Frågor till Contra
-äldre frågor samlade, M
Ämnen: efter ryska revolutionen, bensinskatten, u-länder, Jugoslavien, USAs och Tysklands statsskick, kommunistskräck, Tysklands partiledare, första jämfört med andra världskriget, Kongo-Kinshasa, Östtimor
Här samlar vi frågor som tidigare legat ut på "Frågor och svar". Det rör sig alltså om frågeställningar som är lite äldre och kanske inte helt dagsfärska. För att göra nedladdningen av sidorna hanterlig innehåller varje sida högst tio frågor och svar. Frågorna är från den 17 september 1999-1 oktober 1999.
En översikt över alla frågorna hittar Du här
För att komma till den aktuella sidan med frågor och svar klickar Du här.
Vill Du själv ställa en fråga, klicka här.
M-130 vilken blev ledare efter ryska
revolutionen?
Anna Ekstrand, Östersund (1 oktober 1999)
fh_tapetklister@.hotmail.com
Ett flertal generaler tog initiativ för att befria Ryssland från kommunismen efter Lenins statskupp (som ofta kallas Ryska Revolutionen) i oktober/november 1917. De skulle väl kunna kallas ledare, till exempel Peter Wrangel, Anton Denikin och Alexander Kolchak. Tyvärr var det Lenin som gick segrande ur inbördeskriget, vilket kostade tiotals miljoner ryssar livet under de kommande åren.
Ytterligare en general som hade mer framgång var finlandssvensken
Gustaf Mannerheim, vars styrkor lyckades besegra de röda, göra
Finland fritt och rädda landet åt demokratin.
M-129 Varför sänks inte bensinskatten?
Vi har ett verkligt bensinpris på 2,20 kr/liter och ovanpå det
6,50 i skatt! När ska detta missförhållande ställas
till rätta?
David Hellgren, Karlstad (29 september 1999)
david.hellgren@telia.com
Så länge det lilla miljöpartiet kan diktera politiken lär vi få dras med en hög bensinskatt. Det partiet vill till och med höja skatten ytterligare! Rekryteringsbasen för partiet består i stor utsträckning av personer i storstädernas inre delar, där det går bättre att ta sig fram med cykel eller tunnelbana/spårvagn än med bil. Få röstar på miljöpartiet i glesbygden där bil är ett måste för överlevnad... Socialdemokraterna ställer naturligtvis gärna upp för ett parti som vill höja skatterna. Socialdemokraterna vill utnyttja så många skattekällor som möjligt, med så stora uttag som möjligt, för att få upp statens inkomster och därmed stärka statens kontroll över medborgarna. Dock har man normalt ett problem med just bensinskatten, eftersom partiet har ett mycket starkt väljarunderlag i Norrlandslänen.
Contra vill gärna se en radikal nedskärning av skatteuttaget
generellt och därmed naturligtvis även skatteuttaget på
bilismen. Dock är det fullt rimligt att ha ett ganska högt skatteuttag
på bensin (kanske hälften av dagens nivå), som en metod
att finansiera vägnätet. Bilister ska naturligtvis betala för
att de utnyttjar vägarna och det är ganska krångligt - och
inte minst dyrt - att ha bommar och avgifter i varenda buske i landet. Då
är det bättre att ta betalt på ett sätt som approximerar
den enskilde bilistens kostnader för vägar och det gör man
genom att ta ut bensinskatt. Den som kör mer (och sliter mer på
vägarna) betalar mer. Den som har tyngre bil (och sliter mer på
vägarna) betalar mer. Men i dagens läge har staten ett enormt
överskott på tiotals miljarder på bilismen. Det är
en misshushållning med samhällets resurser, eftersom det leder
till att vi åker mindre bil än vad vi borde göra ur rent
samhällsekonomisk synpunkt sett. Och att åka bil är ju ett
så "mjukt" värde som att öka de sociala kontakterna,
att ta hand om mamma i Skåne eller besöka kusinerna i Jämtland,
eller de gamla klasskompisarna i nästa by.
M-128 Vad tittar "man" på
när ett land klassas som U-land. Är det bara BNP eller spelar
andra faktorer också in? Vilket inflytande har tredje världen
på västs beslut som rör länderna i tredje världen?
