Ämnen: marknadsekonomi, nationalism, nationalsocialismen, brister hos Keynes, dödsstraff, arbetslöshet, Kronstadt 1921, kärnkraftsekonomi, folkhemmet, den svenska modellen

Här samlar vi frågor som tidigare legat ut på "Frågor och svar". Det rör sig alltså om frågeställningar som är lite äldre och kanske inte helt dagsfärska. För att göra nedladdningen av sidorna hanterlig innehåller varje sida högst tio frågor och svar. Frågorna är från den 12 oktober 1999-21 oktober 1999.

En översikt över alla frågorna hittar Du här

För att komma till den aktuella sidan med frågor och svar klickar Du här.

Vill Du själv ställa en fråga, klicka här.

P-160 Hur ser de tre stora ideologierna socialismen, konservatismen och liberalism på marknaden och den politiska styrningen av marknadsmekanismen?
Catrin Karlsson (21 oktober 1999)
catrin@lla.nu

Enklast att besvara är liberalismen, vars framväxt är nära förbunden med framväxten av den moderna synen på marknadsekonomin och den nationalekonomiska vetenskapen. Skotten Adam Smith betraktas allmänt som den nationalekonomiska vetenskapens fader, marknadsekonomins ideologiska fanbärare och den moderna liberalismens skapare. Smiths berömda bok Wealth of Nations/Nationernas Välstånd utkom 1776. Där förespråkade han en oreglerad ekonomi, i skarp kontrast mot dåtidens så kallade merkantilistiska system. Smith ville göra rent hus med alla regleringar och tillståndskrav samt med de för den internationella handeln så skadliga tullarna (Smith arbetade själv en tid som generalkommissarie vid tullverket i Skottland). Han menade att "den osynliga handen" (marknadsmekanismen) styrde den ekonomiska utvecklingen framåt - om den fick möjlighet att verka utan regleringar.

Smiths tänkande fick ett starkt politiskt genomslag under 1800-talet, inte minst i Storbritannien. Men segern var inte lättvunnen. I de flesta länderna fördes under seklet en kamp mellan frihandelsvänner och tullanhängare, så även i Sverige. Tullvännerna, som var för en statligt styrd satsning på inhemsk ekonomisk utveckling, var nära lierade med de konservativa krafterna i samhället. Inte minst gällde detta inom jordbruksnäringen. Den framväxande industrins företrädare kännetecknades allmänt av ett mer liberalt och internationellt synsätt. De konservativa krafterna på 1800-talet arbetade alltså för en reglerad ekonomi, där det skulle krävas tillstånd för att driva näringar och där staten skulle ha ett stort inflytande. I Sverige förlorade de två avgörande "slag", 1846 när skråväsendet avskaffades och 1864 när näringsfrihet infördes - vem som ville fick starta ett företag, utan att begära statens tillstånd. Under senare delen av 1800-talet begränsades även tullnivåerna och Sverige blev ett alltmer ekonomiskt liberaliserat land. Detta ledde till en snabb ekonomisk tillväxt och under perioden 1870-1970 hade Sverige världens näst Japan snabbaste ekonomiska tillväxt. I och med de liberala tankegångarnas totala seger började konservatismens företrädare ändra uppfattning och idag är de som kallar sig konservativa i allmänhet starka anhängare av ett liberalt ekonomiskt system med marknadsmekanismen som grundbult i systemet.

Det förtjänar att nämnas att den man som mer än andra personifierat det som kallas den "konservativa ideologin", irländaren Edmund Burke var anhängare av en fri marknadsekonomi. Han satt i brittiska parlamentet för whig-partiet som arbetade både för lägre tullar och för koloniernas frigörelse. Burke engagerade sig således både för USAs och Indiens frigörelse från Storbritannien. USAs frigörelse fick han själv uppleva, Indiens kom ungefär 150 år efter hansd död. Dåp var landets ekonomi förstört av brittisk regleringssocialism och där behövdes genomgripande marknadsekonomiska reformer, något som inte blev möjligt förrän under 1990-talet.

Om liberalismen genom historien entydigt varit för marknadsekonomin och konservatismen svängt från motstånd till förespråkande av marknadsekonomi har socialismen genom tiderna varit en konsekvent motståndare till marknadsekonomin, även om de partier som kallat sig socialdemokratiska ofta haft en mer pragmatisk syn på frågan.

