Frågor till Contra

-äldre frågor samlade, O

Ämnen: Ungern 1956, nationalsocialisterna och Karl XII, riksbanken, tyska undret, Henry George, pomperipossaskatt, Rysslands etniska minoriteter, civilmotstånd, invandring, Keynes

Här samlar vi frågor som tidigare legat ut på "Frågor och svar". Det rör sig alltså om frågeställningar som är lite äldre och kanske inte helt dagsfärska. För att göra nedladdningen av sidorna hanterlig innehåller varje sida högst tio frågor och svar. Frågorna är från den 8 oktober 1999-22 oktober 1999.

En översikt över alla frågorna hittar Du här

För att komma till den aktuella sidan med frågor och svar klickar Du här.

Vill Du själv ställa en fråga, klicka här.

O-150 Vad utlöste revolutionen i Ungern 1956?
Ellen (22 oktober 1999)
miss.piggy@yesbox.net

Vem skulle inte bli revolutionär av att bo i ett kommunistiskt samhälle? Minsta lilla eftergift från regimens sida leder då till revolution och ett försök att kasta förtryckarna ur sadeln. Bara den kommunistregim som konsekvent tillämpar det hårdaste förtrycket klarar sig utan revolutioner.

Ungern anslöt sig frivilligt till den tyska sidan under Andra världskriget. Men självklart var det många ungrare som var emot den politiken. Under senare delen av kriget (1944) störtade Hitler den nationalistiska (men med Tyskland allierade) regeringen under Miklos Hórthy och ersatte den med en ren marionettregering under Ferenc Szálasi. De tyska trupperna lämnade därmed Ungern, men i praktiken var det så att Ungern då blev en tysk lydstat.

När Röda armén marscherade in 1945 blev landet alltså av med de ungrare som uppfattades som främmande ockupanter. Under de första åren efter Andra världskriget var landet ockuperat av Sovjetunionen, men ett visst mått av demokrati accepterades. I valen i oktober 1945 vann Småbrukarpartiet en förkrossande seger (57 procent av rösterna), medan socialdemokrater och kommunister fick 17 procent vardera. Under de kommande åren såg den sovjetiska ockupationsarmén till att det trots valutgången var kommunisterna som fick makten och under perioden 1946-1949 förvandlades Ungern till en kommunistisk enpartistat.

Ungefär 600.000 ungrare tillfångatogs av Röda armén och fördes till sovjetisk krigsfångenskap. Kvar av ledande personer var endast de som accepterade kommunisterna som makthavare.

Efter Stalins död 1953 luckrades förtrycket i Östeuropa upp något. Särskilt skedde det i Polen och Ungern. Under hösten 1956 fick reformvänliga kommunister ledande positioner i Ungern. Imre Nagy utsågs till statsminister. Nagy var beredd att aceptera också andra partier än kommunistpartiet. När han även tillkännagav att Ungern skulle lämna Warszawa-pakten och bli ett neutralt land (som Sverige) marscherade sovjetiska styrkor in i landet. Då begärde Nagy stöd från FN, men han fick ingen hjälp. Just i dagarna pågick den så kallade Suez-krisen med USA, Israel, arabländerna och Sovjetunionen alla inblandade.

Ungrarna ställde upp för reformpolitiken och försökte hindra den sovjetiska inmarschen genom att med våld stoppa den sovjetiska inmarschen. Tyvärr misslyckades detta. Mest känt är när det ungerska folket med rep fällde den jättelika Stalin-staty som rests i Budapest. När den ungerske försvarsministern Pál Maléter i november 1956 begav sig till ryssarna för att förhandla (mot utlovad fri lejd) greps han och avrättades senare.

Kommunistpartiets nye ledare János Kádár ställde sig helt på Sovjets sida och belönades senare med att bli ungersk diktator fram till 1988. Kádár började sin bana som Ungerns härskare med att avrätta 2.000 meningsmotståndare och fängsla 25.000. Imre Nagy, statsministern, satte sig i säkerhet på den jugoslaviska ambassaden. Sedan han utlovats fri lejd till Väst greps han och avrättades. Ungefär 20.000 ungrare stupade i striderna mot den sovjetiska ockupationsmakten. 200.000 flydde från landet.