Anna Larsson, Linköping (29 september 1999)
annla781@student.liu .se
När FN och andra internationella organ "klassar" länder är det BNP per capita som gäller och inget annat. Men det finns ju alltid ett gränsskikt, länder som är på väg att ta sig ur ställningen som u-land. En del före detta u-länder har ju till och med kunnat bli medlemmar i industriländernas egen organisation OECD, nämligen Mexiko och Sydkorea!
Din andra fråga är ärligt talat lite märklig. Västs
beslut som rör länder i tredje världen är ju som själva
ordet säger Västs beslut. Liksom Sveriges beslut om förbindelserna
med USA är Sveriges beslut. Men i bägge fallen fattas de besluten
naturligtvis mot bakgrund av samtal med den andra parten.
M-127 Ja, jag skulle vilja veta lite
mer om den 1990 kriget, om jugoslavisk sönderfall, hur, när och
varför kriget började? Om ni kan skriva denna historia fram till
1999 och om Kosovo konflikten så vore jag tacksam
Violeta Ademi (28 september 1999)
ljeta@hotmail.com
Jugoslavien var redan när staten bildades efter Första världskriget en konstlad statsbildning. En sammanslagning av olika folk, varav flertalet (utom albanerna i Kosova) hade närbesläktade språk, men i övrigt kännetecknades av stora kulturella skillnader. Till exempel när det gällde historisk bakgrund eller religion. Till den historiska bakgrunden hörde att delar av Jugoslavien tillhört kejsardömet Österrike-Ungern, medan andra delar tillhört det turkiska Osmanska Riket. Serbien, som var först med att bli fritt i området, med rysk uppbackning, var under 1800-talet och början av 1900-talet pådrivande för att frigöra ytterligare områden från Turkiet respektive Österrike-Ungern. När detta lyckades satte sig serberna själva i första rummet och tog hand om största delen av makten. I de gamla Habsburgska delarna av Jugoslavien ansåg man sig stå högre i kulturellt och tekniskt avseende än i de gamla turkiska delarna. Åtminstone när det gäller teknisk nivå var detta riktigt. Det var därför med stor skepsis som man i Slovenien och Kroatien såg på den serbiska dominansen. Än större skepsis var det naturligtvis i Kosova, där man inte ens talade ett med övriga delar av landet förståeligt språk. Under Andra världskriget samarbetade därför Kroatien med tyskarna och albanerna med italienarna, i syfte att frigöra sig från den serbiska dominansen. Efter krigets slut hämnades serberna detta samarbete med massakrer som inte låg Hitlers långt efter. Tiotusentals kroater mördades - efter krigsslutet.
Efter krigsslutet upprättade Josip Broz Tito sedan en kommunistisk diktatur. Tito var själv kroat, men styrde landet från Belgrad. Han lyckades underkuva de nationella motsättningarna. Men efter hans död fanns det ingen som lika hänsynslöst slog ned all opposition och när kommunismen dessutom föll ihop som ett korthus i hela Östeuropa fanns det ingen utifrån som var beredd att ingripa för att hålla samman de olika delarna av Jugoslavien. Länderna och folken valde att gå var sin väg - som Sverige och Norge 1905 eller Tjeckien och Slovakien 1993 (i bägge dessa fall låg både språk och kultur närmare varandra än mellan de sex republikerna i Jugoslavien). I motsats till Sverigenorge eller Tjeckoslovakien blev det dock ingen fredlig upplösning av Jugoslavien.
Den första frigörelsen gick dock ganska smärtfritt. Det var Slovenien (katolskt, med kulturella rötter i Habsburgska Österrike-Ungern) som blev självständigt efter ett krig på bara två veckor 1991. Serberna i Belgrad gav snabbt efter. Trots allt var Slovenien en liten och obetydlig del av Jugoslavien och den avvek i många avseenden kraftigt från resten av landet. Värre var det när Kroatien senare samma år också förklarade sig självständigt. Detta ledde till omfattande strider, när Serbien till att börja med lade under sig de delar av Kroatien som haft en betydande serbisk befolkning. Kroaterna i dessa områden (som ibland hade kroatisk majoritet) jagades på flykten. 1995 kunde Kroatien återta områdena, Krajina och Slavonien. Och den här gången var det serberna i området som råkade illa ut. Kroatien är katolskt och har liksom Slovenien sin bakkgrund i Österrike-Ungern. Kroatien har en helt annan storlek och ekonomisk betydelse än Slovenien, så det var en betydande förlust för Jugoslavien när Kroatien frigjorde sig och striderna pågick som nämnts flera år.
