Frågor till Contra

-äldre frågor samlade, K

Ämnen: Konservative Folkeparti Danmark, taxfree-handeln, homosexualitet, tidskriften Etc, medborgarlön, kommunistiska revolutioner, Contra om monarkin, syndikalismen, utvecklingen i Östeuropa, jordbävningen i Turkiet

Här samlar vi frågor som tidigare legat ut på "Frågor och svar". Det rör sig alltså om frågeställningar som är lite äldre och kanske inte helt dagsfärska. För att göra nedladdningen av sidorna hanterlig innehåller varje sida högst tio frågor och svar. Den här sidan innehåller dock bara nio frågor. Frågorna är från den 28 juni 1999-20 augusti 1999.

En översikt över alla frågorna hittar Du här

För att komma till den aktuella sidan med frågor och svar klickar Du här.

Vill Du själv ställa en fråga, klicka här.

K-110 Jag undrar numera angående Turkiet-krisen om man kan kalla den det... Vad kommer den att få för konsekvenser socialt, ekonomiskt mm? Vad kommer det betyda för Sverige att Turkiet hade jordbävning?
Johannes (20 augusti 1999)
Bajti [snabel-a]hotmail.com

En katastrof av den storlek som den turkiska jordbävningen kommer självklart att få svåra ekonomiska och sociala konsekvenser. Turkiet har genomgått en snabb industrialisering och ekonomin har under de senaste åren växt snabbt. Men nu stoppas den här utvecklingen upp, eftersom alla resurser måste sättas in på att reparera det som skadats, bygga upp det somraserats istället för att satsa på den långsiktiga utvecklingen. Visst, Turkiet får kanske chansen att bygga upp någon av de förstörda industrierna från grunden, och då kan den bli den modernaste i världen. Men sådant kan bara ske på marginalen. Förstörelsen är och kommer att förbli något negativt för Turkiet också på lång sikt. De sociala konsekvenserna kommer i stor utsträckning att styras av den drabbade befolkningens upplevelser av hur myndigheterna sköter de uppgifter som man kan förvänta av dem. De första rapporterna från närvarande journalister har varit kritiska på den punkten. Men är det säkert att turkarna upplever det på samma sätt? Här i Sverige kan en människa som kör av vägen på cykel avlida för att varken polis eller ambulans kommer inom ett par timmar. Vad skulle vår apparat ha kunnat uträtta om det fanns inte en utan tiotusen som råkat illa ut? Hur kommer den allmänna opinionen att vara medveten om att myndigheterna haft en omöjlig uppgift? Och hur mycket kommer islamistiska extremister försöka exploatera svårigheterna för att skylla på den sekulariserade staten? Dessa viktiga frågor kan tyvärr inte besvaras idag. Vi kan däremot konstatera att händelserna knappast alls kommer att påverka Sverige. Skamligt futtiga 4 miljoner har svenska staten hittills satsat på att bistå ett land som förödats så. Det är en femtiondel av vad det kostade att renovera statsministerns representationsbostad i Sagerska Palatset... Svenska företag som är duktiga på byggverksamhet och uppbyggnad infrastruktur kanske kan tjäna en hacka på att göra en insats i den turkiska återuppbyggnaden. Men de får tydligen ingen hjälp genom några goodwillskapande gester från svenska staten.

K-109 Vad gick fel i övergången till marknadsekonomin i Ryssland och Östeuropa?
Mats Höglund (15 augusti 1999)
matsamigos [snabel-a]hotmail.com

Här är det viktigt att skilja på Östeuropa och den del av Sovjetunionen som varit kommunistisk ända sedan 1917.

