Frågor till Contra

-äldre frågor samlade, J

Ämnen: Koreakriget, FN och Jugoslavien, valet i Israel, Kuba-krisen, ökenspridning, Slobodan Milosevic, Angola, mordet på John F. Kennedy, Den Himmelska Fridens Torg, nationalstaten

Här samlar vi frågor som tidigare legat ut på "Frågor och svar". Det rör sig alltså om frågeställningar som är lite äldre och kanske inte helt dagsfärska. För att göra nedladdningen av sidorna hanterlig innehåller varje sida högst tio frågor och svar. Den här sidan innehåller frågor från den 17 maj 1999-28 maj 1999.

En översikt över alla frågorna hittar Du här

För att komma till den aktuella sidan med frågor och svar klickar Du här.

Vill Du själv ställa en fråga, klicka här.

J-100 Jag vill veta mer om nationalstatens uppkomst och vad som kännetecknar den? Vilka var förutsättningarna? Hur formades denna?
Johan (28 maj 1999)
kavla/snabel-a/home.se

Nationalstatens karaktäristika är främst att befolkningen är språkligt och kulturellt enhetlig. Detta till skillnad från de dynastiska multikulturella staterna där det mer varit fråga om vilka geografiska områden som en viss dynasti kunnat lägga under sig. Eller på senare tid vilka områden en viss ideologi kunnat lägga under sin kontroll.

Ibland påstås det att nationalstaterna är en ganska modern företeelse, framvuxen under 1800-talet. Även om det var ett uppsving för nationalstaten som företeelse under 1800-talet har det funnits många nationalstater tidigare och fortfarande fram till Första världskrigets slut var de dynastiska multi-kulturella staterna betydelsefulla.

Om vi ser på de nordamerikanska indianerna så hade de ju i princip (mycket små) nationalstater långt innan de vita kom till Amerika, medan de stora väldena i det nuvarande Latinamerika ofta var multikulturella, dock med en stark centralmakt som hade ett enhetligt språk och enhetlig kultur. I Norden har vi också haft nationalstater under de senaste tusen åren, även om de varit kombinerade i par som Sverige-Finland, Danmark-Norge eller Sverige-Norge. En annan europeisk nationalstat med lång historia är Frankrike.

I resten av Europa har nationalstaten inte varit lika dominerande, där har man kunnat finna dels den dynastiska ministaten där en furste haft kontroll över ett mycket begränsat område (i nuvarande Italien och Tyskland), dels den multikulturella staten, främst Habsburg-väldet med Österrike-Ungern, Spanien och Nederländerna som starka inflytandeområden.

Under 1800-talet uppstod flera nationalstater på ruinerna av det sönderfallande Osmanska väldet. Men åtminstone två av de nya staterna, Serbien och Bulgarien, försökte inom kort expandera genom att lägga under sig närliggande områden med annan etnisk sammansättning (konflikten om Kosova är en följd av just detta).

Efter Första världskrigets slut slogs mulitkulturella dynastiska stater som Ryssland och Österrike-Ungern sönder i smådelar i och med uppkomsten av stater som Finland, Estland, Lettland, Litauen, Polen, Tjeckoslovakien. Ungern och Jugoslavien. Många av de här staterna byggdes upp på folkomröstningar som ordnades av Nationernas Förbund (folk i omstridda områden fick i folkomröstningar avgöra till vilken stat de ville höra).

Ett nytt uppsving för nationalstaten har vi sett under de senaste åren, främst i samband med Sovjetunionens och Jugoslaviens sönderfall. I motsatt riktning går däremot integrationen inom Europeiska Unionen, där en ny multikulturell federationsliknande enhet är under uppbyggnad.

J-99 Angående blodbadet på Himmelska fridens torg: När började demonstrationerna? Jag vet att eden svors den 3 juni, men när kom folket till torget innan? Jag har hört att de kom dit ca 2 veckor innan eden svors. Exakt hur många dog? Vilka var huvudansvariga för massakern? Hurdant styrelsesätt är det egentligen i Kina nu för tiden?
Jenny Sahlsten (21 maj 1999)
jsahlsten@hotmail.com

Massakern på den Himmelska Fridens Torg (Tienanmen) i Peking den 4 juni 1989 (snart tioårsminne!) var slutet på en period av viss liberalisering i Kina.

