Frågor till Contra

-äldre frågor samlade, N

Ämnen: 90-talskrisen, industriella revolutionen, Konfucius, diktaturer, Gosplan, Rysslands partier, franska revolutionen, rika och fattiga länder, midsommarkrisen 1941, Taiwan

Här samlar vi frågor som tidigare legat ut på "Frågor och svar". Det rör sig alltså om frågeställningar som är lite äldre och kanske inte helt dagsfärska. För att göra nedladdningen av sidorna hanterlig innehåller varje sida högst tio frågor och svar. Frågorna är från den 1 oktober 1999-7 oktober 1999.

En översikt över alla frågorna hittar Du här

För att komma till den aktuella sidan med frågor och svar klickar Du här.

Vill Du själv ställa en fråga, klicka här.

N-140 Jag vill veta allt om 90-talets ekonomiska kris i Sverige. Kunde den ha förhindrats?
Marcus, Hofors (7 oktober 1999)
smacson@hotmail.com

Större delen av 1980-talet kännetecknades av en mycket stark ekonomisk tillväxt, ökande sysselsättning och ständigt allt bättre tider. Den kris som kom i början av 1990-talet innebar ett kraftigt brott mot den utvecklingen.

Bakgrunden till krisen är att söka i ett antal viktiga ekonomiska reformer, som verksamt bidrog till den ekonomiska tillväxten under 1980-talet, men vars begränsningar inte stod klara för de ekonomiska aktörerna. Avreglering och privatisering var två viktiga faktorer. Genom avregleringarna blev det möjligt att bättre ta tillvara entreprenörskap. Det blev möjligt att utmana gamla tänkesätt och gamla monopolföretag. Den här utvecklingen ägde rum i flertalet länder i Västeuropa. Unikt för Sverige var att vi tidigare på en del områden hade haft ännu hårdare regleringar än andra länder. Valutaregleringen var en sådan reglering. Det var faktiskt underkastat massor av byråkratiska restriktioner att till och med betala fakturor. Vid utlandsresor var det inte tillåtet att ta med sig mer än 6.000 kronor! Det var förbjudet att investera i utländska värdepapper och det var förbjudet för utlänningar att investera i svenska värdepapper. Det här var regler som gällde in på andra halvan av 1980-talet!

När regelringarna avskaffades tog investeringarna fart. Alla ville utnyttja de nya möjligheterna. Svenska investerare betalade för mycket för framförallt fastigheter i utlandet.

Kort tid efter den avskaffade valutaregleringen avskaffades regleringarna på kreditmarknaden. Fram till de sista åren på 1980-talet var det förbjudet för bankerna att låna ut pengar annat än inom de ramar som fastställdes av Riksbanken. De ramarna var så snäva att det bara var de bästa gamla kunderna som fick låna pengar. Tusentals goda affärsid´ér föll på bristande finansiering.

När restriktionerna släpptes blev det en enorm och snabb expansion av upplåningen. Folk konsumerade mer och investerade mer. Priserna steg kraftigt och i och med det strävade det fria investeringskapitalet mot ionvesteringar i realvärden - fastigheter. Fastighetspriserna steg mer än andra priser och detta finansierades med ökad upplåning. Den nytillkomna likviditeten drev upp fastighetspriserna ytterligare och den osannolikt goda avkastningen på fastighetsinvesteringarna gjorde att priserna drogs upp ytterligare ett steg.

I bankvärlden satt bankdirektörer som var uppfostrade i regleringssamhället. De hade tidigare aldrig fått låna ut pengar annat än till dem som egentligen inte behövde låna pengar och låneförluster var något som knappast ingick i företsällningsvärden. För övrigt var räntorna fastställda av Riksbanken och det fanns alltså inga möjligheter att tjäna mer genom att låna ut till högre ränta där riskerna var större. Plötsligt vändes också detta upp och ner. Det blev möjligt att tjäna mer genom att satsa på mer riskfyllda projekt. Till en början gick det bra. Men statstjänstemän förklädda till bankdirektörer var inte de som kunde göra förnuftiga affärer. Därmed blåstes den stora spekulationsbubblan upp och när den sprack 1992 skedde en anpassning till mer realistiska värden. Eftersom många var högbelånade blev det många kännbara konkurser. Bankerna sade upp lån på löpande band och drev därmed en rad företag i konkurs alldeles i onödan.