Makedonien i söder var, liksom Slovenien, en mindre vital del av Jugoslavien och man lyckades därför enkelt att nå självständighet utan några nämnvärda strider.
Värre var det med Bosnien-Hercegovina, där det inte funnits någon egentlig befolkningsmajoritet eller någon gemensam historisk bakgrund. Området har under århundradena vandrat mellan Turkiet och Österrike-Ungern och befolkningen är omväxlande katoliker, ortodoxa och muslimer. Serbien ville behålla kontrollen över området, men kroaterna och muslimerna i området ville frigöra sig. Efter flera års krig och sedermera FN-ingripande har Bosnien-Hercegovina delats i två delar som samverkar i viss utsträckning inom ramen för en formell gemensam statsbildning. Det är å ena sidan den serbiska Republika Srpska, som samarbetar nära med Jugoslavien och å andra sidan den kroatisk-muslimska federationen som samarbetar med Kroatien. FN ser dock till att konflikten inte fortsätter öppet som tidigare.
1989 hade Serbien, som var en av Jugoslaviens sex delrepubliker, inkorporerat de två autonoma provinserna Vojvodina och Kosova. I Vojvodina finns en betydande ungersk minoritet, särskilt i gränstrakterna i norr. Ungrarna har dock i ganska hög utsträckning valt att flytta över gränsen till det mer välmående landet i norr, och därmed har en frigörelse blivit allt mindre aktuell. I söder innebar inkorporeringen av Kosova att Serbien satte hårt tryck på den albanska folkmajoriteten (som uppgick till cirka 90 procent). Högre utbildning på albanska avskaffades, alla statstjänstemannaposter tillsattes av serber osv. Den albanska kulturen blev hårt trängd och så småningom övergick det till rena slakten av albaner i området. Dock ska sägas att den albanska UCK-guerillan inte gjorde saken lätt för serberna. Det var mot den bakgrunden som NATO ingrep i våras och genom luftangrepp lyckades stoppa de serbiska attackerna mot Kosova. Istället blev resultatet av de serbbiska övergreppen - precis som i Kroatien och Bosnien-Hercegovina - att det var serberna i området som drababdes värst.
Den sjätte jugoslaviska delrepubliken, Montenegro, ingår fortfarande - tillsammans med Serbien - i federationen Jugoslavien. Men det finns starka krafter i det västvänliga Montenegro som vill frigöra landet från krigsförbrytaren Slobodan Milosvevic.
Du kan i övrigt gå in på Contras frågor och svar och titta på frågorna J92 och J96
M-126 Hejsan! Jag skulle vilja jämföra
USA´s statsskick med något annat land, t ex Tyskland (om det
skulle vara svårt skulle det gå bra med något annat land
också.) HUr är det med de olika ländernas sätt att
dela makten? Att delta i politiken? Att fatta beslut? Att styra och verkställa
beslut? och att kontrollera makten? Varför ser det politiska systemet
ut som det gör i de olika länderna? Vad kan det finnas för
faktorer som gör att statsskicket ser ut som det gör idag?
Jenny Ekstrand (28 september 1999)
jenny_ekstrand@swipnet.se
Just USA och Tyskland har stora likheter i uppbyggnaden med förhållandevis starka delstater, en federal regering och en författningsdomstol (Supreme Court respektive Verfassungsgericht) som har ett betydande politiskt inflytande. Bägge staternas parlament är ju dessutom uppbyggda med en direkt folkvald kammare (House of Representatives respektive Bundestag) och en med representation för delstaterna, dock i USA direktvald sådan (Senate) representation och i Tyskland representation för delstatsregeringarna (Bundesrat). Den tyske presidenten är dock till skillnad från den amerikanske en mer ceremoniell figur, med makten koncentrerad till Förbundskanslern, medan USAs president fungerar i både rollen som statschef och regeringschef.
Att författningarna i bägge fallen bygger på maktdelning förklaras säkert av den situation som rådde när författningarna kom till. Den amerikanska konstitutionen skrevs mot bakgrund av den engelske kungens övergrepp mot kolonisterna och en önskan att förhindra en alltför stark exekutiv makt. Den tyska författningen skrevs dels mot bakgrund av Tysklands nederlag i Andra världskriget (USA var då ockupationsmakt i Västtyskland, vilket naturligtvis influerade utformningen direkt), dels mot bakgrund av det expansiva Sovjetunionen som redan hade ockuperat östra Tyskland och hotade att lägga under sig mer.