Alltsedan 1949 har Kina varit en kommunistisk diktatur med stark centraliserad makt till Kommunistpartiets ledning och nästan total avsaknad av det som vi kallar grundläggande mänskliga fri- och rättigheter.

Emellanåt har det funnits tendenser till en viss uppluckring av systemet. En av dem som inom Kommunistpartiets ram stod för detta, åtminstone för upprensning av korruptionen, som alltid är en naturlig ingrediens i ett planekonomiskt system, var Hu Yaobang. Han hade varit partichef och fått sparken för sina ansträngningar 1987. Den som sparkade honom var högste chefen för Kommunistpartiet Deng Xiaoping. Hu avled den 15 april 1989 och några veckor senare samlades studenter på Den Himmelska Fridens Torg för att fira hans minne.

Hyllningen till Hu ändrade successivt karaktär och blev till krav på demokrati och slut på privilegiesamhället. Demonstrationerna i Peking spred sig runt om i landet. Plötsligt kunde ett folk som varit så förtryckt att det inte kunnat knysta om demokrati på 40 år kräva just demokrati. Till en början höll sig polisen i bakgrunden och demonstrationerna fortsatte. Från början av maj höll studenterna dygnet runt till på den Himmelska Fridens Torg, så småningom fanns tiotusentals studenter på plats.

Det var partichefen Deng Xiaoping som personligen fattade beslut om att sätta in militär mot studenterna. De första styrkorna som kallades in vägrade dock att skjuta på studenterna, vilket fick till följd att flera de officerare som vägrat att ge skjutorder avrättades. Natten till den fjärde juni hade nya styrkor kallats in, den 27:e divisionen marscherade in på Den Himmelska Fridens torg med stridsvagnar. Man sköt besinningslöst omkring sig och stridsvagnarna körde rätt fram utan att bry sig om människorna som stod i deras väg. Det är osäkert hur många människor som dödades - Kommunistpartiet har järnhård kontroll över nyhetsförmedlingen - även om det inte gick att hindra att uppgifter spreds i världen om själva massakern. Antalet dödsoffer var dock många hundra, kanske kan de räknas i tusental.

Kina är en kommunistisk diktatur sedan 1949. Makten är utomordentligt koncentrerad, men under senare år har man släppt efter på den planekonomiska kontrollen, vilket lett till framväxten av delar av samhället med en dynamisk ekonomi (andra delar styrs fortfarande efter planekonomiska metoder - skillnaden mellan de två delarna av samhället blir alltmer iögonenfallande). En friare ekonomi kommer förr eller senare att tvinga fram också ett friare politiskt system. Men än så länge är alltså den politiska diktaturen total. Det är den "politiska stabilitet" som statsminister Göran Persson hyllade när han var på besök i Peking. En stabilitet byggd på grunden av tusentals mördade studenter.

Se även fråga D-34

J-98 Vem (vilka) låg bakom mordet på John F. Kennedy? Varför mördades mördaren och vad fick mördarens mördare för straff? Vilka teorier finns det och vilken är (enligt er) mest trolig?
Mikael Pettersson (20 maj 1999)
surkarten@hotmail.com

Det har skrivits böcker i hundratal om mordet på John F. Kennedy. Den så kallade Warren-.kommissionen, ledd av ordföranden i USAs Högsta Domstol Earl Warren avgav en officiell rapport på tiotusentals sidor sedan man utrett saken i åratal med enorma resurser.

Det vore förmätet av oss att ge ett svar på vad som verkligen hände.

Vi kan dock stå på säker grund när vi säger att de teser som lanseras av Oliver Stone i hans film om Kennedy-mordet inte har mycket med verkligheten att göra.

Vad som kan slås fast med säkerhet är:

Lee Harvey Oswald sköt John F. Kennedy. Om Oswald hade några medbrottslingar är oklart, men det finns inga hållfasta belägg för att så skulle ha varit fallet.

