Valentin Agapov: Mitt Ryssland
Den kände ryske avhopparen Valentin Agapov berättar sin väg från Sovjetunionen till Sverige. Under sina första 40 år bodde han tillsammans med familjen på 24 kvadratmeter i en fallfärdig träbarack. Den låga lönen fick honom att ta anställkning i fiskeflottan. Trots att han var civilingenjör med anställning i rymdindustrin tjänade han bättre på ett arbete på en fiskebåt. Genom fiskeflottan hamnade han i Helsingborg. Efter att ha fastnat framför en TV-apparat i ett skyltfönster hotade båtens politiske kommissarie att överlämna Agapov i KGBs händer efter hemkomsten. Han valde att fly och söka politisk asyl. Boken berättar om livet i Ryssland.
Pris 145:-. Porto och emballage 25:- tillkommer per beställning.
Betala helst in 170:– i förskott per plusgiro 85 95 89-4. Klicka
här för fullständiga beställningsregler.
Här följer första kapitlet ur Valentin Agapovs bok:
Jag föddes i en familj av kommunarder i ett samhälle utanför
Moskva som på den tiden hette Kostino, numera Kaliningrad. Kommunarder
kallades de som av myndigheterna samlades ihop i arbets- och korrektionskommuner
som bildades de första åren efter oktoberrevolutionen. En av
initiativtagarna till att sådana kommuner skapades i samhällena
Ljubertsy och Kostino utanför Moskva var Feliks Dzerzjinskij, den förste
chefen för den organisationen som i dag är känd under namnet
KGB.
Ryssland låg vid den tiden förött av revolution och inbördeskrig.
Svält rådde. Massor av föräldralösa, vilda barn,
tjuvar och folk utan ordnad sysselsättning drev omkring. Korrektionskommunerna
skulle omskola dessa människor i den nya samhällsordningens anda.
Myndig heterna samlade upp dem och föste ihop dem på dessa då
glest befolkade platser.
Kommuninvånarna räknade uppenbarligen med att omskolningen skulle
bli kortvarig och deras vistelse i kommunen tillfällig och byggde därför
i all hast baracker. Men många av dem bildade sedan familj och bor
kvar i barackerna än i dag.
Vår barack skilde sig inte på något sätt från
de övriga. Den var byggd på en lågt belägen plats
med sank mark. Regniga dagar och vid snösmältningen översvämmades
området och det var omöjligt att ta sig vare sig ut eller in
utan höga gummistövlar. Sådana dagar lade barackernas invånare
ut träspänger för att kunna ta sig över vattensamlingarna.
Man lade några rader tegelstenar på marken och bräder mellan
dem. Sedan gick man på träspängerna som inte var bredare
än en bräda och balanserade som cirkusartister. Alla klarade naturligtvis
inte av detta konststycke, speciellt inte små barn och gamla. De tappade
balansen och föll i vattnet under högljudda förbannelser
av allt och alla.
Även då vädret inte var speciellt blött stod det vatten
under barackens golv. Vattnet som blev skämt gjorde luften i baracken
fruktansvärt rå och det luktade unket. Med tiden bildades jättelika
springor mellan golvbräderna och allehanda insekter som trivdes i fukten
hade fritt tillträde till lägenheterna. Dessutom fann råttor
och möss en tillflyktsort i baracken och sprang helt orädda omkring
i sin jakt efter föda.
På en gård som bildades av fyra intill varandra liggande baracker
stod ett gemensamt avträde byggt i trä. Det förmådde
inte helt täcka barackinvånarnas behov av toaletter, därför
bildades ofta kö, speciellt utanför damernas avdelning. Den doft
som spreds från utedasset kändes på långt håll
och trängde in i lägenheterna. Speciellt regniga sommardagar då
avträdet drabbades av översvämning och dess innehåll
flöt ut över hela gården. Vintertid luktade det mindre,
men då var användandet å andra sidan förenat med visst
obehag på grund av kylan.
Fram till 1960-talet använde sig barackinvånarna av hemmagjorda
kaminer av de mest skiftande konstruktioner för uppvärmning och
matlagning. De eldades med ved. Trots skillnader i konstruktionen hade alla
kaminer en detalj gemensam: rökgången utgjordes av ett rör
som stacks ut genom ett fönster.