Karl Marx teorier för hur ekonomin fungerar tar till sina grundläggande idéer inte ställning till marknadsmekanismen som sådan. Men den så kallade värdeläran tar avstånd från marknadens mest grundläggande mekanism: att priset på en vara grundas på samspelet mellan utbud och efterfrågan. Marx menade att värdet på en vara berodde på hur mycket arbete som lades ner på tillverkningen. Om man arbetade mycket för att framställa något som ingen var intresserad var det likafullt något värdefullt, eftersom det gått åt så mycket arbete. I marknadsekonomiskt tänkande saknar en sådan produkt helt värde. Marknadsmekanismen bnygger ju på den frivilliga överenskommelsen mellan säljare och köpare. Och en frivillig överenskommelse kan bara bygga på just samspelet mellan utbud och efterfrågan. Därför måste den som vill genomdriva den marxistiska synen på produktionen hitta på något annat system än marknadsmekanismen för att styra ekonomin. Det har i praktiken blivit planhushållningen, där staten eller någon annan central makthavare med plandirektiv fastställer vad som ska tillverkas och vilka resurser som ska tilldelas för den tillverkningen. Följden av ett sådant system blir svår misshushållning med samhällets begränsade resurser och stora svårigheter för nytänkande och innovationer att växa fram. En rent socialistisk ideologi på marxistisk grund är alltså omöjlig att förena med marknadsekonomi.

Dock finns det icke-marxistiska socialister, där man vill ge stort utrymme för offentligt ägda företag utan att för den skull köpa Marx felaktiga värdelära. I sådana samhällen kan man försöka förena marknadsekonomiskt tänkande med statliga regleringar, som dock inte är så omfattande som i ett rent marxistiskt system. Det är väl snarast den typen av mjukare socialism, dvs socialism med betydnade inslag av marknadstänkande, som tyill exempel den nuvarande svenska regeringen står för. Men de renläriga partimedlemmarna vill gärna att staten ska lägga under sig mer av styrmöjligheter. Och när det gäller områden som av tradition styrts av den offentliga sektorn, som skolor och sjukvård, kan tänkandet kortslutas helt när socialdemokrater ska uttala sig om en utveckling mot marknadsekonomi på dessa områden. Det kan till exempel heta att det inte är acceptabelt att tjäna pengar på sjuka människor, medan det märkligt nog är helt OK att betala lön till läkare och sjuksköterskor. Däremot skulle det inte vara OK att betala någon för att organisera sjukvården mer effektivt än vad som är fallet idag. Dessutom är det väl inte på sjuka människor en effektiv sjukvård tjänar pengar, utan på att göra sjuka människor friska. En viktig funktion i samhället, som det inte borde vara rimligt att överlåta åt en förstenad och slösaktig offentlig sektor att sköta. Det finns ju ännu viktigare samhällsfunktioner, som produktionen av mat, som är i stort sett helt och hållet marknadsstyrda. Och det är sälklan någon som klagar på matproduktionen, medan det ofta finns klagomål på sjukvården.

P-159 Jag skulle vilja veta lite om nationalism i Sverige. Hur kommer det sig att vi inte firar nationaldagen på samma sätt som andra nationer? Varför har det blivit så att nazisterna använder den svenska flaggan som "sin symbol"?? Hur har det varit genom tiderna, har det alltid varit så här? Skulle gärna vilja veta hur det var under tidsperioden 1815-1914. Hur är Sveriges nationalism i förhållande till andra länder?
Jenny(20 oktober 1999)
bambi_J27@hotmail.com

Nationalism är ett förhållandevis nytt fenomen. Det var först på 1800-talet som nationalismen växte fram. Och det på två sätt. Dels försökte viss folkgrupper att ena sina folk, som var splittrade i många småstater (Tyskland, Italien). Dels försökte andra folk att bryta sig ur mångnationella imperier (länderna på Balkan, Tjeckoslovakien, Ungern osv).

Sverige hamnade lite mitt emellan dessa två trender och vi visste antagligen inte åt vilket håll vi skulle gå. Å ena sidan ville Norge bryta sig loss från Sverige, vilket var ett uttryck för norsk nationalism. Å andra sidan fanns det en skandinavistisk rörelse som gick i motsatt riktning, som ville ena Skandinavien på samma sätt som Italien och Tyskland enades. Det var självklart en dålig startpunkt för en stark nationalism - skulle nationalismen styra oss åt det ena eller det rakt motsatta hållet? Det var helt enkelt inte klart vart den rådande nationalistiska tidsandan skulle föra oss.