O-149 Varför använder Nazisterna Karl XII som symbol?
Anders (22 oktober 1999)
Saik9_@hotmail.com

Ärligt talat, det är ett stort mysterium.

Karl XII var kungen som förvandlade Sverige från en stormakt till en liten obetydlig randstat i Europas periferi.

Karl XII var kungen som bodde en större delen av sin regeringstid i Turkiet än i Stockholm.

Karl XII var kungen som förde med sig en rad turkiska inslag till den svenska kulturen.

Om man vill slå vakt om det svenska och svensk nationalism borde man välja någon bättre symbol än den kung som stått för den svenska historiens största misslyckanden och dessutom svarat för den för Sverige mest främmande kulturimporten sedan tidernas begynnelse.

Möjligen beundrar en riktig nationalsocialist att Karl XII lät statens makt växa över alla gränser för anständighet. Den politik som fördes av Karl XII med statlig kontroll, nödmynt och utskrivningar av soldater svarar ju väl mot den socialistiska tvångsstatens ideal.

O-148 Vad talar för och emot en fristående riksbank?
Catrin Karlsson (21 oktober 1999)
catrin@lla.nu

De politisk-ekonomiska medel som statsmakterna har till sitt förfogande kan förenklat delas in i penningpolitiska och finanspolitiska. Penningpolitiken avser räntan och tillgången till pengar. En låg ränta är expansiv, en hög ränta kontraktiv. Finanspolitiken innebär att staten antingen driver en expansiv politik (större utgifter än inkomster) eller en kontraktiv politik (större intäkter än kostnader>.

Penningpolitiken har nära samband med inflationen. Släpper man efter på tillgången till pengar blir det automatiskt inflation. Drar man åt tillgången på pengar (högre ränta) begränsar man tillväxten i penningmängden och ekonomin.

Diskussionen om en självständig eller politiskt kontrollerad riksbank gäller frågan vem som skall kontrollera penningmängden och om man vågar anförtro den frågan till politikerna. Enkelt uttryckt innebär politisk kontroll av penningmängden och räntepolitiken en möjlighet för politikerna att lösa sina finansieringsproblem genom att trycka nya sedlar. De nya sedlarna leder dock automatiskt till högre inflation.

Som alternativ gäller då politiken att låta riksbanken få ett enda mål, att hålla stabilitet i prisnivån. Om riksbanken får det målet måste statens ekonomiska politik begränsas till det finanspolitiska området.

Efter avskaffandet av den fasta kronkursen 1992 (sedan de desperata försvararna av kronan drivit upp räntan till 500 procent) har Sverige i stort sett drivit en linje där riksbanken haft till uppgift att försvara penningvärdet och inget annat. Resultatet har varit mycket gott. Inflationen har i stort sett försvunnit och med tiden har den ekonomiska tillväxten tagit fart.

Framgångar för en fristående riksbank kan bara vinnas med ansvariga riksbankspolitiker med en klart uppsatt målsättning, till exempel försvaret av penningvärdet.

Motståndarna mot en självständig riksbank brukar hävda att politikerna (som är demokratiskt valda) ska ha full kontroll över alla ekonomisk-politiska handlingsmöjligheter. Hittills har dock knappast någon politiskt vald församling visat sig mogen det ansvaret, dvs politiska hänsyn har lett till en sämre penningpolitik än den som drivits av en självständig riksbank, som fått ett ensidigt mål, att försvara värdet på landets valuta.

O-147 Vad menas med "det tyska undret"???
Caroline (18 oktober 1999)
caroline_tilda@hotmail.com

Det tyska undret ägde rum på 1950-talet. Vid Andra världskrigets slut var Tyskland sönderbombat. Fabrikernas utrustning var i stort sett förstörd och befolkningen saknade bostäder. Dessutom kom på kort tid över 10 miljoner helt utblottade flyktingar från Östeuropa, till exempel Ostpreussen, Schlesien och Sudetlandet, gamla tyska områden som efter kriget övertogs av Polen, Ryssland och Tjeckoslovakien. De tyskar som bodde i de områdena drevs iväg från sina hem.

