. Så är det ofta i bergstrakter, där dalarna är isolerade från varandra och utvecklar en egen kultur, som bara marginellt har utbyte med "grannarna" i nästa del. Åtminstone var det så långt in på 1900-talet. Du kan som jämförelse undersöka hur mycket dialekterna skiljer sig mellan olika dalar i Norge!

Kaukasus, som geografiskt anses vara den bergskedja som skiljer Europa och Asien, men där även länderna på södra Kaukasus-sluttningen (Georgien och Armenien) brukar räknas till Europa, är ett gammalt kulturland som kristnades bland de första områdena i världen. Idag kontrolleras området av fyra internationellt erkända stater (Georgien, Armenien, Azerbajdzjan och Ryssland), men i praktiken är också Abchasien (en del av Georgien) och Tjetjenien (en del av Ryssland) just nu att betrakta som självständiga stater.

Georgien är ett kristet land och tillhörde redan före Kristi födelse Romarriket. Under Sovjettiden hade kommunisterna knappt kontroll över landet, det styrdes av den inhemska maffian och levnadsstandarden var betydligt högre än i resten av Sovjetunionen. Georgien levererade diktatorn Stalin och i vår tid har en före detta KGB-chef (Sjevardnadze) blivit president. Demokrati är det inte fråga om. De nordvästra delarna av landet, Abchasien, har med våld och ryskt stöd brutit sig ut ur Georgien. Abchasien är annars ett med georgerna närbesläktat folk, men det bor bara ungefär 100.000 människor i Abchasien. Osseterna, som bor i norra Georgien i det område som kallas Sydossetien, är i motsats till georgierna muslimer. De talar också ett helt annat språk. Med bara 100.000 invånare har de med ryskt stöd försökt bryta sig ut ur Goergien, men de har misslyckats.

Armenien är, liksom Georgien, ett gammalt kristet kulturland som tillhört Romarriket. Under Första världskriget var Armenien splittrat mellan Turkiet och Ryssland. Och armenierna slogs mot bägge. Turkarna genomförda en mycket omfattande massaker på armenier, ett av seklets värsta folkmord. Det har satt djupa spår och armenerna har mycket svårt att komma överens med de turkisktalande azererna i grannlandet Azerbajdzjan. Armeniskan är ett eget språk som inte är släkt med grannspråken och som dessutom har ett eget alfabet. Landet har under senare år varit i krig med Azerbajdzjan om området Nagorno-Karabach och området mellan Armenien och Nagorno-Karabach. Nagorno-Karabach var under Sovjet-tiden ett autonomt område inne Aerbajdzjan, befolkat av armenier. Områdets egen "Högsta Sovjet" begärde att området skulle överföras till Armenien. Det skedde så småningom med våld och Armenien lade även under sig det landområde som låg mellan Armenien och Nagorno-Karabach. Inte heller i Armenien finns någon fungerande demokrati.

Azerbajdzjan är ett muslimskt land där befolkningen talar ett med turkiskan närbesläktat språk. Det finns också några miljoner azerer som bor på andra sidan gränsen till Iran. Azerbajdzjan har till skillnad från övriga länder i Kaukasus-området rika naturtillgångar i form av olja. Det var i Azerbajdzjans huvudstad Baku som bröderna Nobel (farbröder till Alfred N.) byggde upp sitt oljeimperium som vid seklets början ansågs vara större än Rockefellers Standard Oil (Esso) i USA. Allt förvandlades till en skugga av sin gamla glans när ryska revolutionen ledde till att staten beslagtog anläggningarna och körde företaget i botten. Än idag finns det dock gott om olja.