Låt oss börja med Östeuropa, där det i många länder görs betydande framsteg. I täten gick Ungern som genomförde många av marknadsreformerna redan innan kommunismen föll. Därefter kom Tjeckien vars premiärminister Vaclav Klaus, en troende nyliberal, satsade på en snabb och allomfattande privatisering. Och trea i utvecklingsligan blev Polen, där privatiseringarna blev små och obetydliga, men där de statligt ägda kolosserna har dött sotdöden och ett hälsosamt småföretagande har växt upp från botten. Också i Estland har nyliberaler vänt upp och ner på ekonomin. I de fyra länderna som nämnts måste man säga att framgångarna har varit stora. Den ekonomiska tillväxten medverkar till att minska gapet mellan de här länderna och Väst, men det går naturligtvis inte att på sju-åtta år eliminera ett gap som byggts upp under fyrtio års planekonomi och förtryck. Men trots allt, det fanns människor som visste vad marknadsekonomi var, det fanns människor som visste betydelsen av entreprenörskap. Och visste man inte själv kunde man ju alltid fråga farfar. Farfar som äntligen fick berätta allt det han visste, men som han inte ens vågat berätta för sina nära släktingar. Ett exempel: När Budapest-börsen skulle öppnas igen efter att ha varit stängd i 45 år så var det faktiskt en av den gamla börsens medarbetare, den som då var yngst, som kunde rycka in och hjälpa till vid nystarten.

Nu kommer det att ta lång tid innan anpassningen skett till västerländskt tänkesätt. Det sker egentligen först när de som utbildats under kommunismen gått i pension. Successivt fylls nu näringsliv och administration på med personer som fått sin utbildning efter kommunismens fall, personer som till exempel lärt sig engelska istället för ryska i skolan, en nog så viktig fördel för den som vill hålla sig i frontlinjen när det gäller teknisk utveckling. Lite stöd får de här ungdomarna av personer som flyttar tillbaka från exilen. Så har till exempel sverige-ester spelat en betydelsefull roll i uppbyggnaden av Estlands näringsliv och även i demokratiseringen av det politiska livet. Flera ministrar har kommit från Sverige (andra från USA eller Tyskland).

När det gäller länder som inte ligger i frontlinjen när det gäller ekonomisk utveckling kommer det naturligtvis att ta längre tid. Men även där, där kommunismen dröjde sig kvar, börjar det nu hända saker. Kommunismen föll i Ungern, Tjeckien, Polen och Estland i början av 1990-talet. I länder som Litauen, Slovakien, Bulgarien och Rumänien har kommunismen däremot i praktiken hållit sig kvar fram till för bara något år sedan. De här länderna låg mer efter från början och omvandlingen kommer igång senare. Självklart har inga egentliga framsteg kunnat nås än.

Värre är det med Ryssland och de delar av Sovjetunionen som varit kommunistiska sedan 1917 eller 1920. Där finns ingen farfar att fråga till råds. Där har man i sjuttio år arbetat för att skapa en människa utan entreprenörskap, initiativkraft och ansvarskänsla. Där har medborgarna vetat att det enda sättet att överleva har varit att lura systemet. De enda som har haft en tradition av entreprenörskap och självständigt tänkande är den organiserade brottsligheten.

Myndigheterna har skändligen misslyckats med att ens skapa de institutionella förutsättningarna för en fri ekonomi. De gamla pamparna har roffat åt sig de tillgångar som fanns och är nu formella ägare till mycket av de som de kontrollerade som representanter för den kommunstiska staten. President Jeltsin har visserligen under sina bästa stunder varit kraftfull, men i sina sämsta stunder har han varit ett viljelöst redskap för den ekonomiska brottsligheten. Ryssland har misslyckats med att skapa de legala förutsättningarna för en fungerande kapitalism. För att kapitalismen ska fungera krävs ett rättssystem och en statsapparat som kan se till att avtal hålls och som kan lösa tvister mellan aktörerna på marknaden utan att dessa ska behöva tillgripa fysiskt våld mot varandra. Det är de nyckelfunktionerna i ett kapitalistiskt samhälle som saknas i Ryssland, men som trots allt börjat växa fram i vissa andra länder i Östeuropa.