Visst, krisen hade kunnat undvikas genom en genomtänkt avreglering som tog rätt avregleringar i rätt ordning i rätt hastighet. Men efter krisen har vi ett betydligt mer robust och utvecklingsbart system än vad vi hade innan krisen.

N-139 Varför inträffade den industriella revolutionen i England? När? Var? Hur? Vilka följder fick den?
Johan Bunnstedt, Halmstad (6 oktober 1999)
grodanboll@innocent.com

Omvandlingar som den industriella revolutionen sker när omständigheterna gör dem möjliga. Bakgrunden var vetenskapliga och tekniska framsteg som möjliggjorde mer rationell produktion, kombinerat med nya former för organisation av det ekonomiska livet.

Ångmaskinen möjliggjorde produktion i större skala och på platser som inte var beroende av till exempel vattenfall. Nya transportmetoder (järnvägar och kanaler) möjliggjorde integrerad produktion och specialisering. Textilindustrin mekanisering blev genombrottet för massproduktion av standardiserade produkter.

Godsägare drev industriverksamhet vid sidan av jordbruksverksamheten. Ofta organiserades produktionen genom att man la ut tillverkningsmoment i byarna och gårdarna. De som drev den verksamheten utvecklade tekniken på egen hand och producerade ofta på lediga stunder sådant som kunde säljas direkt utan att först levereras till "patron". Det blev basen för många industrier när den tekniska utvecklingen tog fart.

Genom den industriella revolutionen, som tog sin början i Storbritannien i slutet av 1800-talet, mångdubblades produktionen på några decennier. Det kunde tidvis förefalla vara ett hårt liv för industriarbetarna i städerna, men inflyttningen till städerna fortsatte i ökande takt, eftersom förhållandena på landsbygden var ännu svårare, och hade varit det i hundratals år. Den industriella revolutionen är den mest positiva omvälvningen i mänsklighetens historia, med i förhållande till den stora betydelsen osannolikt små och obetydliga negativa sidoeffekter. På bara några decennier blev det möjligt för en bred allmänhet att få tillgång till de varor som tidigare varit förbehållna en mycket liten och mycket rik grupp.

N-138 Vem är Kong Fuze/Konfutse/Konfucius?
Tilda (6 oktober 1999)
tilda_ss@hotmail.com

Konfucius var en av de stora religionsgrundarna, men också känd som politisk filosof. Han levde mellan 551 och 479 f Kr.

Konfucius var själv ämbetsman och adelsman och hans tänkande lade stor vikt vid undervisning, bildning och social hierarki. Respekt för äldre och överordnade är därför viktiga inslag i konfucianskt tänkande. Undersåtarna skall vara udnerordnade fursten, sonen underordnad fadern och hustrun underordnad mannen. Konfucius tänkande innehåller också andra honnörsbegrepp som lojalitet, medkänsla och återhållsamhet. Även om den underordnade skulle rätta sig efter den överodnade och visa lojalitet var systemet i sig byggt på jämlikhet eftersom det var möjligt att avancera inom hierarkien genom att visa goda insikter och prestationer.

Konfucius tankesystem utvecklades till en mycket traditionell byråkratisk apparat där ämbetsmän utsågs efter avlagda examina i de grundläggande konfucianska skrifterna. Den uppbyggnaden klarade 2000 år utan större problem i Kina, med inflytande också i andra delar av Ostasien.

Konfucius såg sig själv som en sökare och vishetslärare, men han blev med tiden föremål för religiös dyrkan i det gamla Kina, där tempel byggdes till hans ära.