I östra Tyskland monterade Sovjet ner den lilla industri som klarat sig under kriget och skickade maskinerna österut.

I västra Tyskland var politiken en helt annan. Under de första åren administrerades visserligen landet av ockupationsmakterna (USA, Storbritannien och Frankrike), men den amerikanske utrikesministern George C. Marshall framlade sommaren 1947 en plan som gick ut på ett massivt ekonomiskt stöd till Europas uppbyggnad. Det stödet skulle omfatta även Tyskland, som fick frikostiga lån och gåvor från USA. Bland annat skapades bankinstitutioner med stödpenagrna från USA, till exempel Bank für Wiederaufbau, som under sina första år finaniserade återuppbyggnaden av förstörda hus och anläggningar, men som senare blev ett viktigt inslag i finansieringen av tysk industri.

Under Marshallplanen satsade USA sammanlagt 13 miljarder dollar i Europa, vilket var en enorm summa på den tiden. Planen blev mycket framgångsrik.

1948 genomfördes en valutareform. Den gamla valutan upphörde att gälla och D-marken infördes. Den nya valutan kombinerades med institutioner som skulle förhindra inflation. Ludwig Erhard (CDU) blev landets ekonomiminister, när ockupationsregimen upphörde och Förbundsrepubliken Tyskland upprättades 1949. Erhard var ekonomiminister 1949-1963 och blev sedan förbundskansler fram till 1966. Kombinationen av Marshall-hjälpen, valutareformen och Erhards skickliga ekonomiska politik ledde till en mycket snabb ekonomisk tillväxt under 1950-talet och 1960-talet. Det av kriget förstörda Tyskland var Mellaneuropas fattigaste område under åren närmast efter kriget. Men mot slutet av 1950-talet var den tyska ekonomin i topptrim och levnadsstandarden i Västtyskland låg över den som fanns i segrarmakterna Storbritannien och Frankrike. Den tyska ekonomin fortsatte att utvecklas till Europas i särklass starkaste ekonomi, ända till dess att Tysklands östra och västra delar återförenades 1991.

O-146 Vad anser ni om den amerikanske ekonomen Henry George och hans teorier om jordräntan?
Kenneth Nyman, Enköping (18 oktober 1999)
kmneuman@spray.se

Henry Georges teorier är en speciell version av socialism, som hade sin naturliga framväxt i USA under den tid landet koloniserades. I Europa har mark sedan urminnes tider varit en tillgång som värderats på marknaden. I USA under kolonisationsepoken var land en fri nyttighet, som i takt med att miljoner människor flyttade västerut, fick värden. Värdet vid varje tidpunkt avspeglade naturligtvis en marknadsbedömning, men i början var värdet bra nära noll. Tidvis räckte det med att registrera sig hos en myndighet för att bli markägare - även av god åkermark - priset var faktiskt noll. Efter en tid var marken värd något och den som ursprungligen registrerat sig för markinnehavet kunde bli förmögen om marken var bördig eller om det byggdes en järnväg eller stad på marken. George ansåg att den vinst som uppstod genom detta skulle kunna dras in till staten i form av skatt. Det var alltså i praktiken en fråga om socialisering av markvärdet.

Som Nobelpristagaren Paul Samuelson påpekat har jordskatt enligt Georges modell vissa teoretiska fördelar. Skatt på arbete och kapital får alltid negativa och snedvridande effekter, det får inte skatt på jord om man tänker sig att man rensar bort den del av markvärdeförändringen som uppstått på grund av markförbättringar, anläggningar etc. Anledningen är att jordägaren inte har något alternativ. Han kan inte som arbetaren arbeta mer eller mindre allteftersom skatten förändras, han kan inte som fabriksägaren investera mer eller mindre allteftersom skatten förändras. Marken ligger där den ligger och han kan visserligen sälja den, men har han drabbats av en engångsskatt så är det gjort en gång för alla, han får själv stå för hela kostnaden.