Mot slutet av 1800-talet genomfördes en del "storsvenska" projekt, som en anpassning till tidens rådande trender. Typ Vega-expeditionen för att finna Nordostpassagen och ingenjör Andrées misslyckade ballongfärd till Nordpolen. Till en del var väl detta ett svar på norrmännens än mer framgångsrika expeditioner. Och eftersom det kanske mest storvulna projektet (Nordpolsfärden) blev en så total katatstrof var det väl inte konstigt att nationalismen inte fick något extra uppsving.

De länder som har mer storslagna nationaldagar har vanligen något mer festligt att fira än Sverige. Norge firar den författning som gjorde att Norge i praktiken blev självstyrande, trots att landet erövrats av Sverige. USA firar frigörelsen från Storbritannien och det krig som måste slutföras för att uppnå den frigörelsen. Frankrikes 14 juli är kanske lite märkligt, där firar man rivandet av ett fängelse som hade mindre än fem fångar, de flesta mördare och sedlighetsförbrytare från samhällets översta skick. Men det verkar inte som om den sanningen gått hem hos fransmännen.

Man skulle ju kunna tänka sig att ett land som Finland skulle fira lika intensivt som Norge, men den 6 december är en ganska ordinär dag i Finland, trots att man firar frigörelsen från Ryssland.

Din fråga har som Du ser inget enkelt svar.

Vad gäller den konkreta frågan om nationalsocialisternas användning av den svenska flaggan så är den mycket märklig. Ingen behöver ju tvivla om att nationalsocialisterna, om de fått chansen för sextio år sedan, gärna draperat sig i en främmande röd flagga med hakkors på. Så gjorde ju deras meningsfrände i Norge Vidkun Quisling. Det svenska försvaret stod under hela kriget berett att slåss mot nationalsocialisterna under den blågula fanan. Och säkerhetspolisen hade ett register på 15.000 nationalsocialister, som man nogsamt såg till att de inte skulle få några poster eller någon information som kunde hota den svenska säkerheten. Vi tror att det är viktigt att riktiga svenskar (födda i eller utom landet) använder den svenska flaggan i olika sammanhang för att visa att det inte är en politisk symbol. Och till riktiga svenskar räknar vi inte nationalsocialister. De är ju fiender till allt genuint svenskt och anhängare av en ideologi som aldrig kunnat få fotfäste i vårt land, eftersom den är så främmande för folkflertalets sätt att tänka.

P-158 Jag undrar lite om vad nazismen ideologi egentligen är? Jag skulle vilja veta en kort, historisk resumé av nazismens rastänkande och politiska frammarsch. Hur skulle man kunna kartlägga nynazism och rasism idag? Förnekandet av förintelsen?
Anneli Persson, Stockholm (18 oktober 1999)
s97pera@kfsgymnasium.org

Vi tror att en viktig utgångspunkt för förståelsen av nazismens bakgrund är att använda den korrekta beteckningen nationalsocialism. Nationalsocialismen är en socialistisk rörelse med i princip samma idémässiga bakgrund som andra socialistiska rörelser och samma förakt för människoliv och tro på kollektivets välsignelser.

De ledande namnen i nationalsocialismen (och den idémässigt närbesläktade fascismen) har alla haft en bakgrund i olika socialistiska partier. Det gällde Benito Mussolini, Italiens dikattor och det gällde Adolf Hitler, Tysklands diktator. De var bägge anhängare av en stark statsmakt som kontrollerade ekonomi och näringsliv och som dessutom höll efter individerna hårt. De såg också människan som något som främst förverkligade sig själv genom kollektivet. I nationalsocialisternas fall var det "folket", i marxisternas fall "arbetarklassen". Men det var en skillnad bara i retorik. För i praktiken var ju "folket" samma sak som "arbetarklassen".

Nationalsocialister och andra socialister har också mycket riktigt vunnit sina största framgångar genom att spela på folks missnöje. särskilt när tiderna har varit svåra. Ett sätt att entusiasmera massorna har varit att samla "folkets breda lager" till kamp mot en liten grupp som kunnat symbolisera orättvisan i samhället. De fattiga massorna har hetsats att hata "de rika". I Hitlers version var de rika liktydigt med "judarna", i Maos kinesiska version "godsägarna" och i andra socialisters version "fabriksägarna". Enligt ideologerna var det dessa små grupper som förmenade majoritetsbefolkningen deras rättmätiga del av välståndet i landet. Välståndet i landet skulle tilldelas hela folket, inte bara gå till dem som visade entreprenörskap och flit.