N-137 Vilka diktaturer är dom brutalaste i världen enligt er...
Kenny Karlsson (6 oktober 1999)
kennykanin@hotmail.com

Det vore förmätet att ge svar på frågan vilka som är brutalast. Vi litar därför till det omdöme som den väl respekterade organisationen Freedom House i New York gör. Freedom House ägnar stora resurser åt att analysera den politiska utvecklingen och klassificera världens nationer efter medborgarnas politiska och medborgerliga rättigheter. Både de politiska och medborgerliga rättigheterna graderas efter en sjugradig skala, där 1 är bäst och 7 sämst. Både Sverige och USA hamnar i kategorin 1-1. De värsta diktaturerna är de som har siffrorna 7-7. Till den kategorin räknas (i bokstavsordning): Afghanistan, Ekvatorial-Guinea, Irak, Kuba, Libyen, Nordkorea, Saudi-Arabien, Sudan, Syrien, Turkmenistan och Vietnam. Något mildare, med betyget 7-6 är Bharain, Bhutan, Burundi, Kina, Kongo Kinshasa, Laos, Qatar, Rwanda och Uzbekistan. Betyget 6-6 får Angola, Iran, Jugoslavien, Oman, Tazjikistan och Vitryssland.

Freedom House redovisar utförligt bakgrunden till sina bedömningar på hemsidan http://freedomhouse.org

N-136 Hur fungerade Gosplan när den fanns?
Anna Nyberg (5 oktober 1999)
annanyberg45@hotmail.com

Gosplan var Sovjetunionens centrala planmyndighet. Hjärtat i planekonomin. Den yttersta orsaken till att systemet bröt samman. Inte för att Gosplan i sig misskötte sin uppgift utan för att uppgiften var omöjlig.

Sovjet hade dels en cenral Gosplan, men det fanns också en Gosplan i varje delrepublik, med lokala avdelningar på provins och distriktsnivå. Gosplan hade fullständig kontroll över prisbildningen och dessutom kontroll över 20.000 viktiga investeringsvaror. Beträffande dessa investeringsvaror var det Gosplan som avgjorde vilka industrier som skulle få tillgång till dem och därmed kunna expandera eller utveckla sin verksamhet.

Gosplans verksamhet byggde på informationsinsamling från lägre nivåer till högre och ordergivning från högre nivåer till lägre. Det ingick inte i tänkandet att företag skulle göra affärer direkt med varandra, utan Gosplan fastställde vilka företag som skulle tillverka vad och med hjälp av vilka insatsvaror, som skulle levereras från vilka företag. (Dessutom var ju samtliga företag ägda av staten).

Mängden information var i praktiken omöjlig att hantera och beslutsordningen var hierarkisk och byråkratisk, dock med en partimpamp flåsande i bakgrunden som kontrollant. Det gick inte heller att anpassa organisationen efter efterfrågan. Det som fastställdes av Gosplan var mål för verksamheten och när de målen blev fel blev det brister i produktionen. Typexemplet är när spikfabrikerna fick mål att producera så mycket spik som möjligt. Då blev det nubb för hela slanten och byggena blev utan stora spikar. Målet ändrades och produktionen mättes istället i kilo. Nubben försvann helt från marknaden, men det blev gott om 5-tumsspik... Exemplen kan mångfaldigas.

En modern ekonomi är en så komplex organisation att den inte kan styras i en samlad organisation som bygger på interna informationsflöden och ordergivning. Man måste för att få en smidig anpassning till ändrade förhållanden och en effektiv användning av landets resurser använda sig av marknadsekonomin som styrmekanism. Gosplan finns inte heller mer.

N-135 Vilka är de olika partierna i Ryssland och vilka är deras ledare?
Anna Nyberg (5 oktober 1999)
annanyberg45@hotmail.com

Ryssland är inte ens tio år som demokrati och partiväsendet är därför långtifrån stabiliserat. Det sker ständiga förändringar i partibilden. Nya partier och allianser skapas och partier som var stora tynar bort och försvinner. Den här utvecklingen kommer med största säkerhet att fortsätta ytterligare åtskilliga år framöver.