Men det finns ett par hakar, som kullkastar hela teorin. Den byggde som nämnts på förhållandena i det expansiva USA. I Europa (eller USA under sent 1900-tal) är förutsättningarna helt andra. Det finns ingen markvärdestegring av det här slaget att beskatta. Visserligen har vi sett ökade markvärden i till exempel Sverige, men det har till största delen förklarats av inflationen, och det var inte den George ville komma åt. En annan del av markvärdestegringen förklaras av expansion inom vissa områden i samband med folkökningen, men då fungerar priserna naturligtvis som den knapphetsmätare de ska vara. Visst skulle man kunna beslagta markvärdestegringen i form av en jordskatt enligt Georges modell, men varför straffa dem som gör förutseende investeringar i mark? Ska de bära upp hela samhällsapparaten? Möjligen skulle det ha gått med USAs begränsade offentliga sektor på 1880-talet och med den snabba värdetillväxt som uppstod på grund av miljoner och åter miljoner immigranter. Men i Europa idag - med svenskt skattetryck på femtio procent? Naturligtvis skulle det vara helt ohållbart. Skatteintäkterna skulle bara räcka till någon bråkdel av de utgifter som stat och kommun har.

Utöver markvärdestegringen vill George också beskatta den normala avkastningen på marken, för att den vägen få ner markpriserna, ja marken skulle ju enligt hans teorier i princip - men inte i teorin - tillhöra staten och hyras ut till brukare. Men så fort han gav sig på den delen av markavkastningen började han också fiffla med fördelningen mellan olika produktionsfaktorer och en korrekt faktorprissättning för att nå en så effektiv ekonomi som möjligt. Det blev med andra ord en socialistisk ekonomi av i princip samma slag som enligt Marx modell. Även om George hade en helt annan syn på "kapitalister", dvs sådana som investerade i fabriker, än vad Marx hade.

Henry George ställlde upp i borgmästarvalet i New York 1886. Han vann inte, men var en serriös konkurrent om posten. I Danmark bildades 1919 partiet Retsforbundet, som förespråkade Georges tankar. Det hade under lång tid representation i Folketinget och ingick till och med i en borgerlig regering 1957-1960. Den danska versionen av georgismen var industri- och frihandelsvänlig. 1981 blev Retsforbundet utslaget ur Folketinget och rörelsen för en tynande tillvaro.
fraga: Jag skulle vilja veta så mycket som möjligt om civilt motstånd. Vad går det ut på och har det någon effekt på samhället?

O-145 Vad är "pomperipossaskatt"? Innebär den att ett företag kan få betala 109% skatt i månaden? Vad kan man göra åt den?
David Hellgren, Karlstad (14 oktober 1999)
david.hellgren@telia.com

Begreppet "Pomperipossaskatt" skapades av Astrid Lindgren under valrörelsen 1976. Hon hade av sin skatterådgivare fått veta att staten tog ut 103 procent av hennes marginalinkomst i skatt genom en kombination av inkomstskatt och sociala avgifter. Då skrev hon sin berömda saga "Pomperipossa i Monismanien" i Expressen. Häxan Pomperipossa (som skapats av Falstaff Fakir redan på 1800-talet) fick veta att skattesatsen var 103 procent och utbrast att "så många procent finns inte". Artikeln fick stort genomslag i valrörelsen och de borgerliga vann valet och fick regeringsmakten för första gången på 36 år. Bidragande var också att Ingmar Bergman samma år arresterades under repetition på Dramaten av nitiska skattefogdar. Fogdar som var ute i ogjort väder. Bergman flyttade i vredsemod till München och återvände till Sverige först efter nära tio år.

Finansminister Gunnar Sträng var så oklok att han i riksdagen försvarade skattesystemet också i detta avseende och hävdade att Astrid Lindgren hade fel i sina påståenden om 103 procent marginalskatt. Det var ett korrekt påpekande, eftersom Astrid Lindgren som folkpensionär hade lägre sociala avgifter, så hennes marginalskatt hamnade straxt under 100 procent. Men alla som var under 65 och hade hennes inkomster drabbades av en marginalskatt på 103 procent, vilket hon åskådliggjorde i sina saga och en bred allmänhet blev varse om förhållandet.