Avslutningsvis ska också konstateras att det finns länder som är ännu värre än Ryssland. I Vitryssland, Uzbekistan, Kazachstan med flera länder härskar fortfarande de gamla kommunistpamparna oinskränkt och utan något som helst intresse för vare sig demokrati eller kapitalism.

K-108 Vad tycker Contra om Syndikalismen?
Petter Brunzell, Norrland (5 aughusti 1999)
petter_brunzell [snabel-a]postmaster.co.uk

Som för de flesta företeelser här i världen finns det både positiva och negativa sidor av syndikalismen. Det är dock helt klart att de negativa aspekterna överväger.

Men låt oss börja med de positiva aspekterna. För svenska arbetare är den syndikalistiska fackföreningen SAC (Sveriges Arbetares Centralorganisation) det enda alternativet till LOs monopolliknande verksamhet. Och monopol föder alltid pampbeteende och okänslighet för medlemmarnas/kundernas önskemål och behov. SAC har varit ett andningshål för de som varit missnöjda med LO och ändå känt behovet att vara med i en fackförening. Det gör att SAC faktiskt haft inte så få borgerliga sympatisörer bland medlemmarna, trots att syndikalismen i sig är en utpräglad vänsterrörelse.

Det andra positiva som vi kan finna hos syndikalismen är dess utpräglade filosofi av decentralisering och nej till maktkoncentration. Avtalen som fackföreningarna sluter ska inte träffas på riksnivå utan med det enskilda företaget. Det är en förnuftig och rimlig anpassning till verkligheten.

Men sedan har vi en lång rad negativa aspekter på syndikalismen. En av de viktigaste invändningarna är den från lärofadern Georges Sorel ärvda beundran för aktivism och handlingskraft. En beundran som syndikalismen för övrigt har gemensam med nationalsocialismen och fascismen - som också har hämtat tankarna från Sorel. Idéerna ska förverkligas genom "direkta aktioner" och "spontana handlingar", något som lätt går ut över förnuft, eftertanke och respekt för oliktänkande. Både syndikalismen och fascismen bygger för övrigt sina samhällsfilosofier på "korporatismen", dvs att samhället bör vara organiserat efter yrkesgrupper, inte efter de parlamentariska principer som vi är vana vid i det moderna demokratiska samhället. Näringslivets (vilket i det här fallet inkluderar arbetarnas) organisationer ska vara de som styr samhället, inte samhällsinstitutioner som bygger på en proportionell folkrepresentation.

Georges Sorels bok "Reflections sur la violence" har uppfattats som det politiska våldets ideologiska försvarsskrift och de tankarna är naturligtvis föga tilltalande. Under syndikalismens (och anarkosyndikalismens) storhetstid i 1930-talets Spanien var det många som drabbades av syndikalistiskt våld.

Syndikalismen är också antikapitalistisk i den meningen att den vill att företagen ska tas över av de lokala fackföreningarna (den skiljer sig från vanlig socialism genom att den inte vill se stora statsägda monopolföretag).

Det förtjänar för övrigt att noteras att det var en syndikalist, Michele Bianchi. som organiserade Mussolinis "marsch mot Rom" 1922, som ledde till det fascistiska maktövertagandet i Italien. Bianchi blev senare generalsekreterare i det italienska fascistpartiet.

Trots de många idémässiga och personella banden med de fascistiska rörelserna ska dock sägas att SACs tidning Arbetaren var en av endast tre svenska tidningar som under hela Andra världskriget drev en principfast antinazistisk linje, även när det var obekvämt för den svenska statsmakten och förorsakade ingripanden av censuren. De liberala tidningarna Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning och Eskilstuna-Kuriren, som drev samma principfasta politik, hade dock naturligtvis oändligt större inflytande eftersom de stod nära folkpartiet som tillhörde det "etablerade samhället" och dessutom ingick i samlingsregeringen.

Om Du vill läsa mer om syndikalismen kan vi rekopmmendera Torbjörn Holkmgrens bok "Det rödsvarta spöknippet", som kan rekvireras från författaren på adressen Gibraltargatan 19A, 412 58 Göteborg.