Det var på den basen som Hitler byggde upp ett folkligt stöd för sin politik. Han blev ju faktiskt vald i demokratiska val, även om han aldrig fick mer än 50 procent av rösterna, så var hans parti det största i det sista fria riksdagsvalet i Tyskland 1933. Kommunisterna har på liknande sätt vunnit ett visst stöd för sin politik i fria val, även om de aldrig, som Hitler, lyckats ta makten i fria val.

I sin ideologiska skrift "Mein Kampf", som han skrev i fängelse, utvecklade Hitler rasläran och tillskrev judarna som kollektiv egenskapen att vilja förrika sig på det övriga tyska folkets bekostnad. Om tyskarna skulle få sitt rättmätiga välstånd måste judarnas ställning försvagas. Till att börja skedde detta genom pöbelangrepp mot just välbeställda judar (till exempel affärsinnehavare), men dessa förstod ju vartåt det barkade och hade dessutom resurser att fly landet. Kvar blev mindre välbeställda judar som trots att de inte kunde "anklagas" för att vara rika ändå angreps som det tyska folkets fiender, just på grunden att det fanns rika judar, som nu kunde anklagas för att övergett Tyskland med sina rikedomar...

Sedan Hitler blivit rikskansler (utsedd i laga ordning av presidenten) drogs tumskruvarna åt för judarna och för andra och demokratin återupprättades inte i Tyskland förrän 1949 (i västra Tyskland) eller 1991 (i östra Tyskland). Nationalsocialismen som ideologi krossades dock så eftertryckligt man kan tänka sig i och med Tysklands kapitulation 1945. I och med kapitulationen led nationalsocialismen som ideologi också bankrutt. Om man bortser från små isolerade grupper har det knappast funnits några anhängare av nationalsocialismen sedan 1945, vare sig i Tyskland, Sverige eller andra länder. Idag förefaller det som om den subkultur som består av det grövsta kulturella klientelet gärna kläder sina ogärningar i nationalsocialismens ideologiska termer. På samma sätt som de grövsta skurkarna på landets fängelser för tjugo år sedan klunde diskutera socialismens förtjänster diskuterar idag samma grupper nationalsocialismens färtjänster.

Sådant drägg passar naturligtvis bäst bakom lås och bom, men den rådande samhällsideologin tycks se lindrigt på mord och rån och släpper gärna ut grova brottslingar på permissioner, förtidsfrigivning eller uppbyggande praktikperioder som skådespelare. Det bästa sättet att kontrollera nationalsocialisterna idag är att se till att fångarna hålls inlåsta för den strafftid de dömts till. Det är ju inte några "politiska brott" de här herrarna begår utan det är brott som finns beskrivna som förkastliga redan i Tio Guds bud.

P-157 Jag skulle vilja ha en översikt över brister i Keynes teorier
Maria Lindgren (15 oktober 1999)
marriz99@hotmail.com

Kriteriet på en bra teori är att den beskriver verkligheten. Helst ska också åtgärder som vidtas med anledning av hur modellen fungerar visa sig ge det resultat som önskas.

Keynes teorier fungerade någorlunda i den ekonomiska situation som rådde på 1930-talet. Också under den tidiga efterkrigstiden kunde Keynes grundläggande teorier om finanspolitisk expansion som ett sätt att motverka en ogynnsam ekonomisk utveckling användas framgångsrikt. Idag fungerar inte ekonomin på samma sätt och en tillämpning av Keynes modeller ger helt enkelt inte det förväntade resultatet.

Det finns flera orsaker till att ekonomin idag fungerar annorlunda. En av Keynes grundläggande tankar var att den offentliga sektorn skulle kunna användas för att skapa tillväxt, detta genom att tillfälligt acceptera underskott i budgeten. Men med en offentlig sektor som tar hand om 60 procent av BNP går det inte att på samma sätt arbeta med underskott. Det är en alldeles för stor del av ekonomin som styrs av den offentliga sektorn och underskotten blir inte bara en statsfinansiell utan en realekonomisk börda. Dessutom har den praktiska tillämpningen av Keynes teorier - åtminstone i socialdemokratisk version - varit att höja skatterna i högkonjunktur och öka statsutgifterna i lågkonjunktur. En mer balanserad tillämpning av Keynes teorier skulle innebära inte bara höjda skatter utan också sänkat statsutgifter i en högkonjunktur och inte bara ökade statsutgifter utan också sänkta skatter i en lågkonjuntkuren. Genom den obalanserade tillämpningenav Keynes teorier har ekonomin fått en tendens till en ständigt ökande offentlig sektor, vilket när expansionen gått tillräckligt långt innebär att teorin blivit omöjlig att använda.