M-125 Jag håller på att skriva
ett arbete om kommunistskräck. Jag skulle bli glad om ni ville hjälpa
mig att hitta orsaken till just kommunistskräcken. Vad är det
man är rädd för egentligen. Som dagens vänsterparti
vill ju bara ha rättvisa, de ställer ju sig helt utanför
det här med utrotning av oliktänkande. Stalins och Lenins gärningar
kan väl inte vara tillräckliga eftersom mord och tortyr även
har begåtts inom kapitalismens namn.
Monika Nordling (26 september 1999)
monika.nordling@swipnet.se
Ordet kommunistskräck används på ett något konstigt sätt. I Contra lider vi inte av någon kommunistskräck. Tvärtom vi går till rak attack mot det djävligaste som finns kvar på vår planet sedan nationalsocialismen krossades 1945.
Kommunister har alltid klätt sin våldspolitik i vackra ord. Resultatet vet vi: Över 100 miljoner döda. Gudrun Schyman gick med i Vänsterpartiet Kommunisterna, (som det hette då) när Sovjetunionen var en kommunistisk diktatur och partiledaren Lars Werner ofta åkte till Moskva för att hälsa på sina partikamrater. Partiet skickade hyllningstelegram till Rumäniens bödel Nicolae Ceasescu och hade delegationer som reste till varenda djävla mördarbands partikongress i Öst. Partiet skötte för övrigt sin interna utbildning vid en skola i det kommunistiska Östtyskland, i Bad Doberan nära Rostock. Helt finansierat av utländska intressen. Så sent som 1989, kort innan kommunismens sammanbrott skickade man sina hyllningar till Ceasescu. Gudrun Schymans företrädare hette som sagt Lars Werner och hans företrädare C H Hermansson gick med i partiet under tidigt 1940-tal, när Sovjetunionen och Tyskland var allierade i Andra världskriget. Partitidningen Ny Dag innehöll då stöd för Tysklands resoluta aktion i Norge (dvs att Norge ockuperades). Det var under den perioden som C H Hermansson blev medlem i partiet. 1953 hade han avancerat till chefredaktör för Ny Dag och skrev tårdrypande hyllningar till den avlidne massmördaren Josef Stalin, den enda människa på den här planeten som varit värre än Adolf Hitler. Hermansson var partiledare mellan 1964 och 1975.
Vi vet att i vartenda land där kommuinisterna marscherade in fanns det lokala förrädare från kommunistpartiet som villigt ställde upp som quislingar. Det hände i Polen, det hände i Bulgarien, det hände i Ungern, det hände i Tjeckoslovakien, det hände i Estland, det hände i Lettland, ja det hände även i Finland där kommunisten Otto Ville Kuusinen bildade en regering för Folkrepubliken Finland i den första by som Sovjet erövrade (Terijoki på finska, Systerbäck på svenska) efter överfallet på Finland i Vinterkriget 1940. Ingen behöver tvivla på att svenska kommunister hade gjort samma sak om de fått chansen.
Läs Staffan Skotts nyutgivna bok "Aldrig mer!", så
får Du veta mer om kommunismens brott mot mänskligheten. Alla
som har varit med på ett hörn är medansvariga. För
mord. Hundra miljoner gånger om. Det gäller också Gudrun
Schyman. Och de som röstar på henne. På samma sätt
som vi tar avstånd från nationalsocialister, eftersom den nationalsocialistiska
ideologin ledde till Hitlers ogärningar tar vi - och alla anständiga
människor - avstånd från kommunismen för att den lett
till inte bara Stalins ogärningar utan också Pol Pots, Mao Tsetungs,
Walter Ulbrichts....
M-124 Vad heter de olika partiledarna
i de tyska partierna CSU, FPD, PDS och De gröna?
Sofia Forsberg (26 september 1999)
sofia.foppa@usa.net
Tyska partier är inte helt organiserade som svenska. Bara för CSU och FDP kan Du få ett entydigt svar.
CSUs partiledare heter Dr Edmund Stoiber, och är premiärminister i Bayern sedan 1993. Dock ordförande i CSU bara sedan 1999 .