Oswald var kommunist och hade en gång emigrerat till Vitryssland! Han ansökte om sovjetiskt medborgarskap 1959, men hade sedan flyttat tillbaka till USA. Han ville flytta till Sovjet igen, men hade problem med att få visum. Han hade också haft kontakter med kubanska intressen.

En hög KGB-avhoppare vid namn Jurij Nosenko hävdade att KGB efter mordet hade vänt upp och ner på sin egen organisation i Vitryssland och konstaterat att den inte hade med mordet att göra. Men kritiker hävdar att Sovjet kanske skickade Nosenko till Väst och offrade honom som agent enbart för att fria KGB från misstankar som skulle ha kunnat vara välgrundade...

Oswald sköts efter några dagar när han skulle föras till en domstolsförhandling. Den som utförde det dådet hette Jack Ruby och var nattklubbsägare i Dallas. Han hävdade sig ha patriotiska motiv. Men det är ju inte alla som tror på det.

J-97 När startade kriget i Angola och varför? Hur löste sig situationen i Angola?
Marcelo Diaz (19 maj 1999)
marcello_77@hotmail.com

Angola började koloniseras av portugiserna på 1500-talet och de utvidgade successivt sin position i landet. Portugiserna valde att låta Angola bli en integrerad del av moderlandet 1951. I motsats till de kolonier som avvecklades av Frankrike, Storbritannien och Belgien under 1960-talet fanns enligt portugiserna ingen koloni att avveckla. Befolkningen hade dock andra synpunkter och under 1960-talet bildades tre motståndsrörelser mot portugiserna: UNITA (som till att börja med var lierat med Kina, men sedan blev västvänligt), FNLA som hade stöd från västländerna och det marxistiska MPLA.

Angolas frigörelse från moderlandet kom dock inte till stånd på grund av motståndsrörelsernas verksamhet. Det var istället händelseutvecklingen i Portugal som blev avgörande. Sedan Portugals tidigare auktoritära regering fallit beslöts att de forna provinserna på andra sidan haven skulle bli självständiga, De olika motståndsrörelserna försökte med militära medel stärka sin ställning. Och när Angola blev självständigt fanns två regeringar, en MPLA-regering i Luanda och en UNITA/FNLA-regering i Nova Lisboa.

MPLA var Sovjets och Kubas redskap och fick massivt militärt stöd. Det är MPLA-regeringen som har skaffat sig internationellt erkännande och som har fått ett omfattande svenskt bistånd.

Med smärre avbrott för fredsavtal har kriget mellan MPLA och UNITA fortgått till dags dato (FNLA har i stort sett försvunnit som självständig rörelse). Just nu pågår kriget mellan det regeringsbärande MPLA och UNITA, lett av Jonas Savimbi, med oförminskad styrka. Man kan därför knappast säga att situationen "löst sig".

Orsaken till den väpnade konflikten står att söka i MPLAs oblyga förösk att med främmande trupper och vapenmakt ta makten. Redan i maj 1975 kom kubanska soldater och sovjetiska "rådgivare" till MPLAs undsättning, och som en följd av det kom, några mnader senare, sydafrikanska trupper till UNITAs hjälp. UNITA har genom åren även stötts av exempelvis USA, Marocko, Kina med flera länder.

MPLA-regimen brukar ibland beskrivas som den mes odugliga och korrupta i hela Afrika.

J-96 Jag vill veta hur Slobodan Milosevic växte upp. Jag vill även veta någonting om hans utbildning, samt hans politiska bakgrund. Jag vill också veta något om hans familj. Till sist vill jag veta lite om Milosevics politiska ledarkunskaper.
Pierre Åsman (19 maj 1999)
DruHill_82@hotmail.com

Slobodan ("Slobo") Milosevic har haft en ganska tragisk uppväxt. Han föddes den 20 augusti 1941 i staden Pozarevac, cirka 5 mil öster om Belgrad. Hans far var ortodox präst och hans mor var en puritansk kommunistisk skollärarinna. Fadern lämnade familjen kort tid efter Andra världskirgets slut, när Slobo fortfarande var en liten pojke. Fadern begick sedan självmord, 1962. Mamman begick självmord tio år senare.