Människors förmåga att i förväg anpassa sig till den förväntade politiken minskar också dess effektivitet. Om folk vet att en åtstramning kommer och i förväg kan anpassa sig till den förlorar den sin skärpa när den väl sätts in. Ökad insikt om det keynesianska mönstret har i isg gjort modellen svårtillämpbar.

P-156 Vilka fördelar och nackdelar finns det med dödsstraff?
Nina Kerfstedt (14 oktober 1999)
ninakerfstedt@hotmail.com

Frågan om dödsstraffet diskuterades - med inlägg för och emot - i Contra nummer 3 1995. De viktigaste argumenten som framfördes i den debatten var:

Mot: Vår rättsapparat är så undermålig att det kommer att ske misstag. Om straffet är fängelse eller böter är det möjligt att ge offret viss kompensation för de offörrätter han/hon lidit. Med dödsstraff blir det omöjligt att gottgöra den som drabbats av en orättfärdig dom.

För: Allmänheten har rätt att få ett definitivt och oåterkalleligt skydd mot de allra värsta förbrytarna, sådana som begått besinningslösa mord och kan förväntas upprepa sina dåd.

Det finns naturligtvis fler skäl både för och emot. Men de här två var de som debattörerna i Contra var starkast. Ett argument som kan vändas åt bägge hållen är respekten för liv, motståndaren anser att denna respekt även gäller en mördare, medan anhängaren menar att mördaren förverkat rätten till liv, just genom att själv bryta mot den principen. Sedan kan det naturligtvis diskuteras om dödsstraffet har avskräckande effekt eller ej. Det finns inga vetenskapliga studier som vi kunnat finna som ger entydigt belägg för vare sig den ena eller andra linjen.

P-155 Vad vill ni göra mot arbetslösheten? Vad ska en som är arbetslös göra? Vilka krav kan man ställa på en arbetslös?
David Hellgren, Karlstad (14 oktober 1999)
david.hellgren@telia.com

Contra är inget politiskt parti och vi har därför inga politiska program. Däremot delar vi gärna med oss av synpunkter på olika aktuella politiska frågor.

Arbetslöshet uppstår om det vid rådande lönenivå finns fler som vill ha arbete än antalet personer som efterfrågas av företagen. Är det meningsfullt att göra något åt den obalansen - och vad kan göras?

Låt oss börja med den del som det inte är någon mening att göra något åt. Det behöver alltid finnas människor utan arbete i en ekonomi, annars skulle det vara omöjligt att få tag på folk snabbt om det händer något stort - kanske något katastrofalt. Det är också naturligt att det tar en viss tid att hitta arbete åt alla i samband med förändringar i näringslivet som leder till nedläggning. Om det vore så att alla skulle få arbete dagen därpå skulle efterfrågan på arbetskraft vara så stor att vi skulle ha en fruktansvärd inflation. Hur stor är då denna minsta arbetslöshet som behövs för att ekonomin ska fungera? Det tål naturligtvis att diskutera och olika argument kan framföras rörande nivån. Låt oss säga att siffran ligger någonstans mellan 1 och 3 procent, utan att precisera oss mer.

Om man accepterar en arbetslöshet på 1-3 procent innebär det naturligtvis inte att det hela tiden är samma personer som är arbetslösa. Nej, den här siffran kom fram genom att det fanns ett visst behov av "lediga resurser" i samband med förändringar. Och när en person går från en arbetsplats till en annan. Det kan då vara naturligt med en arbetslöshetsperiod på kanske två-tre månader, inte mycket mer.

Men arbetslösheten ligger ju över även den övre nivån - 3 procent - som vi satte upp som minimum för en fungerande arbetsmarknad. Vad kan man göra åt resten av de arbetslösa? Eftersom problemet är att söka i bristande överensstämmelse mellan utbud och efterfrågan till rådande lönenivå finns det tre faktorer som kan påverkas: Utbud, efterfrågan och lönenivån. Utbudet av arbetskraft kan anpassas bättre till vad företagen kräver genom utbildningsinsatser, dvs anpassning av tillgänglig arbetskraft till vad företagen efterfrågar. I förekommande fall kan man naturligtvis också vidta andra åtgärder som att hjälpa handikappade att finna lösningar på som möjliggör arbete trots handikappet etc. Den del där man har störst möjlighet att göra insatser gäller efterfrågan. För det första sjunker arbetslösheten om den allmänna efterfrågan i ekonomin ökar. Det gör den när tiderna är goda och tillväxten hög. Det går också att bidra till ökad efterfrågan genom att se till att vi får fler företagare. En nyföretagare skapar sin egen efterfrågan och plussar i bästa fall på med att anställa ytterligare personer. Nyföretagandet innebär att vi tar tillvara möjligheter som inte fanns tidigare. Vi behöver nyföretagande och entreprenörskap för att få fart på ekonomin. Ibland vidtar också staten särskilda riktade stödåtgärder för att styra efterfrågan i riktning mot vissa grupper. Så har man till exempel gett stöd till företag som anställer långtidsarbetslösa, för att öka efterfrågan på just denna typ av arbetskraft. Riktade stödåtgärder är dock alltid tveksamma, eftersom de riskerar att skapa en konstlad arbetsmarknad.