FDPs partiledare heter Wolfgang Gerhardt och kommer från Hessen. Han blev partiordförande (Bundesvorsitzender) 1995 och ordförande i riksdagsgruppen (Fraktionsvorsitzender) 1998.
Gammelkommunisterna PDS har en partiordförande som heter Lothar Bisky, men också en hedersordförande som heter Hans Modrow. Modrow var tidigare premiärminister i Östtyskland (1989-1990). Ordförande i förbundsdagsgruppen heter Gregor Gysi och var tidigare (från 1989) ordförande i östtyska kommunistpartiet SED. Slutligen finns det en partisekreterare och lite till (Bundesgeschäftsführer) som heter Dietmar Bartsch.
De Gröna har, precis som i Sverige, gjort det ännu krångligare. De flesta anser nog att utrikesminister Joschka Fischer är De Grönas partiledare, men som minister får man enligt de Grönas regler inte samtidigt ha förtroendeuppdrag i partiet. Fischer var "språkrör" för De Gröna, innan han blev vald till minister, tillsammans med nuvarande hälsovårdsministern Andrea Fischer. De Gröna har en tredje minister, miljöministern Jürgen Trittin. Likställda ordförande i förbundsdagsgruppen är Kerstin Müller och Rezzo Schlauch, medan partiets landsstyrelse också har två ordföranden, Gunda Röstel och Antje Radcke.
M-123 Jag skulle vilja veta likheter och
olikheter mellan första och andra världskrigen. Gärna om
USA's inblandning.
Jenny Ekstrand (20 september 1999)
bambi_J27@hotmail.com
Bakgrunden till de två världskrigen är egentligen ganska olika. Efter nästan ett sekel av relativ fred i Europa började Första världskriget som en territoriell konflikt av klassiskt slag mellan mångnationella imperier. Resultatet blev att förlorarna (Österrike-Ungern och Ryssland) föll sönder i nationalstater, där åtminstone resterna av Österrike-Ungern blev demokratiska, medan det var ett mer blandat resultat av Rysslands sönderfall - länder som Finland, Estland, Lettland, Litauen och Polen frigjordes från Ryssland. Också det förlorande Tyskland, som inte var ett mångnationellt imperium, var en demokratisk stat under åren närmast efter Första världskriget.
Perioden efter Första världskriget kännetecknades av upprepade mindre konflikter i Europa och förlorarnas behov att ta revansch. Andra världskriget började följdriktigt med att två av förlorarna (Tyskland och Ryssland/Sovjetunionen) kastade sig över och delade på ett av de länder som skapats efter Första världskriget, Polen. Det var två auktoritära diktaturer som gick till angrepp och Andra världskriget var mycket mer än det första en kamp mellan demokrati och diktatur. Men det fanns demokratier och diktaturer på bägge sidor. Och en del länder skiftade sida under krigets gång. Viktigast är här naturligtvis Sovjetunionen som under de första två åren av kriget var nära lierat med Hitler, men som sedan bytte sida, inte av eget val utan på grund av Hitlers svek och överfall på Sovjet. Ideologiskt behöver ju ingen tveka om att Hitler och Stalin stod nära varandra. Det är för övrigt bara att läsa de svenska kommunisttidningarna under krigets första år, så förstår man att i kommunisternas värld var demokratierna i Väst "imperialister" medan nationalsocialisterna i Tyskland var "fredsvänner" som kämpade för "arbetarnas sak".
USA fastställde redan under president James Monroe 1823 att landet hade ett övergripande ansvar för utvecklingen på västra halvklotet, men att man å andra sidan inte skulle lägga sig i hur resten av världen sköttes. Den politiken låg fast i början av 1900-talet och USA höll sig därför utanför kriget. Först i slutet av kriget sändes amerikanska trupper till Europa. vilket fick en avgörande och krigsvändande betydelse. När USA ingrep hade Tyskland redan segrat på östfronten och började vända större delen av sin kraft mot väst, vilket alltså hejdades av den amerikanska insatsen. Efter Första världskriget återgick USA till en isolationistisk politik. Det var ofta presidenten som i strid med kongressen ville att USA skulle spela en mer betydelsefull roll i världspolitiken. USA höll sig utanför Andra världskriget ända tills Japan gick till angrepp mot flottbasen Pearl Harbor på Hawaii 7 december 1941. Presidenten Franklin D. Roosevelt hade dock redan innan Pearl Harbor agerat för att USA skulle engagera sig i kriget, men stoppats av kongressen. Också under Andra världskriget fick USAs insatser en krigsavgörande betydelse.