När Slobo gick i gymnasiet var han en enstöring med få vänner. Han anslöt sig till Kommunistpartiet som 18-åring. Efter gymnasiet studerade han juridik vid universitetet i Belgrad. Efter examen arbetade han vid ett statligt gasutvinningsföretag och sedan som chef för Beobanka, en av Jugoslaviens större banker. Som chef för Beobanka reste han ofta till bankvärldens centrum i New York och Slobo talar därför i motsats till många andra ledare i de forna kommunistländerna hyfsad engelska.

Slobo blev chef för Belgrad-avdelningen av kommunistpartiet 1978 och den posten ledde till att han blev heltidspolitiker. Hans mentor inom kommunistpartiet var ordförande för det serbiska kommunistpartiet och Slobo visade framfötterna som maktmänniska genom att manövrera ut sin välgörare och ta över posten som chef för Serbiens kommunistparti 1987. Det ledde fram till presidentposten i Serbien 1989, samma år som han på allvar började spela på dunkla nationalistiska strängar genom ett jättemöte utanför Pristina i Kosova för att fira 600-årsminnet av serbernas förlust mot turkarna i slaget på Trastfältet. Då samlades en miljon serber i en del av landet där det knappt alls bott några serber de senaste hundra åren

Under perioden 1990-1994 stödde Slobo de serbiska styrkorna i Kroatien och Bosnien-Hercegovina, även när de gjorde sig skyldiga till grymma övergrepp mot sina motståndare. Han tvingades dock gå med på ett fredsavtal i Dayton, Ohio, som i huvudsak medförde att Serbien drog tillbaka sina styrkor från Kroatien och de icke-serbiska delarna av Bosnien-Hercegovina. Men som vi vet skulle det yppas nya tillfällen att odla storserbiska drömmar i samband med konflikten i Kosova, som i grund och botten skapades genom en serbisk politik som först tog ifrån Kosovo-albanerna den rätt till självstyre de haft, sedan berövade dem både språk och utbildningsmöjligheter - allt i regi av Slobo själv, den militanta anti-albanska inställningen fanns inte företrädd ens inom kommunistpartiets övriga ledarkikt innan det blev Sl,obos väg till den absoluta makttoppen.

1997 flyttade Slobo upp från presidentposten i Serbien till presidentposten i Jugoslavien (som även omfattar Montenegro). Han såg samtidigt till att flytta över en hel del maktbefogenheter till den federala nivån.

Slobos fru heter Mirjana ("Mira") Markovic. Han träffade henne redan i gymnasiet. Hon är fullblodskommunist, universitetslärare i sociologi och marxistisk teoretiker och kommer från en familj med rötterna i kommunistpartiet och partisanrörelsen under Andra världskriget. Hon har sin egen kommunistiska organisation som i förekommande fall samarbetar med makens socialistiska parti.

De har två barn, dottern Marija och sonen Marko. Marko är enligt den tyska tidningen Die Welt verksam i den undre världen. Han äger flera diskotek och har bland annat enligt rykten sysslat med cigarettsmuggling.

J-95 Hur påverkar ökenspridningen mänskligheten och vad kan man göra för att hindra den?
Christine, Kalmar (19 maj 1999)
christine_6@hotmail.com

Man kan på goda grunder fråga sig om det verkligen finns någon ökenspridning. Visserligen har Saharas sydkant spridit sig söderut under de senaste decennierna. Men denna flyttning söderut verkar helt ligga inom ramen för de normala variationer som man upplevt under de senaste seklerna. Ibland har ökengränsen gått längre söderut, ibland längre norrut. Och faktiskt har ökenkantens flytt söderut inte fortsatt de allra senaste åren.