Slutligen har vi lönesidan. Fackföreningar är i ekonomiskt hänseende en kartell som genom sina försök att skapa monopol på utbud av arbetskraft inom sin sektor försöker driva upp priset på arbetskraft (lönen) över jämviktsnivån. Därmed minskar efterfrågan automatiskt på arbetskraft, eftersom priserna är högre än vad de annars skulle vara. En inskränkt ställning för fackföreningarna skulle därför leda till lägre arbetslöshet. Det märks ju för övrigt ofta att fackföreningarna i sina allmänna politiska uttalanden strävar efter att slå vakt om dem som har arbete, ofta på de arbetslösas bekostnad. Det förekommer också att fackföreningarna slår vakt om de fast anställda på de tillfälligt anställdas bekostnad. En annan aspekt på lönesidan är att den i Sverige är mer sammanpressad än i andra länder. Dvs löneskillnaderna är inte lika stora som skillnaderna i produktivitet mellan olika ansställda. Det här är faktiskt ett mycket allvarligt problem för de allra sämst ställda, som inte alls får den position i samhället de skulle ha om de ekonomiska mekanismerna fungerade på mer marknadsmässiga sätt också när det gäller lönebildningen. Ett av de största arbetslöshetsproblemen vi haft är att sysselsätta personer som vi skulle kunna kalla lågproduktiva. Att hitta arbeten åt personer som av olika skäl inte kan ta ingenjörsjobben, specialisttjänsterna eller kundkontakten. Det är en stor utmaning för hela samhället att finna en lösning som ser till att den här gruppen - som idag i stor utsträckning går arbetslös - får en meningsfull och avlönad sysselsättning. För samhällsekonomin är det ju bättre att en person jobbar produktivt för 40 kronor i timmen än att vederbörande inte gör något alls. Kostnaderna för olika sociala stödåtgärder, arbetslöshetsersättning och liknande kommer ju sökerligen att överstiga den summan även om inget produktivt arbete utförs. Här finns möjlighet för den samlade samhällsekonomin att vinna en produktivitetsökning på 4-5 procent bara genom en bättre fungerande lönebildning för de minst produktiva grupperna i samhället.

P-154 Jag skulle vilja ha fakta om Kronstadt-upproret 1921.
Jan-Ossian Falén (13 oktober 1999)
jan-ossian@spray.se

Kronstadt är en stad på en ö i den inre delen av Finska Viken, straxt utanför Sankt Petersburg. Där finns en flottbas. Efter Lenins maktövertagande 1917 var det ett centrum för den nya sovjetiska flottan och matroserna i Kronstadt ansågs vara Lenins mest lojala anhängare. Men 1921 hade de fått nog. De reste återigen upprorsfanan och krävde slut på svälten, liksom att de krävde de demokratiska rättigheter som hade utlovats i revolutionen 1917, men aldrig getts till befolkningen, som ju istället utsattes för en diktatur som var betydligt hårdare än tsarens regim. Det var i slutet av februari 1921 som besättningarna på två fartyg antog resolutioner som krävde nyval med hemliga omröstningar, fria debatter, yttrandefrihet, pressfrihet, frigivande av de politiska fångarna osv. Dock fanns den något märkliga inskränkningen "till arbetarnas, böndernas, anarkisternas och vänstersocialistpartiernas förmån". I Sankt Petersburg pågick samtidigt omfattande strejker.

Grunden i Kronstadt-matrosernas kritik var därför riktig. Dock var det så att de ledande upprorsmakarna tog kritiken till utgångspunkt för mer en mer anrkistiskt inriktad revolt, så upprorets riktning var felriktad.