M-122 Jo jag skulle vilja veta lite om
konflikten i Kongo-Kinshasa.
Linda Pettersson (19 september 1999)
pettersson_linda@hotmail.com
Som de flesta stora konflikter har konflikten i Kongo-Kinshasa en komplex bakgrund. Kongo-Kinshasa med 50 miljoner invånare har 200 etniska grupper och 200 språk. Det finns alltså alla möjligheter till etniska konflikter, allianser och motallianser.
Kongo var före 1960 en belgisk koloni. Belgien som kolonialmakt hade, i motsats till Frankrike och Storbritannien, inga ambitioner att utveckla den inhemska befolkningen. När landet blev självständigt fanns det bara något dussintal människor med universitetsutbildning i landet! Landets förste president, Patrice Lumumba, blev nära lierad med Sovjetunionen. Antikommunistiska krafter ville sätta stopp för Lumumba och lyckades störta honom, men därefter följde en rad kupper och motkupper. FN var också djupt involverat i konflikten, där bland annat svenska trupper spelade en viss roll när det gällde att backa upp centralregeringen i Léopoldville (nuvarande Kinshasa). 1965 tog Jopseph Desiré Mobutu makten i en statskupp. Han skapade en regim som höll makten i mer än trettio år. Mobutu drev inledningsvis en kraftfull politik. Eftersom han var pålitlig antikommunist kunde han räkna med stöd från västmakterna. Han satsade hårt på an "afrikanisering" av landet, som döptes om till Zaire (Mobutu ansåg att detta var ett ursprungligt afrikanskt namn på Kongo-floden, så var dock knappast fallet, Kongo är en lokal beteckning som använts av många av stammarna som bott längst floden, tveksamt är om någon använt namnet Zaire eller ens något liknande).Trots rika naturtillgångar (koppar, diamanter m m) förblev Kongo ett fattigt land och med tiden tappade Mobutu sin tidigare handlingskraft. Den kraft som fanns kvar användes mest till att försvara makten. Härskaren och landet blev alltmer korrumperat. Landet stannade kvar i djupaste fattigdom - redan vid frigörelsen 1960 var det ett av jordens fattigaste länder, det är dte fortfarande.
1996 etablerade den gamle kommunisten Laurent Kabila en gerillarörelse i östra Kongo/Zaire. Basen var rwandier (tutsier) som fördrivits från sitt eget land i samband med inbördeskriget där. Kabila hade knappast längre någon ideologisk drivkraft. Men makt och pengar är ju också drivkrafter. På bara ett drygt år lyckades Kabila erövra hela landet från den alltmer försvagade Mobutu. Mobutu var sjuklig och avled i Marocko ett halvår efter det att han förlorat makten.
Kabilas gerillastyrkor var glada amatörer som nådde framgång på grund av ett förvirrat motstånd. När han väl nått makten hade maktbalansen ändrats i andra delar av landet. Då hade hutu-flyktingar från Rwanda kommit in i landets västra delar. Ett nytt uppror började. Under 1998 försökte Kabila avpolletera sina tidigare allierade, tutsierna från Rwanda. Nya konflikter uppstod och Kabila störtades så när i en rebelloffensiv från hans gamla allierade. Men den offensiven stoppades genom ingripande från en rad afrikanska länder som av någon anledning ansåg att just Kabila var värd deras stöd.
Kabila störtade en korrumperad diktator, men han har på inget sätt visat sig vara bättre själv. Han har hänsynslöst slagit ner oppsoitionen. Han har inte genomfört några välbehövliga ekonomiska reformer och Kongo-Kinshasa saknar det mest grundläggande som behövs av institutioner och infrastruktur i ett fungerande samhälle. Av landets 200 etniska grupper är många motståndare till Kabila och försöker med våld störta honom. Han skulle säkert bara få en blygsam andel av rösterna i fria val - men med det splittrade landet är det naturligt att ingen skulle få någon större andel. Kabilas maktposition är för närvarande helt beroende av militärt stöd från Angola, Zimbabwe och Namibia.
M-121 Den sista tiden har konflikten
mellan Indonesien och Östtimor blivit mycket uppmärksammad i media.
1975 ockuperades Östtimor av Indonesien. Detta med USA:s godkännande.