Efter några år infördes avdragsrätt för sociala avgifter så att marginalskatten aldrig skulle överstiga 100 procent.

Men i andra sammanhang kan företagare drabbas av skattebelastningar på över 100 procent. Det finns vissa så kallade "stoppregler" som innebär att om ett företag köper vissa tillgångar som utnyttjas av ägaren privat skall ägaren belastas med full förmånsskatt på hela värdet av tillgången, samtidigt som företaget ska betala sociala avgifter utan att få avdragsrätt för kostnaden för tillgången. Det innebär i praktiken att skatt ska betalas på dubbla värdet, vilket lätt överstiger 100 procent. De reglerna har dock - efter mer än tjugo år - föreslagits bli avskaffade i den nyss framlagda budgeten (de var temporärt avskaffade under Carl Bildts tid som statsminister, men återinfördes sedan socialdemokraterna återkommit till makten).

När de här reglerna avskaffas kan företag troligen inte drabbas av mer än 100 procent skatt.

Däremot talar man om en Pomperipossa-effekt för kommuner. Kommuner med en välbeställd befolkning kan råka ut för att de får betala mer än hela skatteinkomsten om de medverkar till att öka de egna invånarnas totalinkomst. Om en sådan kommun gör insatser för att minska arbetslösheten blir det mindre pengar i kommunkassan, eftersom mer än hela skatteinkomsten från den person som får arbete försvinner till det kommunala skatteutjämningssystemet. Samma händer om kommunen bygger bostäder och lockar till sig nya invånare. De nya invånarnas bidrag till kommunkassan blir negativt eftersom mer än hela skatteinkomsten från dem försvinner in i utjämningssystemet. Regeringen har under hösten försvarat det rådande systemet och hävdat att det bara under vissa förutsättningar kan få den effekten. Men förutsättningarna finns i flera kommuner i Stockholmstrakten (Nacka, Täby med flera).

O-144 Har ni något bra tips om någon sida på nätet där jag kan finna information om de etniska grupperna i forna Sovjetunionen?
Anna Nyberg, Ystad (14 oktober 1999)
annanyberg45@hotmail.com

En bra översikt hittar Du på University of Hokkaido (Japan), http://src-home.slav.hokudai.ac.jp/index-e.html

O-143 Jag skulle vilja veta så mycket som möjligt om civilt motstånd. Vad går det ut på och har det någon effekt på samhället?
Lena (13 oktober 1999)
happy1981@hotmail.com

"Civilt motstånd" är ursprungligen det motstånd som civilbefolkningen kan göra för att göra det besvärligt för en ockupationsmakt att uppnå sina mål. I Tjeckoslovakien 1968 tog till exempel befolkningen ner vägskyltar eller vred dem åt fel håll. De sovjetiska ockupationstrupperna körde vilse och de fick svårare att genomföra sin ockupation. Men det var fråga om marginella nålstick, när den militära övermakten var så total att militärt motstånd var lönlöst. Liknande åtgärder vidtogs mot den nationalsocialistiska ockupationen i olika länder. När tyskarna föreskrev att judar i Danmark skulle bära en gul stjärna på kläderna tog kungen själv på sig en stjärna och snart hade massor med icke-judiska danskar också en gul stjärna, varmed just denna åtgärd från ockupanternas sida blev misslyckad. Men precis som i Tjeckoslovakien var det ju inte på något sätt något som fick betydelse för att bli av med ockupanterna. I Tjeckoslovakien var det först efter decennier som ockupationsregimen föll. I Danmark var det amerikanska militära insatser som befriade landet.

Men civilmotståndet kan naturligtvis ha en moralhöjande effekt för den drabbade befolkningen och en moralsänkande effekt för ockupanternas soldater. I Tjeckoslovakien trodde ockupationssoldaterna att de hade befolkningens stöd, eftersom de inbillats att den politiska kursändringen i Tjeckoslovakien innan ockupationen var genomförd av en liten klick utan folkets stöd. De blev snart varse att förändringarna hade en djup folklig förankring.