I Kronstadt bildades en revolutionskommitté, som försökte nå kontakt med de strejkande i Sankt Petersburg. Nyheten spreds snabbt till den stora staden och läget såg kritiskt ut för bolsjevikerna. Lenin svarade med den största hänsynslöshet. Trotskij och generalen Tuchatjevskij gick till attack och det blev tusentals dödsoffer i de strider som följde. Under april-juni dömdes sedan över 2000 människor till döden och över 6000 skickades till koncentrationsläger. 8000 flydde över isen till Finland, där de senare utlovades fri lejd om de återvände till Ryssland. De som trodde på löftena om fri lejd skickades till ett av de hårdaste koncentrationslägren. Efter något år var bara 1500 av 5000 fångar i livet.

P-153 Skulle ni vilja hjälpa mig med ett problem. Jag diskuterar miljöpolitik med en vänsteranhängare och fick följande mall: "Att Barsebäck är välfungerande är fel. Att producera el där gick förra budgetåret på 18,2 öre/kWh, samtidigt var marknadspriset 14,8 öre/kWh. Det är också så att denna Barsebäcksreaktor står still ungefär sex månader per år p g a reparationer. Om vi följer Ung Vänsters linje och minskar vår elproduktion så fungerar avvecklingen. Det räcker med att alla svenskar bytte duschmunstycke för att spara in den energin.
Carl Rutgerson, Göteborg (13 oktober 1999)
carl.rutgerson@swipnet.se

Utan att ha grävt fram Barsebäcks bokslut förefaller det rimligt att produktionskostnaden kan ha överstigit genomsnittskostnaden för el på spotmarknaden. Alltså skulle man lätt kunna tro att Barsebäck (och andra kärnkraftverk) går med förlust. Men det gör de inte. Varför?

För det första ingår stora fasta kostnader när man räknar fram totalkostnaden för att producera el i ett kärnkraftverk. Idag står anläggningen där och den kostar lika mycket i fasta kostnader oavsett om den producerar eller inte producerar energi. Kostnaden för att verkligen producera energi i ett kärnkraftverk är låg, några få öre per kWh, när anläggningen väl är på plats. Dagens skenbart negativa utbyte skulle möjligen kunna påverka ett beslut om att bygga nya kärnkraftverk, men inte frågan om man ska driva de som redan finns.

Men det finns en annan viktig hake med det resonemang som leder till förlust. Det är att elpriset varit sjunkande och att det under de senaste åren varit lägre på spotmarknaden än vid fasta långtidskontrakt. Den som köper el på spotmarknaden räknar med en betydande risk att priset mångdubblas (vilket sker exempelvis kalla vinterdagar), medan storförbrukare vill täcka in större delen av sin förbrukning till fasta priser och är beredda att betala extra för det. De som säljer stora kvantiteter el kan därför räkna med priser som ligger betydligt över spotmarknadspriserna.

Det här gör tillsammans att kärnkraftverken ger överskott, trots att elpriserna idag ligger långt under vad man kalkylerade med när beslut fattades om att bygga dem.

Men det finns ytterligare några aspekter som är relevanta. Vi har haft ett elsystem i Sverige där staten har svarat för kostnaderna för extrakraftverk som kunnat tas i drift vid toppbelastning. De här kraftverken har mycket höga driftskostnader. Kanske 40-50 öre/kWh och de tas därför bara i drift när elsystemet är utsatt för toppbelastning. De här kraftverken försvinner successivt, eftersom det i dagens marknad inte finns någon som är beredd att ta kostnaderna för att producera elkraft i dem. Det finns därför en betydligt mindre marginal för toppbelastning än vad som tidigare varit fallet. En del av behovet täcks idag genom import, främst från danska och tyska koleldade kraftverk, i viss utsträckning från norska vattenkraftverk. När kabeln till Polen är färdig kan vi dessutom få den extremt smutsiga brunkolsenergin från Polen och dessutom kärnkraft från Ignalina i Litauen, som är av samma konstruktion som Tjornobyl.

Slutligen är det naturligtvis inte så att kärnkraftverken står stilla halva året. Däremot brukar hälften av kärnkraftverken stå stilla under juli, detta för att klara av ordinarie underhållsarbeten. Under juli är energiförbrukningen mycket låg eftersom industrin i stor utsträckning är stängd för semester, all eluppvärmning är avstängd och många tillbringar sin tid på landet där elkonsumtionen är betydligt lägre än i sta'n.