För Östtimors folk har dessa år av ockupation inneburit
terror, brutalitet och mord. Man räknar med att ca 200 000 människor
dödats av den proindonesiska milisen. 200 000 motsvarar 1/3 av hela
Östtimors befolkning. Sverige har försett ockupationsmakten med
vapen i mer än 20 år. Vad anser Ni om sveriges vapenexport till
Indonesien? Varför aggerar inte USA i denna konflikt? Brott mot de
mänskliga rättigheterna händer dagligen, sen invasionen 1975.
Ska ekonomiska intressen gå före mänskligt liv? Det har
det bevisligen gjort på Östtimor. I vattnen runt ön finns
stora oljefyndigheter och på land andra naturtillgångar, som
både Indonesien och västmakterna är intresserade av.
Ida & Sophia (17 september 1999)
wimbax@hotmail.com
Östtimor har med sin kristna bakgrund betydande kulturskillnader mot Västtimor, där muslimerna är i majoritet. De kristna delarna av Indonesien har i största allmänhet blivit alltmer tillbakatryckta av det muslimska Indonesien, som tidigare trots en auktoritär regim visat betydande tolerans mot sina kristna och hinduiska minoriteter. Vi som tillhör den kristna kultursfären bör naturligtvis - alldeles oavsett religiös uppfattning - stå närmare Östtimor än Indonesien.
Men det finns några hakar i den förenklade historieskrivning som ni gör. Det är visserligen riktigt att Indonesien ockuperade Östtimor 1975 (och 1976 gjordes Östtimor till en del av Indonesien). Men bakgrunden till ockupationen är komplex så tillvida att det pågick fullt inbördeskrig på Östtimor innan Indonesiens ockupation. En så kallad befrielserörelse, FREITILIN, var starkt kommunistiskt influerad och backades mer eller mindre upp av den vid tillfället alltmer mot kommunismen lutande regimen i Portugal. Men andra delar av Östtimors folk ville alls inte ha någon kommunism i landet. Ingen frågade folket vad de ville - förrän 1999.
Den prokommunistiska regimen i Portugal släppte 1975 flertalet av de portugisiska territorierna "på andra sidan haven" - bland annat blev Angola och Mozambique självständiga. Det var föga förvånande att det av kolonialkrig trötta Portugal inte satte sig till militärt motvärn när Indonesien ockuperade Östtimor, som man i alla fall inte hade för avsikt att behålla. FN hade ju redan 1961 i princip sagt OK till en indonesisk annektering av Östtimor genom att tiga still när Indien lade under sig den portugisiska kolonin Goa. Också där var det fråga om en av en stor mångkulturell nation omgiven kristen koloni med månghundraåriga traditioner som en del av Portugal. Den prokommunistiska regeringen i Lissabon var snarast nöjd med att bli av Östtimor (lyckligtvis tog Portugal en demokratisk väg redan 1976). USA hade få eller inga möjligheter att göra något i området 1975.
Människorna på Östtimor kan vara mycket nöjda med att de slapp en kommunistisk regim 1975. Trots vad de utsatts för under tjugofem år av indonesiskt styre. Vi vet vad Guinea-Bissau och Mozambique fick lida innan de valde att ändra politik 180 grader och satsa på kapitalism (vilket skedde först på 1990-talet). Och Angola har än denna dag inte blivit befriat.
Den självständighetsrörelse som idag verkar på Östtimor är alls inte kommunistisk utan snarare lierad med den katolska kyrkan. Det finns all anledning att se mer positivt på denna rörelse än tidigare försök att skapa en östtimoresisk kommunistdiktatur. Det har dessutom skett en betydande liberalisering av regimen i Indonesien under det senaste året (även om det kombinerats med ökad religiös intolerans), vilket faktiskt skapat rimliga förutsättningar för ett självständigt Östtimor utan kontroll från det muslimska Djakarta. Det är nog inte att förvänta att USA ska göra en militär insats för att lösa politiska problem i alla delar av världen. Vi får vara glada över att USA kunde ge ett verksamt bidrag under vårens insatser i Kosova. Där, liksom i Östtimor, är det fråga om områden som saknar all ekonomisk betydelse, sett ur ett internationellt perspektiv. USA:s insatser får helt skrivas upp på kontot för idealism och kamp för mänskliga rättigheter och demokrati.