I och för sig har det diskuterats hurvuvida människorna påverkat ökenspridningen (alltså inte hur ökenspridningen påverkat människorna), till exempel genom alltför intensiv boskapsskötsel i gränsområdet till öknen. Men det finns ännu så länge inga bevis för att så verkligen är fallet. Om det vore så att boskapens betande i gränsområdena verkligen skulle påverka ökengränsen vorde en enkel motåtgärd naturligtvis att begränsa boskapsskötseln just där. Men ingen vet säkert om det finns något orsakssamband.

Det bedrivs i flera ökennära områden försök att sprida odlingsgränsen utåt, både i Libyen och Egypten finns storstilade projekt för att flytta ökengränsen bakåt. Om dessa lyckas får vi veta om något decennium eller så. Det är dock föga troligt att dessa mänskliga projekt skulle kunna påverka öknens utbredning mer än vad de naturliga faktorerna gör. Fram till för cirka 5000 år sedan var Sahara bebott och det är knappast troligt att den tidens människor på något sätt skulle ha påverkat naturen i en sådan utsträckning att det skulle ha varit orsaken till att området blev obeboeligt och obrukbart.

Vad gäller områdena kring Aralsjön och Kaspiska Havet i det forna Sovjetunionen är det dock helt klart att det planekonomiska systemet påverkat ökenspridningen. Konstbevattningsprojekten har minskat tillflödena genom floderna Amu-Darja och Syr-Darja, vilket har lett till att Aralsjön minskat med 40 procent i yta och en stor del av det som en gång var sjö är idag saltöken.

J-94 Hur påverkades människorna på Kuba av Kuba-krisen, både under tiden den pågick och efteråt? Stämmer påståendet att världen aldrig varit så nära ett 3:e världskrig som under Kuba-krisen?
Frida Bengtsson, Nyhamnsläge (19 maj 1999)
fridab_5@hotmail.com

Kubanerna påverkades inte särskilt mycket av Kuba-krisen, varken då den pågick eller senare. Däremot drabbades de svårt av den kommunistiska diktaturen som förde Kuba från att ha varit Latinamerikas rikaste land till att bli ett fattighus.

Påståendet att Kuba-krisen förde världen till randen av ett världskrig är korrekt. Den amerikanske presidenten John F. Kennedy synade dock den kommunistiska bluffen och Sovjets diktator Nikita Krusjtjev fann för gott att backa och beordra tillbaka de robotar som han redan skickat till Kuba. En starkt bidragande orsak till att Krusjtjev backade var att han insåg Sovjets militära underläge. Bland annat krävde de sovjetiska kärnvapenrobotarna ett dygns förberedelser innan de kunde avfyras, medan de amerikanska ständigt var redo att avfyras. Insikten om det militära underläget, och den svåra prestigeförlusten när han tvingades att dra tillbka robotarna, var en bidragande orsak till Sovjets massiva upprustning under senare delen av 1960-talet och under 1970-talet.

J-93 Vad tycker Contra om valresultatet i Israel. Kan verkligen framgången för den ateistiska vänstern OCH för de ultraortodoxa leda till framgångar inom fredsprocessen?
Johan Carlson, Enköping (18 maj 1999)
johan.carlson@moderat.se

Israelisk politik är inte lätt att vare sig följa eller analysera. Tack och lov är ju vallagen ändrad så att premiärministern väljs separat, annars hade man väl kunnat förvänta sig månader av kohandel innan någon hade köpt sig posten genom eftergifter åt till exempel de små ortodoxa partierna, de ryska immigranternas partier eller vem det nu skulle kunna vara som hade fått den avgörande positionen.

I normala fall tycker vi att det är bra med en svag regeringsmakt och ett splittrat parlament brukar leda till att staten lägger sig i mindre, vilket är hälsosamt för den ekonomiska utvecklingen. Så är det nog i Israel också. Den israeliska ekonomin har ju under senare år utvecklats snabbt och till en del beror det säkert på ett minskat statligt reglerande - och tidvis svaga regeringar.

Dock är ju Israel i en speciell situation eftersom landet är så pass utsatt för hot från yttre fiender. I den situationen kan en stark statsmakt vara bra att ha. Även om den kostar i minskad ekonomisk effektivitet.