Det var inte alltid lätt att komma över ved på laglig väg,
d.v.s. från den sportvarufabrik som kommunarderna uppfört i trakten.
Men samhället omgavs av en vidsträckt skog som var fritidsområde
och längre bort övergick i kultur- och nöjesparken Sokolniki.
För att hålla skogen ren hade kommunarderna myndigheternas tillstånd
att samla ris och kvistar för att elda sina kaminer. Riset var ofta
fuktigt och brann dåligt och lägenheterna fylldes av tät
och stickande rök. Tårarna rann av röken, barnen grät
och de vuxna svor ve och förbannelse i ilska.
Bland kommunarderna fanns emellertid påhittigt folk som nattetid gjorde
räder i skogen och tog ner torra träd. Stammarna sågades
i längder, höggs upp och förpackades i säckar. På
kvällarna gick de sedan runt och sålde ved i barackerna. Veden
var torr och fin och man köpte den gärna eftersom den gjorde det
lättare att tända. Alla visste att veden hämtats på
illegal väg, men ingen angav vedhuggarna för myndigheterna eftersom
alla hade behov av ved.
Det fanns inga vedbodar. Riset från skogen lades i staplar i ett hörn
av rummet och nådde ibland ända till taket. De redan små
bostadsutrymmena fick alltså också göra tjänst som
vedbod.
Invånarna i arbetskommunerna var alltid lätta att identifiera
på den skarpa lukt av fukt, brandrök och matos som satt i deras
kläder. På lördagarna reste folk in till Moskva med förortståg
för att köpa matvaror och kläder. Moskvabor som kände
lukten av nykomlingarna brukade missnöjt kommentera:
-Nu har kommunarderna kommit hit igen för att storhandla.
På 1960-talet skedde en viss ombyggnad av barackerna. Toalett ordnades
inomhus och ett av rummen på 10 kvadratmeter som tidigare innehades
av en familj byggdes om till ett gemensamt kök. Där installerades
en spis med fyra plattor som eldades med gas från portabla behållare.
Gasbehållarna var ett ständigt problem. Varje gång gasen
tog slut måste någon infinna sig hos bostadsförvaltningen
och göra en anmälan. Förvaltningen skickade ett meddelande
till en fabrik i närheten och först efter ett par dagar kom en
lastbil med fulla gasbehållare och bytte dem mot tomma. Det rådde
alltid fullständig villervalla ifråga om gasbehållarna
eftersom det tog för lång tid för rapporten om att behållarna
var tomma att nå fabriken. Ofta saknades dessutom fulla behållare
på lager, eftersom fabriken fick de fulla gasbehållarna från
en speciell station och inte alltid hann med att fylla sina lager på
grund av att arbetet var dåligt organiserat. Med ett sådant
system hände det att folk fick vänta både en och två
veckor på gas. Då fick man laga sin mat i lägenheterna
på fotogenkök och luften i baracken luktade som på en bensinstation.
När sedan gasen kom samlades kvinnor från hela baracken i det
gemensamma köket. Deras antal översteg vida antalet plattor på
gasspisen och därför pågick i köket så gott som
ständigt högljudda gräl om turordningen till spisen. Ljudnivån
stegrades ytterligare av alla gråtande barn som hängde i kjolarna
på sina mödrar, mor- och farmödrar.
I denna barack, på en bostadsyta av 24 kvadratmeter i två rum
levde vår familj bestående av fem personer, far, mor, mormor,
min äldre bror och jag. Min far, Aleksej Vasiljevitj, arbetade som
elektriker på sportvarufabriken som han hade varit med om att bygga
tillsammans med andra kommunarder från Kostino. Han tyckte mycket
om mig och min äldre bror Ljova och sysselsatte sig ofta med oss. Han
lekte med oss, berättade intressanta historier, spelade gitarr och
sjöng. Han tyckte mycket om musik. Vi hade en gammal grammofon och
en enorm mängd grammofonskivor med mycket skiftande repertoar. Där
fanns inspelningar med Leonid Utiosovs jazzorkester populära sånger
och sångerskor från den tiden, som Lidija Ruslanova Vadim Kozim,
zigenska sånger och danser. operaarior framförda av Fjodor Sjaljapin,
berättelser för barn och mycket, mycket annat. Vi Iyssnade ofta
och med stor behållning på dessa inspelningar och mycket av
det finns bevarat än i dag i mitt minne. Med grammofonskivorna lärde
mig min far att uppskatta god musik och för detta är jag honom
mycket tacksam. Min far var en lugn, mild och omdömesgill person.