Civilmotstånd har ibland framställts som ett gångbart alternativ till militärt motstånd. Men det har aldrig fungerat som sådant i praktiken. Endast handfasta militära åtgärder har skapat framgång, men civilmotståndet har kunnat komplettera det militära motståndet.

Ibland används så kallat civilmotstånd även under fredliga och demokratiska förhållanden. Men det är ett misbruk av ordet. Det är då fråga om personer som vill ta lagen i egna händer, när majoritetens beslut går dem emot. Det kan vara fråga om protester mot i demokratisk ordning fattade beslut om till exempel byggande av vägar, kraftverk eller liknande. Det kan också vara rena sabotageåtgärder mot privat egendom (till exempel veganers attacker mot korvkiosker), förföljelse av etniska minoriteter (nationalsocialisters attacker mot invandrare eller judar) eller sabotage riktat mot militära installationer. Det är naturligtvis i de fallen inte fråga om något civilt motstånd i egentlig mening, utan om brottslingar som vägrar att acceptera det demokratiska samhällssystemets spelregler. Då har samhället all rätt att reagera med stränga straff mot brottslingarna, samtidigt som det är viktigt att de som med demokratiska medel vill arbeta för de mål som i civilmotståndets form är ren och skär brottslighet, ska ha alla möjligheter att agera för sin sak.

O-142 Vad använder invandrar-motståndare för "icke-rasistiska" argument för att man skall minska invandringen i Sverige?
Amanda Glimstedt, Göteborg (8 oktober 1999)
amanda.glimstedt@rudebecks.se

Det är ganska märkligt att det i Sverige är nästan omöjligt att diskutera invandringspolitik utan att den som företräder en restriktiv linje ska bli beskylld för att vara rasist. I ett demokratiskt samhälle måste man naturligtvis kunna diskutera olika politiska frågor seriöst. Även invandringen. Det finns också en tendens att läsa in rasistiska motiv i sådant som inte har den minsta rasistiska bakgrund. En god kristen ser naturligtvis gärna att han/hon får leva i ett samhälle som genomsyras av kristna värderingar. Då kan det vara rimligt att argumentera mot invandring av muslimer. Det har naturligtvis inget med rasism att göra. Tvärtom kan det ju vara frågan om invandring av kristna minoriteter, som är hårt trängda, från muslimska länder. Personer som till det yttre inte går att skilja från sina muslimska landsmän. Syrianerna/assyrierna från Mellersta Östern är ju till exempel en mycket framgångsrik och populär invandrargrupp i Södertälje och angränsande kommuner. Just på grund av den kristna bakgrunden som gör att gruppen är lätt att socialt inordna i det svenska samhället.

Det är egentligen få av de argument som framförs i debatten om invandring som behöver ha någon egentlig rasistisk innebörd. Däremot läser illasinnade människor in rasistiska motiv. Och de som har rasistiska motiv är ju ofta inte dummare än att de anför icke-rasistiska argument för sin sak, eftersom sådana argument kan påverka även icke-rasister.

De som effektivast motverkat invandringen i Sverige är LO. Genom LOs starka inflytande i det socialdemokratiska partiet genomdrev man redan i början av 1970-talet ett stopp för den "normala" invandringen till Sverige. De verkliga motiven bakom var säkert att invandrare begärde mindre betalt och jobbade hårdare. Alltså pressades lönerna ner. I den officiella versionen lät det annorlunda. Det var "synd om" invandrarna, som inte kunde svenska. Alltså skulle undervioosning i svenska ske på betald arbetstid. Följden blev tvärstopp för all arbetskraftsinvandring, eftersom arbetsgivarna tvingades betala ett halvårs lön utan att få något arbete utfört (lagen om undervisning i svenska på betald arbetstid är numera avskaffad).

Senare har också ofta arbetsmarknadsskäl anförts mot invandring. Med stor arbetslöshet skulle invandrare ytterligare försvåra problemen på arbetsmarknaden. Det har naturligtvis inget med rasism att göra. Det är bara ett uttryck för bristande ekonomiska insikter. Människor som kommer till Sverige är ju inte bara några som utbjuder sina tjänster på arbetsmarknaden, de är också människor som efterfrågar varor och tjänster. I en normalt fungerande ekonomi tar det här ut varandra. En viss invandring, som kräver investeringar i bostäder, vägar etc, kan till och med vara bra för tillväxten.