K-107 Hur förhåller sig Contra till den svenska monarkin?
Andreas, Täby (3 augusti 1999)
amoenus [snabel-a]hotmail.com

Contra är inget politiskt parti och ingen kampanjorganisation för vissa åsikter. Vi arbetar med att förmedla information för att de som tar del av informationen på ett seriöst sätt ska kunna bilda sig en mer genomtänkt uppfattning i de frågor som vi behandlar. Den informationsspridningen sker med utgångspunkt från vissa grundläggande värderingar, i korthet respekt för individen, för de mänskliga rättigheterna och de judisk-kristna etiska idealen. Vi arbetar för närvarande med en mer utvecklad plattform, som i utkastform kan läsas på http://www.contra.nu/plattform.html. Plattformen är öppen för synpunkter och kommer att faststälals under september 1999.

Det sagda innebär att Contra inte har några synpunkter på monarkin. De flesta Contra-läsarna har säkert egna synpunkter på monarkin, men Contra avstår från att behandla den frågan. Vi ägnar oss åt informationsspridning inte opinionsbildning och vi nöjer oss med att ta ställning i de grundläggande frågor som vi resonerat om i utkastet till politisk plattform.

K-106 Jag skulle vilja ställa er en utmanande fråga som har med kommunistiska revolutioner att göra. Vilka generella förutsättningar och händelser måste inträffa för att en kommunistisk revolution ska lyckas respektive misslyckas? Kan ni som exempel beskriva varför kommunisterna misslyckades att ta makten i Finland medan de lyckades i Kuba?
Fredrik (18 juli 1999)
leather [snabel-a]algonet.se

Vi tror, i motsats till marxisterna, att det är fel att generalisera historien. Det finns alltid en rad unika faktorer som påverkar historiens gång. Därför måste man när man analyserar historiska händelser se på faktorer som historia, befolkningsstruktur, geografi, kultur, språk med mera.

Vi tror också att det kan vara mycket av en slump att det är just en kommunistisk revolution som lyckas istället för en annan revolution. De kommunistiska revolutioner som lyckats gjorde det för att kommunisterna var på plats och grep chansen när det fanns förutsättningar för en omvälvning. Det kunde lika gärna ha varit någon annan som tog den chansen.

I stort sett är det bara tre kommunistiska revolutioner som lyckats, den i Ryssland 1917 (som egentligen var en statskupp), den i Kina 1949 och den på Kuba 1959. Övriga kommunistiska stater har hamnat i diktaturens klor efter utländska militära ingripanden, ockupationer eller liknande.

I Ryssland var det fråga om en mycket liten och välorganiserad grupp som genomförde en statskupp sedan landet i praktiken förlorat Första världskriget. De ekonomiska och materiella återverkningarna av kriget var svåra. Missnöjet med regeringen växte och regeringen störtades i den liberala februarirevolutionen 1917. Den nya regering som tillträdde blev inte stabil och det blev möjligt för en liten välorganiserad grupp att ta makten. Den gruppen (bolsjevikerna) hade rikligt finansiellt stöd av den tyska generalstaben som såg till att undergräva fienden genom inre oro. Satsningen blev mycket framgångsrik och i Brest-Litovsk kunde tyskarna sluta fred med Ryssland på ytterst fördelaktiga villkor. Tyvärr - för tyskarna - räckte inte freden på Östfronten till för att nå seger också på Västfronten och slutet på Första världskriget blev därför ett annat än det som överenskoms i Brest-Litovsk. Men det var inte kommunisternas förtjänst.