I södra Ryssland finns en rad republiker som har mer eller mindre autonomi i förhållande till Ryssland. Nordossetien är en fortsättning på Sydossetien, som formellt tillhör Georgien. I Nordossetien bor ungefär 300.000 muslimer. I Dagestan, mellan Tjetjenien och Kaspiska Havet, bor inte mindre än 33 folkslag, de flesta muslimer. Republiken har cirka 1,8 miljoner invånare, men det största folkslaget, avarerna, har bara en halv miljon invånare. Ingusjien ligger väster om Tjetjenien. Ingusjierna är liksom tjetjenerna muslimer och kulturellt står de tjetjenerna nära. Historiskt och politiskt har ingusjierna dock alltid varit mer inriktade på kontakter med Moskva. Ingsujierna förvisades till Centralasien av Stalin, men fick så småningom återvända. De förenades då i en gemensam provins med Tjetjenien, men när tjetjenerna brött sig ur Ryssland och bildade en självständig republik, ville ingusjierna stanna kvar i Ryssland. Den brytningen skedde 1992. Tejetjenien har ju förekommit mycket i rubrikerna. Det är ett muslimskt folk som gjorts sig känt bland annat för ett femtio år långt uppror mot ryssarna under 1800-talet under imamen Sjamil. Först mot slutet av 1800-talet lyckades Ryssland någorlunda lägga sig under landet. Också idag driver tjetjenerna en tidvis framgångsrik kamp mot ryssarna. Ryssarna anser å andra sidan att tjetjenerna står för en stor del av den organiserade brotssligheten i Ryssland och då inte minst i Moskva.

Q-162 Jag skulle vilja veta allt om Tysklands enande efter andra världskriget.
Virpi (18 oktober 1999)
coool_16xx@hotmail.com

Tyskland splittrades efter Andra världskriget. De fyra allierade makterna, Storbritannien, USA, Frankrike och Sovjetunionen ockuperade var sin del av landet och var sin del av huvudstaden Berlin. Sovjetunionen lade dessutom beslag på norra delen av Ospreussen och såg till att Polen fick södra delen av Ostpreussen samt Schlesien som kompensation för de delar av Polen som Sovjetunionen tog från Polen. Västmakterna lade snart samman sina ockupationsadministrationer och började bygga upp en demokrati i västra Tyskland. Sovjetunionen hade helt andra avsikter i östra Tyskland.

Inom ett par år kunde administrationen överföras till civila händer och 1949 grundades Förbundsrepubliken Tyskland av de delar som ockuperats av Västmakterna. Väst-Berlin ingick egentligen inte i Förbundsrepubliken, men i alla praktiska avseenden var Väst-Berlin en del av Västtyskland. Sovjet svarade med att grunda "Tyska Demokratiska Republiken", en av världens mest odemokratiska stater, helt kontrollerad av det kommunistiska Tyska Socialistiska Enhetspartiet (SED) och i slutänden av Röda armén som hade stor närvaro i Öst.

Landets bägge delar var förödda av kriget och industrin låg i ruiner. Väst och Öst hanterade sina delar av Tyskland mycket olika.

I Väst infördes demokratiska val och landet fick ett generöst ekonomiskt stöd i form av Marshallhjälpen. En hjälpplan som fick sitt namn efter den amerikanske utrikeseministern George Marshall, som såg till att det blev ett enormt inflöde av kapital till Europa för att bygga upp kontinenten efter krigets förödelse. Även östländerna inbjöds att vara med, men Sovjet satte stopp för detta. Viktigast var dock att Västtyskland fick bygga upp sin ekonomi på marknadsekonomins grund.

I Öst tog kommunistpartiet och Röda armén makten och det lilla som fanns kvar av tysk industri monterades ned och skickades österut till Sovjet som krigsskadestånd. Planhushållning genomfördes, vilket innebar att den industriella strukturen blev efterbliven och hela den östtyska industri som byggts upp rasade ihop som ett korthus efter Tysklands enande 1990.

Under de dryga tio år som följde efter krigsslutet inträffade "det tyska undret", vilket innebar att Västtyskland snabbt återuppstod som en industriell stormakt och landet, som varit så förstört av kriget, blev ett av världens rikaste länder.

I Östtyskland stod tiden stilla. 1953 gjorde arbetarna i Öst-Berlin uppror, men upproret slogs ned av sovjetiska stridsvagnar som sköt ned demonstranter på gatorna. Förtrycket hårdnade.