1930-talets slut präglades av stalintidens förtryck. Jag minns
hur mor och far när de kom hem från arbetet viskande berättade
för varandra nyheter som de hört på arbetet. De berättade
hur NKVD-folk mitt i natten hämtat någon av deras bekanta direkt
i sängen. Sedan hade ingen sett dem. Sådant berättades nästan
dagligen under ängsliga blickar mot dörren och fönstret.
För sådana samtal riskerade de att själva bli bortförda
av NKVD, i okänd riktning och för alltid. Rättare sagt visste
alla vilken riktningen var - det gällde avlägset belägsna
orter för straffarbete.
Min äldre bror kom ofta hem från skolan och visade far sina skolböcker
där lärarna befallt eleverna att stryka över fotografier
av framstående sovjetiska politiker. Min bror frågade ofta varför
lärarna sa till barnen att göra så. Far förklarade
tyst för honom att nu kallades dessa personer "före detta
människor" och bad honom sedan att aldrig mer ställa sådana
frågor. Jag förstod inte vad som hände runt omkring mig,
men de hemlighetsfulla och lågmälda samtal som fördes ingav
ändå ett slags skräck.
Min mor, Antonina Romanovna, är till skillnad från min far en
person med mycket häftigt sinnelag. Den ordning hon upprätthöll
i lägenheten berodde hela tiden på hennes tillfälliga humör.
Och hennes humör kunde svänga helt på bara några sekunder.
På grund av min mors humör brukade mormor, Evdotija Vasiljevna,
kalla henne "Ivan den förskräcklige". Min mor erkände
också själv att hon hade ett mycket svårtyglat humör
men insåg också att hon inget kunde göra åt det.
Hon arbetade på sportvarufabrikens lager.
En gång kom far och mor hem under middagsrasten för att äta.
Mormor dukade fram den middag hon gjort i ordning och vi satte oss alla
utom far till bords. Far hade köpt en dagsfärsk tidning på
vägen hem och satt på en stol vid dörren och läste
den färdigt. Mor tittade på honom och ropade: "Ljosjka,
sätt dig och ät!" Min far var van vid att hon var högljudd
och svarade lugnt: "Jag kommer strax, Tonja. Jag har bara lite kvar
att läsa." Det gick en minut, sedan skrek min mor: "Har du
inte satt dig än!", tog en gaffel från bordet och slängde
den mot far. Hon kastade tydligen gaffeln med stor kraft för den trängde
djupt in i fars ben och skadade venen. Far skrek till av smärtan, tappade
tidningen och förlorade en kort stund medvetandet. Såret visade
sig vara djupt och inte helt riskfritt. Far låg sjuk ett par dagar
efter händelsen.
Jag själv och min bror, som var sex år äldre än jag,
fick också vår beskärda del av mors uppmärksamhet.
Min bror var mycket storvuxen för sin alder och troligen var inte den
mat som mor tilldelade honom tillräcklig. Därför hände
det när han satt bredvid mig vid matbordet att han omärkligt gav
en signal att jag skulle lägga över ett par skedar gröt från
min tallrik till hans. Om min mor märkte att jag gjorde detta tog hon
sleven som låg på bordet och gav både mig och min bror
några ordentliga rapp över ryggen.
En gång var jag ute med jämnåriga kamrater och lekte. Vi
råkade komma in på gården till ett närbeläget
sjukhus och hittade en avfallshög. När vi grävde i högen
fann vi några färgfotografier på glasplattor föreställande
olika operationer. Jag samlade på mig några stycken och bar
hem dem. Då jag fick se att ingen fanns i köket klättrade
jag upp i tvätthon, öppnade vattenkranen och höll glasbitarna
under det rinnande vattnet. Med en liten kniv började jag försiktigt
skrapa bort bilderna fran glasen för att kunna leka med dem. Jag var
så sysselsatt med mitt arbete att jag inte hörde min mor komma
in i köket. När hon fick se mig sitta på huk i tvätthon
skrek hon med hög röst: -Vad har du för dig här!! Jag
ryckte till av det oväntade skriket och föll i golvet. Men jag
tappade inte kniven, som jag höll i handen, utan föll rakt på
den nere på golvet och skar sönder näsan. När hon fick
se hur blodet började strömma från min näsa tog hon
en handduk, virade den om hela mitt ansikte och sprang iväg till sjukhuset
som bara låg några hundra meter från var barack. I mottagningsrummet
lade man klämmor på min näsa, förband mig och sedan
bar mor hem mig igen i sin famn. Hemma lade hon mig i sängen och jag
somnade snabbt.