Parlamentet (duman) ska nyväljas den 19 december 1999. I den nuvarande duman finns flera grupper representerade, men partibilden är mycket splittrad. Sammanlagt finns det 139 (!) partier registrerade hos valmyndigheten. För att få proportionell representation i duman krävs minst 5 procent av rösterna, varför bara en liten bråkdel av partierna kan räkna med större representation i duman. Dock är det möjligt för en rad partier att erövra enstaka lokala mandat på grund av starkt stöd i någon viss region.

Största enskilda grupp i den nuvarande duman, men den har långtifrån egen majoritet, är Kommunistpartiet med Gennadij Zjuganov som partiledare. Det är en unken doft från svunna tider, som säkert kommer att få sina tjugo procent från gamlingar och före detta partipampar. Men partiet kommer knappast heller att få fler röster än så.

Hela Ryssland är en sammanslagning mellan en rad regionala partier (där det finns en liten "tsar" i många regioner, en "tsar" som har stark lokal kontroll, men gärna skulle vilja ha inflytande också på nationell nivå). Utöver de regionala partierna har Moskvas populäre borgmästare Jurij Luzjkov och den sparkade premiärministern Jevgennij Primakov anslutit sina organisationer till partiet. Det är de före detta kommunisternas parti, före detta kommunister i den meningen att deras tidigare karriär i kommunistpartiet var mest en karriär och inte så mycket en politisk övertygelse.

Liberaldemokraterna var tidigare med i den internationella liberala organisationen och ledaren Vladimir Zjirinovskij träffade bland annat Bengt Westerberg. Idag anses partiet vara ultranationalistiskt (vill gärna återerövra Finland till exempel) och partiledaren Zjirinovskij tas knappast på allvar i utlandet. Hans stöd i Ryssland har också dalat.

Yabloko är ett modernt liberalt parti under ledning av ekonomen Grigorij Javlinskij. Yabloko skulle kunna jämföras med moderaterna i Sverige, men samlar bara ungefär 10 procent av rösterna.

Förre premiärministern Viktor Tjernomyrdins parti "Vårt Hem Ryssland" är ett annat parti för gamla pampar. Jegor Gaidar leder ett modernt högerinriktat parti.

I övrigt har bland annat Jordbrukarpartiet och Kvinnopartiet platser i duman. Det finns också många

N-134 Vilka följder fick Franska revolutionen? Vad har den haft för betydelse? Varför blev det en fransk revolution?
Johan Bunnstedt, Halmstad (4 oktober 1999)
grodanboll@innocent.com

Franska Revolutionen är en händelse som fortfarande mer än 200 år efteråt påverkar vår världsuppfattning. Bakgrunden är sådan att den har upprepats många gånger både tidigare och senare. Den ekonomiska och politiska utvecklingen är ogynnsam, förtrycket hårdnar, ekonomin försämras och till slut tvingas maktens utövare att släppa efter, varvid allt exploderar och övergår i anarki eller en okontrollerad orgie av våld.

Det franska enväldet under Ludvig XVI tog ut höga skatter (inte så höga skatter som Bosse Ringholm och Göran Persson naturligtvis, men höga nog). Mycket användes för onödiga statsutgifter. Folket fick allt svårare att försörja sig. Samtidigt växte ett intellektuellt motstånd mot kungens envälde, tilltron till rationell vetenskap och "upplysning". Enväldet störtades, det hatade fängelset Bastiljen stormades och de sju fångarna släpptes (alla våldsverkare av olika slag, bland Bastiljens fångar hade tidigare funnits markis de Sade, den perverse sexgalning vars namn skapade ordet sadism). Men det räckte inte med det. Efter en fortlöpande radikalisering av revolutionen störtades även kungadömet och sedan den republik som utropats i stället för kungadömet. Olika grupperingar bekämpade varandra och "Revolutionen åt sina barn". Politiken blev alltmer radikal. Det som först var vackra slagord blev ett skräckvälde där människor avrättades fullständigt godtyckligt och på löpande band. Joseph Guillotin uppfann den apparat som bär hans namn och rationaliserade arbetet. Till slut blev revolutionens värsta skräckfigur Maximilien de Robespierre själv giljotinens offer.