Att det skulle räcka med att byta duschmunstycke för att spara in energin från ett kärnkraftverk är naturligtvis nonsens. Mer än hälften av landets energiförbrukning går till industrin och där är energikostnaden naturligtvis minimerad av ekonomiska skäl. Det finns inte mycket mer att spara in på. Av hushållens elförbrukning går en stor del till uppvärmning, men det är uppvärmning av luften i bostäderna som är den helt dominerande delposten. Försök att spara genom bättre isolering och liknande har snabbt resulterat i behov av ökad ventilation (vilket kräver mer energi) och fler sjukdomar på grund av dålig luft i bostäder och på arebtsplatser. Det är inte lätt att styra ett komplext system med regleringar. För att det ska fungera bra måste marknadsmekanismerna fungera. Och då ska folk naturligtvis själva få fatta beslut om vilka maskiner och vilken utrustning de vill ha i sina hem. Allmänheten tycks vara mycket mån om att begränsa energiförbrukningen och tillverkare har framgångsrikt sålt ny utrustning som har lägre nergiförbrukning, ja en del har sålt den så framgångsrikt att det blir ett negativt resultat för kunden om man tar hänsyn till vad den nya apparaten kostar. Vi kan vara övertygade om att armaturindustrin (F M Mattsson, Vårgårda, Gustafsberg, Mora Armatur etc) skulle sälja duschmunstycken i miljontals exemplar om det verkligen fanns några pengar att tjäna i form av minskad energiförbrukning.

P-152 Det svenska folkhemmet kom man fram till i saltsjöbadsavtalet. Vad innebar det?
Mikael Andersson (13 oktober 1999)
disel@telia.com

Frågan är fel. "Folkhemmet" har inget med Saltsjöbadsavtalet att göra.

Ordet "folkhem" användes första gången av statsvetaren Rudolf Kjellén, som under en tid vid seklets början satt i Riksdagen för högern. Kjellén var professor först i Göteborg och sedan i Uppsala. Han utvecklade diverse tankar om samhällsgemenskap och staten som organism. Dessa tankar kom sedan att användas av nationalsocialisterna, dock på ett sätt som stred mot Kjelléns ursprungliga tankar.

I en riksdagsdebatt 1928 använde Per Albin Hansson ordet "folkhem" på ett annat sätt. Från att ha varit en bild för folkets gemensamma intressen, blev det en bild för statens allomfattande förpliktelser mot folket. Dock ska sägas att det också fanns mycket gemensamt i Kjelléns och Hanssons versioner av folkhemmet. Kjellén var en gammaldags konservativ som var anhängare av statens ansvar för medborgarnas välbefinnande, en åsikt som varit dominerande i äldre konservatism, där brukssamhället till exempel setts som en förebild och där det var självklart att brukspatronen hade ansvar för invånarnas välbefinnande inte bara i arbetet utan också i det privata livet.

Med tiden utvecklade Per Albin Hansson folkhemstanken till något liknande, men det var då inte brukspatronen som hade ansvaret utan staten och det socialdemokratiska partiets lokalorganisationer...

P-151 Har den "svenska modellen" visat sig vara bra eller dålig?
Mackan, Hoofors (12 oktober 1999)
smacson@hotmail.com

"Den svenska modellen" användes som beteckning för den organisation på arbetsmarknaden som skapades i och med Saltsjäbadsavtalet 1938. Den byggde på ett djupgående samförstånd mellan arbetsgivare och fackföreningar i ett antal grundläggande frågor:

1) Välstånd skapas genom arbete

2) Både arbetsgivare och arbetstagare har intresse av att företagen utvecklas bra

3) Genom ansvarsfullt agerande från arbetsgivareföreningen och fackförbunden är det möjligt att begränsa de ekonomiska skadeverkningar som arbetsmarknadskonflikter förorsakar.

Den här modellen ansågs på många håll vara intressant och LOs och SAFs ledare turnerade internationellt och berättade om hur arbetsmarknaden i Sverige var organiserad. Med början på 1970-talet rycktes förutsättningarna för modellen bort genom att LO alltmer gick in för att genom samarbete med socialdemokratiska partiet den politiska vägen driva igenom det som tidigare var föremål för överläggningar i avtalsförhandlingarna. Avogheten mot stora strejker minskade och flera sådan har förekommit. Och slutligen har hela den centraliserade förhandlingsmodellen avskaffats. Det som var den "svenska modellen" finns inte kvar längre.

Sverige växte näst Japan snabbast i världen under perioden 1870-1970. Sedan 1970 har vi trillat ner från tredje till nittonde plats i den internationella välståndligan. Det säger att den svenska modellen fungerade under den tid som den verkade. Men idag finns det inget som kan kallas en svensk modell och det som finns i dess ställe fungerar definitivt inte.

Tillbaks