Vi har lyckats räkna till 15 partier i det nya Knesset. De ortodoxa partierna stärkte sin position något. Förenade Torah-partiet ökade från 4 till 5 platser, men Nationella Religiösa Partiet minskade från 9 till 5. Shas-partiet ökade från 10 till 17 platser. Sammantaget en ökning från 23 till 27 platser (av Knessets 120).

Både arbetarpartiet och Likud tappade stort till nybildade mittenpartier. Det uttalade vänsterpartiet Meretz ökade med ett enda mandat.

Det är svårt att i nuläget tolka valutgången som någon stor framgång för den ateistiska vänstern. Vi ser det snarast som en större framgång för mittenpartierna och en mindre framgång för de religiösa partierna. Bägge dessa framgångar bygger på sammanbrottet inom Likuds tidigare regeringskoalition och utbrytningar från Likud. Vidare noterar vi ett bakslag för de två traditionella blocken - mindre utpräglat bakslag för Arbetarpartiet, eftersom Ehud Barak vann premiärministervalet - men han kan ju knappast vara nöjd med det egna partiets resultat i parlamentsvalet.

Vår siarförmåga och våra kunskaper i israelisk politik är inte tillräckligt goda för att ha någon uppfattning om hur helheten påverkar fredsprocessen.

J-92 Vilken betydelse har kalla kriget haft för FN:s roll i det forna Jugoslavien?
Linda Holtan, Östersund (18 maj 1999)
Holtan_82@hotmail.com

Jugoslavien intog en mycket speciell roll under det kalla kriget, och den speciella rollen har naturligtvis påverkat utvecklingen ända till idag.

De länder som blev kommunistiska efter Andra världskriget blev det efter att sovjetiska trupper marscherat in och sedan dessa trupper utnyttjats för att eliminera de demokratiska krafterna i de olika länderna. Kommunisterna var alltså ditsatta med hjälp av främmande militär. Så var inte fallet i Jugoslavien, där kommunistiska partisaner bidrog till att i egen regi besegra tyskarna. Därför kunde Jugoslavien under den kommunistiske diktatorn Josip Broz Tito föra en mer självständig politik gentemot Moskva än vad som var fallet för de andra kommunistiska länderna i grannskapet.

Tito, som själv hade en kroatisk far och en slovensk mor, försökte begränsa de nationella motsättningarna i Jugoslavien, inte minst för att kunna behålla kontrollen över hela landet - alla tendenser till separatism slogs ned obönhörligt. Tito höll de storserbiska tankarna i schack. De fick en helt annan jordmån att växa när serber tog över det jugoslaviska kommunistpartiets ledning efter Titos död 1980. Tio år senare föll Jugoslavien i småbitar. Och det är det sönderfallet som är grunden till de nu pågående konflikterna.

Sönderfallet underlättades inte av att gränserna på kartan inte alls stämde överens med gränserna mellan de olika etniska gruppernas bosättningar.

FN kom in i Jugoslavien i samband med sönderfallsprocessen och då för att verka med utgångspunkt från en situation som i mycket formats av utvecklingen under det kalla kriget och inte minst då Jugoslaviens strävanden att ställa sig vid sidan av den konflikt som rådde då mellan stormakterna och att detta bara var möjligt genom att undertrycka de latenta etniska konflikterna i landet.

J-91 Jag vill veta allt om Koreakriget
Jonna, Karlskrona (17 maj 1999)
bergjonna@hotmail.com

USA förde i huvudsak ensamt kriget mot Japan i Fjärran Östern under Andra världskriget. I krigets slutskede - bara några dagar innan den japanska kapitulationen - kom emellertid även Sovjetunionen med.

Korea var redan före Andra världskrigets början ockuperat av Japan (sedan 1910) och kampen mot Japan fördes därför också i Korea.

Landet delades längs den 38:e breddgraden efter den japanska kapitulationen mellan en amerikansk och en sovjetisk ockupationszon. I norr satsade Sovjet på stalinistisk planekonomi under kommunisten Kim Il-sung, i söder satsade USA på marknadsekonomi och demokrati. Vid fria val (under FNs överinseende) som hölls 1948 valdes Sygman Rhee till den nybildade koreanska republikens förste president.