Också kommunisternas maktövertagande i Kina måste ses mot bakgrund av ett världskrig - Andra världskriget. Kina utsattes tidigt för den japanska imperialismen och den nationalistiska regeringen under Chiang Kai-shek tvingades överge sin huvudstad Nanking och flytta administrationen till Chungking i det inre av Kina. Japanerna kontrollerade de mest tätbefolkade delarna av Kina. Kommunisterna deltog mycket sporadiskt i kampen mot japanerna. De samlade istället sina styrkor för att gå till angrepp mot nationalistregeringen när denna visserligen stått på segrarsidan i Andra världskriget, men nått denna seger efter mycket svåra ekonomiska umbäranden. Det fanns goda skäl att vara missnöjd med situationen i Kina. Det missnöjet borde dock rationellt ha riktats mot de redan besegrade japanska imperialisterna, men drababde istället oförskyllt den nationalistiska regering som framgångsrikt bekämpat de japanska ockupanterna.

På Kuba härskade under hela tiden efter frigörelsen från Spanien vid sekelskiftet olika "caudillos" (starka ledare) enligt latinamerikansk tradition. Samtidigt blev Kuba på grund av sitt geografiska läge och det faktum att frigörelsen från Spanien uppnåtts med militärt stöd från USA starkt integrerat med USA. De demokratiska influenserna från USA stod i bjärt kontrast med diktatorn Batistas auktoritära ledarstil. Därför fanns det ett brett folkligt missnöje med den rådande regimen och det spelade Fidel Castro effektivt på. Han var, då han ledde den kubanska revolutionen, inte kommunist och många liberala och socialdemokratiska krafter ställde upp för revolutionen. Det var först efter Castros seger som det blev klart att det var kommunister som drog i trådarna bakom kulisserna. När USA krävde respekt för den privata äganderätten och för amerikansk egendom på Kuba vägrade Castro och vände sig till Sovjet för att få ekonomiskt bistånd. Sovjet ställde mer än gärna upp. Tänk att få en bas bara ett tiotal mil från USA! Först sedan Castro på detta sätt blivit helt ekonomiskt och militärt beroende av Sovjet övergick han till kommunismen. Det innebar bland annat att socialdemokratiska och liberala anhängare till den kubanska revolutionen kastades i fängelse.

Du ställer som kontrast till den "lyckade" kommunistiska revolutionen på Kuba den misslyckade i Finland. Det är faktiskt två kommunistiska revolutionsförsök som misslyckats i Finland. Det första 1917/1918. Det fanns ett utbrett missnöje med det ryska styret i Finland. Det missnöjet kanaliserades främst genom nationalistiska borgerliga kretsar. Det var en student från borgerliga kretsar, Eugen Schauman, som sköt den hatade ryske generalguvernören Nikolaj Bobrikov i Helsingfors 1904. Också Finland led av de ryska nederlagen i Första världskriget. När chansen kom var det lättare för en effektiv organisatör som Mannerheim att genomföra den finska revolutionen som samtidigt var en frigörelse från Ryssland än för de röda finnarna att ytterligare underordna sig de ryska kommunisterna.

Den andra gången - kanske mindre känd - då en en finsk revolution var nära var 1948. Precis som i Prag samma år planerade Sovjet en kommunistisk kupp i Finland. Precis som i Tjeckoslovakien hade man genom sin militära närvaro (i Finland en militärbas i Porkala väster om Helsingfors) utövat tryck på landets politiska ledning och fått en kommunistisk inrikesminister med kontroll över polismakten. Men när det kom till kritan visade det sig att den finske inrikesministern Yrjö Leino ansåg sig vara mer finländare än kommunist. Han ställde inte upp på Sovjets kupplaner och det blev därför ingen Helsingforskupp 1948.