Däremot är det så att många av de invandrare som kommer till Sverige idag har svårt att anpassa sig till det svenska samhället. Skillnaden är stor mellan olika folkgrupper, med somalier som den mest utsatta, där 80-90 procent står utanför arbetsmarknaden. Med sådana invandrare blir Sverige med nuvarande sociala bidragssystem pungslaget på stora belopp som skulle kunna användas bättre.

Ett annat argument som inte heller har någon rasistisk innebörd gäller flyktingar. Flyktingmottagande sker ofta mycket bättre och billigare i närområdet. I samband med konflikterna i Balkan har det till exempel kunnat konstateras att kostnaderna för en flykting i Sverige är tre-fyra gånger högre än för en flykting i närområdet. Det finns flera skäl till detta. För samma penninginsats kan vi då hjälpa tre-fyra gånger så många människor om hjälpen sätts in i grannländerna. Men då blir det ju inte så många jobb i glesbygdsområden med flyktingförläggningar, så det finns en lokalt stark svensk lobby som vill fixa arbetstillfällen och extrainkomster utan att behöva flytta till storstäderna.

Många kommuner har avvisat lokalt flyktingmottagande med att kommunerna blir ansvariga för flyktingarnas ekonomiska välbefinnande efter en statlig garantiperiod på 2,5 år. Det har visat sig att flyktingar numera kostar betydligt mer än svenskar i socialbidrag, varför ett accepterande av flyktingar i den egna kommunen med 2,5 års fördröjning leder till ökade kostnader i socialbudgeten. Det här är ett fenomen som uppstått under senare år. För femton-tjugo år sedan var förvärvsfrekvensen hos invandrare högre än hos svenskar och behovet av socialbidrag mindre. Men situationen har ändrats eftersom vi idag får väldigt få "vanliga" invandrare och många fler personer som har problem redan när de kommer till Sverige.

Det finns också mindre rationella argument som piskas fram av det politiska systemet. Ett praktexempel är vad som hände i den lilla orten Kimstad i Norrköpings kommun för drygt tio år sedan. Då blev orten utpekad som "rasistisk", eftersom invånarna motsatte sig en stor flyktingförläggning på orten. Det var i själva verket en reaktion som helt skapats av okänsliga socialdemokratiska politiker i Norrköping. Kimstad var en liten ort ett par mil från Norrköping som tvångsvis inkorporerats i Norrköpings kommun. Norrköping är en av de mest socialdemokratiska städerna i Sverige, där inget annat parti haft inflytande sedan 1920-talet. Partiet ville att alla skulle bo i kommunalägda bostäder och därmed byggdes betong-ghetton i Norrköpings utkanter av sämsta slag. Navestad är ett sådant område. I den lilla villa-idyllen Kimstad fanns det många som ville bygga bostäder, men kommunledningen vägrade konsekvent alla byggnadslov även på egen ägd mark. Motivet var att det inte fanns vatten och avlopp som räckte till mer än de cirka tusen invånarna i Kimstad. Barn till dem som bodde i det fina lilla samhället Kimstad skulle drivas in till betongkolosserna i Navestad. Men plötsligt byggdes en flyktingförläggning som härbärgerade 400 personer i Kimstad. Utan att något gjordes med varken vatten eller avlopp. Invånarna fick klart för sig att de socialdemokratiska politikerna ljugit för dem i decennier när de nekats bygga fler bostäder. För även på flyktingförläggningen behövde man naturligtvis använda det "otillräckliga" avloppssystemet. Och det fungerade alldeles utmärkt för 40 procent fler invånare än tidigare. Med sådana maktfullkomliga och lögnaktiga politiker i kommunens ledning skapades helt naturligt en mycket negativ attityd mot flyktingarna. Varje flykting sågs som en representant för den hatade kommunledning, som satt instängd i det fina stadshuset i Norrköping och som aldrig bekvämade sig att besöka Kimstad eller ta hänsyn till de invånarnas behov. Flyktingarna var naturligtvis helt oskyldiga. Men reaktionen var psykologiskt förståelig och det var kommunledningen som hade ställt till den.