Koreakriget bröt ut den 25 juni 1950. För sydsidan kom det som en blixt från klar himmel. Även om den nordkoreanska propagandan hävdade att det var Sydkorea som gått till anfall mot Nordkorea. Fakta talar emellertid sitt tydliga språk - att det var nordkoreanerna som gick till angrepp. De enligt nordkoreanerna "anfallande sydkoreanerna" nådde aldrig längre än 1 à 3 km norr om 38:e breddgraden. Däremot hade de "överraskade och försvarsgrupperade" nordkoreanerna redan efter en dags strid nått mellan 15 och 25 km söder om den 38:e breddgraden längs hela frontlinjen. Den ryske diktatorn Nikita Krusjtjev (som satt vid makten 1953-1964) säger öppet i sina memoarer att nordkoreanerna anföll Sydkorea i samarbete med ryssarna. Beslagtagna dokument med dagorder om anfall på koreanska med typiska översättningsfel - som görs vid översättning från ryska - antyder ju också varifrån angreppen kom.

Dagen efter krigsutbrottet förklarade Kim Il-sung att målet för kriget var Koreas enande under "Demokratiska" Republiken Koreas (Nordkoreas) banér.

FN utpekade i en rapport 1950 Nordkorea som angripare, och FNs säkerhetsråd beslöt att bistå Sydkorea mot angriparna. FNs vädjan hörsammades av en rad nationer, främst USA, men även Turkiet m fl länder. Även Sverige sände en ambulansstyrka, som sattes in på sydsidan. Sammanlagt bistod att femtontal länder sydkoreanerna.

Ungefär halva den nordkoreanska armén Sydkorea angrep på morgonen den 25 juni längs hela den 38:e breddgraden. Redan efter tre dagar var den sydkoreanska huvudstaden Söul (bara 4 mil från gränsen) intagen av nordkoreanerna och först efter det att sydkoreanerna samlat sina styrkor i Pusan-området (längst i söder) förmådde man gå till motoffensiv, den snabba och överraskande nordkoreanska offensiven hejdades av sydkoreanerna innan FN-trupperna hade satts in, men efter insatsen av FN-trupper kunde en motoffensiv inledas och de av kommunisterna ockuperade delarna av landet återigen befrias. Överbefälhavare för FN-trupperna var den amerikanske generalen Douglas MacArthur. MacArthurs motoffensiv fortsatte in i Nordkorea och huvudstaden Pyongyang föll i slutet av oktober. FN-trupperna närmade sig Korea gräns med Kina. MacArthur fruktade ett kinesiskt ingripande och bad om tillstånd att få bomba broarna över floden Yalu, men politikerna i Washington sa nej.

Kinas armé gick i det läget in i Korea och tvingade FN-trupperna till reträtt och kineserna marscherade vidare söderut och intog återigen Söul. MacArthur lyckades emellertid stabilisera läger och återta Söul. Då sparkades MacArthur av den amerikanske presidenten Harry S Truman i april 1951, sedan det uppstått meningsskiljaktigheter om krigsmålen ch krigets genomförande..

En ny överbefälhavare, Matthew Ridgway, fortsatte kriget, men fronten fastnade dock ungefär längs den 38:e breddgraden. Det dröjde dock ytterligare två år, till 1953, innan ett avtal om vapenstillestånd träffades. Det gäller än idag, eftersom något fredsavtal aldrig har slutits.

Idag är Sydkorea en välmående och demokratisk marknadsekonomi, medlem i industriländernas organisation OECD och ett av världens 30 rikaste länder. Nordkorea är ett kommunistiskt fattighus där befolkningen svälter och där de resurser som trots allt finns används för att hålla krigsmakten topprustad. Innan Koreakrigets utbrott fanns så gott som all koreansk industri och alla naturtillgångar i Nordkorea. Landet är ett mycket åskådligt exempel på hur kommunismen kan föröda ett lands ekonomi.

Tillbaks