K-105 Jag undrar lite om hur ni ser på förslaget att införa en låg, men ovillkorlig grundinkomst av typen medborgarlön. Om nivån är tillräckligt låg bör den kunna tilltala även er på högerkanten. Fördelar som jag vill framhålla med en låg men ovillkorlig grundtrygghet är bl a:
1. Mindre byråkrati (a-kassan, socialbidrag, försäkringskassa, studiebidrag mm ersätts med ett enda ovillkorligt system).
2. Förslaget kommer åt den verkliga fattigdomen men nivån kommer ändå att vara tillräckligt låg för att de flesta skall söka sig ut på den ordinarie arbetsmarknaden (ca 4-5000 kr). Alla har rätt att leva, punkt slut.
3. Med en ovillkorlig grundtrygghet i botten vågar människor satsa på att starta eget, vilket innebär fler nya "riktiga" jobb.
4. Det civila samhället uppgraderas liksom all annan aktivitet utanför lönearbetssamhället (dock mer ju högre nivån är)
Dessa är några av fördelarna. Fler fördelar får man om nivån höjs, särskilt tänker jag på friheten att själv få välja "livsform".
Avslutningsvis vill jag bara fråga er alla om en för mig grundläggande sak, nämligen om inte arbetslösheten skulle kunna ses som samhällets potential för fri tid?
Mats Höglund, Göteborg (9 juli 1999)
matsamigos [snabel-a]hotmail.com

Contra är ju inget politiskt parti utan en idérörelse. Dina frågor snubblar på gränsen för det som är just partipolitik och vi vill varken driva en uppfattning eller polemisera när man kliver över den tröskeln.

Men Du har helt rätt att tanken på en "medborgarlön" bör kunna accepteras av folk på högerkanten. En av de främsta förespråkarna för tanken är faktiskt Nobelpristagaren Milton Friedman, en av den fria ekonomins främsta förespråkare. I hans version talar man om "negativ skatt", en metod att slippa ifrån besvärliga marginal- och tröskeleffekter.

För att rätt utnyttja den produktionspotential som finns i samhället är det ju viktigt att se till att skatte- och bidragssystem är så utformat att folk verkligen gör den arbetsinsats de är förmögna till. Den som inte klarar av att jobba ihop vad som är "miniminivå för ett anständigt liv" ska naturligtvis inte stimuleras att sitta och rulla tummarna och lyfta bidrag. Kan han arbeta ihop bara 80 procent av miniminivån så låt honom göra det och låt honom genom det komma en bit över den absoluta miniminivån, som vi gemensamt genom det politiska systemet fastställer som en minimigräns. Systemet med negativ skatt gör just detta möjligt.

Däremot studsar vi till på påståendet om att en medborgarlön skulle göra det möjligt att "välja livsform". Det låter snubblande nära att arbetsskygga individer skulle kunna snylta på den arbetsvilliga majoritetens bekostnad. Hela systemet med negativ skatt måste vara så utformat att det förhindrar just ett sådant beteende. Det ska naturligtvis vara möjligt för den som vill att säga nej tack till det moderna samhället. Men då ska vederbörande inte räkna med att få ta del av det moderna samhällets frukter heller.

Arbetslösheten är idag främst ett uttryck för vår kollektiva oförmåga att finna en metod för att meningsfullt sysselsätta den lågproduktiva delen av befolkningen. Det har inte så mycket med fritidspotential för den arbetande befolkningen att göra. Systemet med negativ skatt skulle faktiskt underlätta just att engagera den lågproduktiva - nu ofta arbetslösa - delen av befolkningen i en produktiv verksamhet, något som skulle vara till nytta för dem själva, men också för hela samhället, som skulle kunna höja produktionen.

K-104 Vad tycker Contra om webtidningen Dagens ETC (www.etc.se)?
Carl Rutgerson (6 juli 1999)
carl.rutgerson [snabel-a]swipnet.se

Det kanske är förmätet att tycka till om konkurrenter. Men visst är det frestande.

Etc tillhör ju de tidskrifter som är "politiskt korrekta" och backas varmt upp av mediaetablissemanget. De har därför ekonomiska möjligheter att jobba ordentligt med sina artiklar. Men vad spelar det för roll när hela arbetet går ut på att bevisa det som var en förutfattad mening? Det händer aldrig något överraskande i Etc:s material. Det är samma gamla unkna vänsterradikalism från 1970-talet som det alltid varit. Etc är och förblir en politisk pamflett, det har aldrig blivit ett seriöst medium för undersökande journalistik, för de undersökningar man gör går aldrig på djupet.