Gränsen mellan Öst och Väst var stängd. Östtyskar fick inte resa västerut. Men det fanns ett undantag. Berlin var en enad stad. Folk kunde bo i Öst och arbeta i Väst. Östberlinare kunde resa till Väst-Berlin med tunnelbanan och köpa det som inte fanns i Öst, även om den östtyska marken snabbt sjönk i värde, så var det i alla fall möjligt att få tag på de varor som inte fanns i resten av östblocket. Självklart lockade också Väst med demokrati och yttrandefrihet. Många valde att fly. Och i Västtyskland togs de emot med öppna armar i ett land som talade samma språk och skrek efter arbetskraft. Under tiden 1949-1961 flydde 2,7 miljoner människor till Väst via Berlin. Det var bara att ta tunnelbanan, som hade stationer både i Öst och Väst. Flyktingströmmen ökade och i bara i juli 1961 flydde 30.000 människor.

Månaden innan, den 15 juni, hade den östtyske diktatorn Walter Ulbricht förklarat att ingen hade för avsikt att bygga en mur. Byggnadsarbetarna behövdes för att bygga lägenheter. Men att bygga en mur var just vad som planerades. Natten till den 13 augusti spärrades gränsen mellan Öst- och Västberlin med taggtråd och bygget av muren påbörjades. Med tiden utvidgades muren, byggnader på östsidan revs för att lämna fritt skottfält och så småningom fanns det två murar där det var fritt fram att skjuta ned alla som kom över den första muren.

Trots muren var det naturligtvis många som tog sig från Öst- till Väst-Berlin, men det som varit en flodvåg blev till en rännil. Några tog sig genom tunnlar som grävdes från Öst. En tog ut sin flickvän genom att gömma henne i sin västregistrerade sportbil som var så låg att den gick under bommarna (öst svarade med nya bommar som var lägre). De första dagarna hoppade folk genom fönstren som vätte direkt mot Väst-Berlin, men de murades igen inom några dagar, så småningom revs hela husen.

Mer än 100 människor sköts genom åren ihjäl under flyktförsök till Väst.

I september 1989 öppnades en bakväg till Väst via Ungern, som inte längre stoppade östtyskar som försökte resa ut till Väst. Många östtyskar kunde resa till Ungern, som också var ett kommunistland, och den vägen ta sig vidare till Västtyskland. Inom kort följde Polen och Tjeckoslovakien efter. Rännilen blev åter en flodvåg. I november 1989 växte trycket, den östtyska ekonomin var i allt sämre skick och tillgången till västtysk radio och TV gjorde att östtyskarna till skillnad från invånarna i andra kommunistländer hade tillgång till fri information om hur det var i Väst. Den 9 november 1989 på kvällen förklarade plötsligt en talesman för den östtyska regeringen att det inte längre skulle resas några hinder för östtyskar att resa ut ur landet via Berlin. Något riktigt beslut i frågan hade inte fattats, men nyheten kablades ut via radio och TV och inom en timme var hundratusentals människor vid muren. Vakterna hjälpte till att riva Muren. Murens rivning blev början till slutet för den östtyska staten. Liksom ett avgörande steg i den process som ledde till kommunismens fall, demokrati och marknadsekonomi i Öst- och Centraleuropa.

Q-161 Ge fakta om SALT-avtalet
Virpi (18 oktober 1999)
coool_16xx@hotmail.com

SALT-avtalen träffades mellan USA och Sovjetunionen för att begränsa kärnvapenupprustningen. SALT betyder Strategic Arms Limitation Talks. SALT I, som slöts 1972, innebar begränsningar för antalet kärnvapen och kärnvapenbärare som stormakterna tilläts ha. SALT II skulle begränsa utvecklingen av kärnvapen. Avtalet träffades 1979, men den amerikanska kongressen vägrade att godkänna (ratificera) avtalet, mot bakgrund av Sovjetunionens invasion av Afghanistan. De amerikanska presidenterna lovade emellertid under hand att följa avtalet, trots att det formellt aldrig blev giltigt. Kritiker mot SALT II (till vilka tidskriften Contra hörde) menade att det innebar alltför stora eftergifter till Sovjetunionens fördel.

Tillbaks