Det som hände i Frankrike väckte motstånd på många håll i världen. Inte minst Edmund Burke, en stark frihetsvän från Irland och medlem i brittiska parlamentet, skrev sin berömda skrift "Reflektioner om franska revolutionen" där han kritiserade utvecklingen och förespråkade gradvisa reformer som tog hänsyn till kultur, traditioner och historia, istället för den franska revolutionens radikala brott mot allting som varit den tidigare ordningen. Burke kritiserade Revolutionens radikalisering och förutsåg att den till slut skulle kontrolleras av en stark man med storhetsvansinne. Burke skrev sin skrift 1790. År 1804 lät Napoleon kröna sig till kejsare och kastade sedan hela Europa i krig. Burke fick dessvärre alltför rätt i sin profetia.

Efter Napoleons fall kom en politisk reaktion och konservativa krafter skapade en stabil ordning i Europa som i stora drag kunde bestå till Första världskriget, dvs ungefär 100 år. Radikala romantiker har dock alltid sett upp till Franska Revolutionen som ett ideal. Den var en förebild för Lenin och Mao till exempel och kostade på så sätt indirekt ytterligare miljontals människor livet.

N-133 Jag ska i min gymnasieskola göra ett projektarbete om den rika och den fattiga världen, alternativt I-länder respektive U-länder. Arbetet skall vara problemorienterat och två gemensamma frågeställningar lyder som följer: 1) Varför är länderna på södra halvklotet så relativt fattiga jämfört med de på norra halvklotet? 2) Vad kan man göra för att komma till rätta med ovan beskrivna förhållande?
Tova (5 oktober 1999)
tofa@hotmail.com

Förutsättningen för frågan är alldeles felaktiga. Södra halvklotet är inte alls fattigare än det norra. Längst i söder finns en räcka relativt välmående länder, åtminstone jämfört med hur det är längre norrut, kring ekvatorn: Australien, Nya Zeeland, Sydafrika, Argentina och Chile. Australien och Nya Zeeland har en levnadsstandard på en nivå som är högre än Europas, medan de fattigare länderna norr om dem (Filippinerna, Malaysia och delar av Indonesien) ligger på norra halvklotet. I Sydamerika finns det visserligen en del fattiga länder på södra halvklotet, men de rikaste länderna i området (Argentina och Chile) ligger längst söderut och de som kommer därnäst i välstånd (Brasilien och Uruguay) ligger också långt söderut. Och i Afrika är den enda egentliga industrilandet det som ligger allra längst söderut, Sydafrika.

Om man ställer frågan som Du gör blir det alltså en alldeles felaktig utgångspunkt. Man kan dock omformulera frågan och påpeka att det finns u-länder som är fattiga - i olika delar av världen, de allra flesta på norra halvklotet, men också i Afrika söder om ekvatorn och i Sydamerika söder om ekvatorn.

Gemensamt för de fattiga länderna är att de inte från början varit med om den industriella revolutionen. De har saknat europeisk eller kinesisk/japansk bildningstradition, vilket har inneburit att det inte funnits inhemska företagare och administratörer som har förmått utnyttja de tekniska landvinningar som gjordes under 1700- och 1800-talen på ett kommersiellt riktigt sätt. Kolonialmakterna var visserligen i princip intresserade av att införa den nya tekniken i de här länderna, men det fanns ingen lokal bas att förankra det nya hos. När länderna sedan blev självständiga valde tyvärr många en socialistisk väg. Och socialism leder inte bara till politisk ofrihet utan också till ekonomisk misär. Lösningen på u-ländernas ekonomiska problem är därför i princip enkel: kapitalism och marknadsekonomi. I praktiken är inte detta alltid så lätt att uppnå. Marknadsekonomi är inte bara att sälja T-shirts och tuggummi vid gatorna i u-ländernas storstäder, utan en långsiktig satsning av kapital på produktion av varor. Det finns alltför få människor i u-länderna som har den entreprenörs- och utbildningsbakgrund som krävs för att kunna genomföra sådana projekt. Och de få som trots allt ger sig ikast med det fastnar ofta på att det saknas den bredd av utbildade tekniker och erfarna yrkesmän som bygger upp industristrukturen i Väst. Indien har till exempel lika stor andel akademiskt utbildade som i många europeiska länder. Men man saknar den stora kadern av erfarna verkmästare, verktygsmakare och annat som utgör basen för det moderna industrisamhället. Dessutom är Indien sedan länge genomsyrat av ett socialistiskt regleringstänkande, som har kraftigt fördröjt den ekonomiska utvecklingen.