Det viktigaste argumentet för att släppa in folk från andra länder är att det är rimligt att folk ska kunna bo där de vill. Men den rätten ska naturligtvis inte vara kombinerad med en rätt att utnyttja det sociala skyddsnät som byggts upp av medborgare som varit med och betalat i decennier. När vi skurit ner på möjligheterna att pungslå det sociala systemet bör det alltså vara möjligt att öppna gränserna helt och hållet. Då kommer de hit som kan och vill jobba hårt. Precis som under de gyllene ekonoiska åren på 1950- och 1960-talen. Det måste vara bra för Sverige.

O-141 Jag skulle vilja veta vad den keynesianska skolan går ut på och fördelar och nackdelar med den?
Maria Lindgren (8 oktober 1999)
marriz99@hotmail.com

John Maynard Keynes var brittisk ekonom. Han skrev 1936 en berömd bok, The General Theory of Employment, Interest and Money, som i nationalekonomiska termer förklarade den dittills oförklarade 30-tals-depressionen. Keynes gav också förslag till lösning av de svåra ekonomiska problemen. Och lösningen hette mer statsingripanden, något som glatt anammades av alla socialister. Från Per Albin Hansson till Adolf Hitler.

Keynes grundtes var att arbetslösheten förorsakades av för låg efterfrågan. Detta skulle staten motverka genom att öka efterfrågan, vilket kunde ske genom ofinansiserade statliga utgifter eller sänkta skatter. De statliga utgifterna gav hushållen och företagen inkomster och satte fart på ekonomin. Motsatsen var att staten skulle sänka utgifterna och höja skatterna när efterfrågan (och därmed inflationen) var för hög. Eftersom en ny inkomst konsumeras (till största delen) blir den till inkomster i ytterligare ett led osv. En ökad statlig utgift kan därmed skapa mångdubbelt större sluteffekter genom den så kallade multiplikatoreffekten. Bara genom sparandet rinner en del ut ur denna evighetsmaskin.

Samma tankar som Keynes förespråkades ungefär samtidigt av den så kallade Stockholms-skolan med Gunnar Myrdal och Bertil Ohlin i spetsen. Myrdal blev socialdemokratisk handelsminister och Bertil Ohlin blev folkpartiledare och även Nobelpristagare i ekonomi.

Ökade statliga insatser för att lösa de ekonomiska problemen i samhället utnyttjades av socialdemokraterna i bland annat Sverige för att ständigt flytta upp skattenivåerna. Socialdemokraterna använde sig av Keynes teorier bara åt ena hållet. I lågkonjunktur tillämpade man teorins expansiva inslag (ökade statsutgifter), men i högkonjunktur gjorde man inte motsvarande nedskärningar. Samtidigt pressades skattenivåerna ständigt uppåt för att nå budgetbalans.

Keynes teorier motsvarade någorlunda väl verkligheten under 1950- och 1960-talen, men förändringar i ekonomins funktion har gjort att teorin idag inte alls har samma träffsäkerhet. Därför har många länder övergett det keynesianska tänkandet. Men för svenska socialdemokrater är det fortfarande något som tas fram ur garderoben emellanåt för att motivera nya statsutgifter.

Dock är det alldeles fel enligt Keynes att i dagsläget sänka skatterna. Göran Persson och Bosse Ringholm är alltså dåliga lärjungar till Keynes. Bertil Ohlins dotter, förra finansministern Anne Wibble, numera chefsekonom på Industriförbundet, har däremot uttalat viss skepsis mot att skattesänkningarna görs nu. Hon menar, liksom flera andra keynesianer, att tidpunkten är fel vald. Det gör också Erik Åsbrink, tidigare socialdemokratisk finansminister och son till Riksbankschefen under Keynes-eran i Sverige under efterkrigstiden, Per Åsbrink.

Tillbaks