K-103 Jag vill veta Contras inställning till homosexuella och då inte dessa s.k "homosex-aktivister"?
Sofia (1 juli 1999)
nanny_87 [snabel-a]hotmail.com

Contra kommer aldrig att uttrycka generella synpunkter om grupper av människor. Bland homosexuella finns mördare, tjuvar och bedragare. Om dem tycker vi naturligtvis illa (men hoppas att de bättrar sig). Bland homosexuella finns också vetenskapsmän och konstnärer som tillför mänskligheten betydande värden. För detta har vi alla anledning att hysa tacksamhet. De flesta homosexuella är dock naturligtvis som de flesta heterosexuella människor som lever "Svensson-liv". Och det är det väl bra om de fortsätter med.

Contra kunde däremot tänkas ha synpunkter på homosexualitet. Om vi vore en religiös eller moralisk rörelse. Men det är vi inte. Vi är en politisk rörelse. Det är en bra och av Contra hyllad princip att politiken ska lägga sig i så lite som möjligt. Vad vuxna samtyckande människor sysslar med i sin sängkammare, bör aldrig vara en politisk fråga, så länge det man gör inte går ut över andra icke samtyckande människor.

Till "andra icke samtyckande människor" skulle vi definitivt räkna eventuella barn som homosexuella par skulle vilja adoptera.

K-102 Jag har nu tröttnat på den socialistiska populasens gnäll om att man inte längre ska få köpa skattefitt snus och brännvin inom EU´s gränser. Nästan inga svenskar känner till EU´s harmoniserings princip med gemensamma priser och skattepolitik. Sverige och svenskarna är inte särskilt positiva och nästan inget görs för att anpassa våra skatter och priser. Populasens negativa syn på unionen, beror mångt och mycket på okunskap - menar jag. Jag skulle gärna vilja ha Er syn taxfreens avveckling och hur den (som jag tycker är en småsak) får allt fler att bli negativa till EU.
Carl Rutgerson, Billdal (30 juni 1999)
carl.rutgerson [snabel-a]swipnet.se

Det verkar ganska självklart att man inom en gemensam marknad inte ska kunna trixa till sig lägre priser genom att resa mellan de olika delarna och på något nästan virtuellt sätt hamna utanför marknaden. Sättet att få lägre priser i en gemensam marknad är naturligtvis att importera varor från de delar av marknaderna där priserna är lägre. I det långa loppet kommer då priserna att utjämnas.

Saken kompliceras emellertid när det gäller högbeskattade produkter som sprit, tobak med mera. Inte minst eftersom skattesatserna är väldigt olika i de olika länderna. I vinländerna har man till exempel normalt ingen skatt alls på vin, medan man i vissa ölproducerande områden beskattar öl nästan lika hårt som vin. Dock inte i Tyskland, där ölbeskattningen är mycket låg.

Det goda som EU haft med sig är att de tyska ölskatterna smittat av sig. Först till Danmark. De jylländska bryggerierna blev nästan utplånade eftersom alla jylländare åkte till Tyskland för att köpa öl. Politikernas svar var en kraftig sänkning av ölskatterna i hela Danmark (dock inte till tysk nivå, men tillräckligt lågt för att göra resorna till Tyskland märkbart mindre lönsamma). När Sverige blev medlem i EU uppstod samma effekt vid Öresund. Rederierna fick till och med bygga om färjorna för att få plats med alla ölkärror. Resultatet blev också här en rejäl sänkning av ölskatten. Dock inte alls lika drastisk som i Danmark, eftersom trots allt större delen av Sverige ligger för långt från Danmark för att det ska löna sig med ölresor, inte minst med tanke på de begränsningar som tills vidare finns för volymen privatimporterad öl.

Skattekonkurrensen har nu flyttats till den norska gränsen. Norrmännen åker nu till Strömstad och Årjäng för att köpa öl, men den av starkt nykterhetsinfluerade kristelig folkeparti ledda norska regeringen har ännu inte vidtagit de åtgärder som den kommer att få lov att vidta i sinom tid.