N-132 Vad innebar "midsommarkrisen" (år 1941)
Jonas Nilsson, Hudiksvall (1 oktober 1999)
josnin.91.@.oster.hudiksvall.se

Sveriges möjligheter att upprätthålla den självproklamerade neutralitetspolitiken under Andra världskriget var begränsad, inte minst av militära skäl. Följden blev också att Sverige - lite förenklat - under början av kriget gjorde neutralitetsfrämmande tillmötesgåenden mot Tyskland och under slutet av kriget liknande tillmötesgåenden mot de allierade. Detta kombinerades med att Sverige försökte stödja grannländerna som alla överfallits av stormakter (Sovjet i Finlands fall och Tyskland i Danmarks och Norges). Inledningsvis innebar detta att Sverige av detta skäl stödde motståndarna till Tyskland och Sovjet (som enligt Molotov-Ribbentroppakten var samarbetspartner). Men Sverige hade ju inte några som helst militära resurser som ens tillnärmelsevis skulle räcka till att med väpnad makt hävda oberoende och neutralitet och därför blev politiken i praktiken ett stöd för den andra sidan.

Följden blev en vinglig politik med en lång rad eftergifter, ofta i strid mot den öppet deklarerade politiken. Man kan ha synpunkter på detta, till exempel att Sverige inte klart tog avstånd från diktaturerna. Men det torde dock vara klart att just denna politik medverkade till att Sverige lyckades stå utanför kriget. Vilket säkert räddade livet på många svenskar och många flyktingar som befann sig i Sverige.

Midsommarkrisen 1941 var ett av de tillfällen när Sverige gjorde eftergifter som stred mot den så stolt deklarerade neutralitetspolitiken. Den 22 juni 1941 var alliansen mellan Hitler och Stalin över. Tyskland gick till angrepp mot Sovjet. Finland anslöt sig till Tyskland i ett försök att återvinna de finska områden (främst Karelska Näset med staden Viboprg, Finlands innan kriget näst största stad) som Sovjet tilltvingat sig i Finska vinterkriget. Tyskland begärde då att få överföra en fullt utrustad division, Engelbrecht-divisionen, från Norge till den finska fronten. Transporten skulle ske med Malmbanan (Narvik-Kiruna-Boden) och vidare till Karungi och Haparanda vid Torne älv. Det var fråga om soldater i tysk uniform och all deras utrustning. När begäran kom rådde delade meningar i regeringen om man skulle gå med på det. Efter prövning i regeringen, utrikesnämnden och partigrupperna i riksdagen gav Sverige dock med sig och nästan 15.000 man transporterades genom Sverige med början den 25 juni 1941.

Det har påståtts att kung Gustaf V hotat att abdikera om regeringen inte gjorde eftergifterna, något som hade kunnat vara ytterst allvarligt i Sveriges då pressade läge. Trots grävande i alla upptänkliga arkiv har ingen kunnat finna något belägg för det påståendet. Däremot har det gått att bevisa att Per Albin Hansson, den socialdemorkatiske statsministern, använde sig av ett (påhittat eller verkligt) abdikationshot mot sina partikamrater, för att få dem att gå med på eftergifterna. Flera socialdemokrater och folkpartister förordade att den tyska begäran skulle avslås, medan flertalet socialdemokrater liksom högerpartister (moderater) och bondeförbundare (center) vill gå med på tyskarnas krav. Motivet för dem som ville gå med på kraven var inte minst att Finland enträget begärde detta, som ett stöd för Finland i dess kamp för att återta gamla finska områden. Sverige lyckades i utbyte mot medgivandet få vissa eftergifter från Tyskland, bland annat kunde den viktiga internationella fartygstrafiken återupptas ("lejdtrafiken") och Sveriges import av livsviktiga förnödenheter kunde därmed säkras.