Vår uppfattning är att det här med taxfree kommer att lösa sig den naturliga vägen när restriktionerna för att transportera beskattade varor över gränserna anpassas till vad som gäller mellan övriga EU-länder. De svenska volymbegränsningarna är trots allt bara tidsbegränsade.

När de volymbegränsningarna försvinner kommer folk att rösta med fötterna och politikerna kommer så småningom att tvingas anpassa sig till realiteterna.

I sydliga länder (även inom EU) är ju priserna på beskattad vin och sprit betydligt lägre i vanliga livsmedelsbutiker än vad de är på nordiska taxfree-butiker.

Taxfree som näring är ju en artificiell skapelse, tillkommen för att utnyttja bisarra skatteregler. Den har ju ingen genuin funktion för att tillfredsställa andra behov än önskemålet att betala mindre skatt. Därmed har näringen inte heller någon livskraft i ett samhälle som fungerar enligt de grundläggande idéer som ligger bakom EU.

K-101 Har studerat det danska Konservative Folkeparti en del, och när jag läste partiets principrogram kunde jag förlika mig med ideerna där.

Men hur står det egentligen till inom partiet, och vilka åsiktströmningar är det som dominerar? Är det endast olika former av konservatism, och inte så mycket liberalism som i de nordiska systerpartierna (m) och Höyre? Eller är det liberalkonservatism även i KF?
Charlie Weimers (28 juni 1999)
weimers [snabel-a]kdu.se

Konservative Folkeparti bildades 1915, ursprungligen som en reaktion till bristen på social dimension i den då dominerande danska högergruppen, höjre. Därmed har partiet sedan början en starkt socialt präglad profil, vilket kanske medverkat till att de liberala aspekter som varit betydelsefulla i flera andra nordiska konservativa partier, inte minst moderaterna i Sverige, fått en mindre framträdande roll.

En annan faktor som påverkar bedömningen är att det stora danska partiet Venstre på ett helt annat sätt än det svenska Folkpartiet slagit vakt om borgerliga värderingar. Under långa perioder har Venstre varit det dominerande borgerliga partiet och där har allmänt konservativ-liberala idéer samlats. Venstre har aldrig betraktats som "opålitligt" från borgerlig synpunkt, som exempelvis Folkpartiet under Ola Ullstens ledning. Den rollen har i Danmark spelats av mini-partiet Radikale Venstre, som under många år fungerat som stödparti till socialdemorkaterna.

Lyckan i det danska politiska livet växlar snabbt. När Mogens Glistrup och hans Fremskridtspartiet växte sig starka under 1970-talet föll den konservativa andelen av väljarkåren drastiskt. Stora väljargrupper såg Glistrup som en bättre murbräcka mot högskattesamhället än de konservativa (Danmark och Sverige brukar tävla i den föga ärorika grenen världens högsta skattetryck, ibland är det värst i Danmark, ibland i Sverige, sällan har något annat land gett sig in i den konkurrensen).

1982 blev ledaren för Konservative Folkeparti Poul Schlüter statsminister. Han var statsminister för den så kallade fyrklöver-regeringen där bland annat Venstre ingick som en betydelsefull partner. 1993 föll regeringen på en för det stora politiska livet ganska bagatellartad sak, Tamil-saken, som handlade om hanteringen av tamilska flyktingar från Sri Lanka. Sedan dess har socialdemokraterna styrt Danmark.

De konservativa har sedan 1993 plågats av inre motsättningar och ständiga byten på partiledarposten. Dels på grund av de interna motsättningarna, dels på grund av oegentligheter från vissa ledande partifunktionärer. De konservativa har inte kunnat hämta sig efter detta och idag är det Venstre som är det helt dominerande borgerliga partiet, som samlar både liberala och konservativa krafter. Helt klart är dock att flödet av väljare mellan de två partierna är stort och skulle de konservativa få en mer attraktiv "besättning" i ledningen än Venstre skulle de snabbt ta tillbaka förlorad mark.

Tillbaks