Sverige hade redan 1940 gått med på att låta tyskarna transportera (obeväpnade) permittenter mellan Norge och Tyskland med svensk järnväg. Det avtalet sades dock upp av Sverige 1943. Då hade krigsläget vänt, så att Sverige kunde stå upp för en riktig neutralitetspolitik. Kort tid därefter förbyttes den politiken i en politik som i praktiken var lika mycket ett stöd för de allierade som de tidiga krigsårens politik varit ett stöd för Tyskland.

N-131 Jag skulle vilja veta lite mer om Taiwans historia efter revolutionen i Kina. Min samhälls-lärare påstår att det var en fascistdiktatur, men jag vill inte riktigt tro på det.
Eric, Göteborg (1 oktober 1999)
erik@tokyo.org

Din samhällslärare bör skämmas. Han var säkert med och stödde kommunisterna i Vietnam, och på andra ställen också. Vi tror att Du har all anledning att ifrågasätta mycket av vad han har att säga även i andra frågor.

Låt oss ge ett koncentrat av den historiska bakgrunden till dagens Republiken Kina, det som i dagligt tal kallas Taiwan. Om man ska få klart för sig vad som egentligen hänt är det i just detta sammanhang viktigt att hålla isär begreppen Republiken Kina och Taiwan. Juridiskt är nämligen Republiken Kina (dvs den statsbildning som finns på Taiwan) en fortsättning av fastlands-Kina, medan ön Taiwan endast under fyra av de senaste 104 åren varit förenad med Kina.

Taiwan erövrades första gången av Kina 1683. Efter dryga 200 års kinesiskt styre tog japanerna över och Taiwan blev en japansk koloni 1895. Den kinesiska befolkning som blivit majoritet på Taiwan fortsatte dock att dominera. Sedan japanerna besegrats i Andra världskriget kunde Chiang Kai-shek och Republiken Kina lägga Taiwan till sina domäner. Bara fyra år senare skulle statsgemenskapen mellan Taiwan och fastlands-Kina upphöra.

Republiken Kina bildades efter det kinesiska kejsardömets fall 1912. Först hade Yuan Shi-kai makten, men den intellektuellt dominerande var Sun Yat-sen, som företrädde en nationalistisk ideologi. 1917 etablerade han en nationalistisk regering i Kanton i södra Kina. Sun kom en tid att samarbeta med kommunisterna, men hans parti Kuomintang var det ledande i landet. Sun avled 1925 och efterträddes av Chiang Kai-shek, som försökte lägga under sig hela Kina. Landet var dock splittrat och många provinser styrdes av "krigsherrar", som inte lät sig underordna centralregeringen. Först 1927 kom det till en brytning mellan Kuomintang och kommunisterna. År 1928 hade Chiang kontroll över större delen av landet och satte upp en regering i Nanking (som betyder Södra Huvudstaden, Peking betyder Norra Huvudstaden). Olika militära grupper - kommunisterna var en - stred om makten och någon demokratisk utveckling förekom ej.

Under 1931 gick Japan till angrepp och lade under sig Manchuriet, som omvandlades till det japanska lydriket Manchukuo. 1937 invaderade Japan resten av Kina, även om de bara lyckades ta kontroll över områdena i nordost. Japan var vid den här tiden i förbund med Nazi-Tyskland och det fascistiska Italien. Chiang Kai-shek flyttade regeringen till Chungking i det inre Kina och deltog under hela Andra världskriget i den anti-fascistiska kampen. När kriget var slut och Japan, Tyskland och Italien krossade stod Republiken Kina med Chiang Kai-shek som president på segrarsidan. Kina blev en av FNs grundare och fick vetorätt i säkerhetsrådet, som en av de stora segrarmakterna i Andra världskriget. Vid krigsslutet fick Republiken Kina, som nämnt, för första gången kontroll över provinsen Taiwan (Taiwan hade förlorats till Japan när Kina var ett kejsardöme). Kommunisterna hade efter brytningen med nationalisterna 1927 dragit sig tillbaka och förde nu guerillakrig mot regeringen. Ibland var striderna mellan kommunisterna och nationalisterna viktigare än striderna mot japanerna.

Efter krigsslutet och Kuomintangs seger fortsatte inbördeskriget. Chiang hade satsat alla militära resurser på kriget mot Japan, medan kommunisterna kunnat bygga upp sin styrka i bakgrunden. Chiang tvangs retirera till Taiwan. Kommunisterna utropade Folkrepubliken Kina den 1 oktober 1949, men de lyckades aldrig ta sig över Taiwan-sundet. Den tidigare regeringen för Republiken Kina fanns nu på Taiwan och ungefär 1,5 miljoner kineser flydde dit (där det redan fanns mångdubbelt fler kineser av lokalt ursprung, samt en helt obetydlig icke-kinesisk ursprungsbefolkning).

Republiken Kina blev nu en något märklig statsbildning. Den ansåg sig representera hela Kina, men eftersom den bara hade kontroll över provinsen Taiwan (och några öar i Fukien-provinsen, Quemoy och Matsu) blev folkrepresentationen haltande. Parlamentet representerade hela Kina, men nyval kunde ju bara hållas på Taiwan. De tidigare parlamentsledamöterna satt kvar och blev allt äldre (eller avled), bara de få som representerade Taiwan förnyades.

Chiang Kai-shek hade en mycket stark ställning och någon demokrati i västerländsk mening fanns inte. Men ekonomin frigjordes effektivt från sin tidigare planhushållningsmässiga struktur och den frigörelsen blev början till en fantastisk ekonomisk utveckling som förde Taiwan till industriländernas krets. När Republiken Kina för första gången införlivade Taiwan med sitt område 1945 konstaterades att provinsen var Kinas i särklass fattigaste och provinsen fick därför speciella privilegier, som ett led i dess ekonomiska återhämtning. När Taiwan skildes från fastlandet var det fortfarande Kinas fattigaste provins. Idag är levnadsstandarden på Taiwan snarast på västerländsk nivå, medan resten av Kina fortfarande är ett u-land. Taiwan är Asiens fjärde rikaste land, efter Japan, Singapore och Hongkong.

Eftersom ekonomin på Taiwan frigjordes växte kraven på även politisk frihet. Och den politiska friheten kom. De små oppositionspartierna av närmast formell karaktär växte till riktiga oppositionspartier helt oberoende av statsmakten. Och sedan undantagslagarna (som infördes i samband med den kommunistiska offensiven under slutet av 1940-talet) avskaffats 1987 kunde demokrati byggas upp på allvar. Chiang Ching-kuo, Republiken Kinas president och son till Chiang Kai-shek, var den som satte igång demokratiseringen på allvar. Han avled 1988. Chiang Ching-kuo var utbildad i Sovjetunionen - ett minne av kommunisternas och nationalisternas samarbete på 1920-talet, men han var som politiker en man som gick i spetsen för en kapitalistisk utveckling i Republiken Kina (Taiwan). Idag är Taiwan en demokrati i alla avseenden. Det finns en fri press, fri opinionsbildning och konkurrerande partier. Det finns också, vilket är en nog så viktig förutsättning för en demokrati, en fri ekonomi.

Regeringspartiet Kuomintang deltog under Andra världskriget militärt i kampen mot fascismen.

En av det fria Kinas främsta vänner i dagens Sverige är förre folkpartiledaren och vice statsministern Per Ahlmark, som är ordförande i vänskapsförbundet mellan Sverige och Taiwan. Hans positiva inställning till utvecklingen på Taiwan kan man läsa i bland annat boken "Det öppna såret" (s 238-243).

Tillbaks