Jag minns en annan tragikomisk händelse som min mor råkade ut
för kort tid innan kriget bröt ut. Då var det svårt
att komma över skor och tyger i affärerna. Det var då populärt
att gå omkring i gummistövletter med klack och min mor önskade
sig sådana. Hon jagade länge efter stövletter men kunde
inte komma över några. En gång kom hon hem från Moskva
med ett inlindat paket under armen och verkade vara pa ovanligt glatt humör.
-Nu äntligen har jag Iyckats få tag i det som jag jagat så
länge, sa hon till min far med ett strålande leende.
Far satt och lekte med oss. Han tittade förvånat på mor
som kom hem på så ovanligt gott humör. Hon lät honom
inte vänta länge på orsaken till glädjen.
-Titta vad jag har fått tag på, sa hon och vecklade upp det
mystiska paketet för min far. Där låg ett par alldeles nya
och blänkande gummistövletter. Deras doft spred sig omedelbart
i rummet. Hela familjen samlades för att beundra stövletterna
som reflekterade ljuset som speglar.
-Vet du hur jag fått tag i dem? Det kan du aldrig gissa. Jag har inte
köpt dem i någon affär som du säkert tror. Jag har
köpt dem av en ren slump, direkt av en kvinna på gatan. På
Kuznetskijbron. Ibland har man allt tur! berättade mor och klappade
händerna i förtjusning. Där kommer jag längs Kuznetskijbron
och får se en dam komma med ett paket. Och ur hennes paket sticker
det fram precis en sådan stövlett som jag har längtat efter
så länge! Jag springer förståss ifatt henne och frågar:
"Ursäkta, min bästa medborgarinna, men jag ser att ni har
Iyckats komma över stövletter, sådana som jag har drömt
om att köpa länge. Ni kanske skulle kunna säga mig i vilken
affär ni har hittat dem?" "Där jag har köpt de
här är de slut för länge sedan", svarade den fina
damen, "men jag hade otur när jag köpte dem, de är för
små för mig". "Men vad är det för storlek
på dem?" frågade min mor. "35", sa damen. "Är
det sant? Då passar de precis till mig! Om ni inte har något
emot det så kan jag köpa dem av er, jag kan betala er lite extra
också! Jag kanske kan få prova dem?" frågade mor.
"Javisst, men inte här på gatan", svarade damen. "Vi
får gå in på en gård någonstans. Här
går ju milisen fram och tillbaka."
De uppsökte närmaste portgång och damen gav en stövlett
till min mor att prova. Hon tog på den och sa förtjust:
-Sitter precis på min fot! I samma ögonblick sa den okända
damen:
-Ta av er stövletten fort, det kommer en milisman på gatan! Han
kan arrestera mig om han får för sig att jag är spekulant.
Min mor tog snabbt av sig stövletten och gav den tillbaka till damen.
Damen virade åter in den i papperet.
-Nå, vill ni köpa dem? frågade hon.
-Naturligtvis! sa min mor.
-Se här, ta paketet och ge mig pengarna fort, innan milismannen kommer
närmre. Min mor gav henne pengarna och skyndade iväg för
att hinna med första tåget och så snart som möjligt
få berätta om sitt kap. Väl hemma ville hon genast ta på
båda stövletterna och provgå dem. Hon tog först på
sig den högra stövletten, visade foten för far och sa mycket
nöjd:
-Titta, är den inte vacker?! Sedan började hon prova vänster
stövlett och plötsligt hördes ett hemskt, hysteriskt tjut:
-Hon lurade mig!! Den bedragerskan lurade mig!! skrek mor och kastade stövletten
i ett hörn. Hon slängde sig på sängen under högljudd
gråt. Min far, som först inte förstod vad det var fråga
om, hämtade stövletten och upptäckte att den också
var en högersko. Damen som såg ut att vara från en fin
familj visade sig i verkligheten vara en bedragerska. Hon gick runt i butiker
och provade skor. Hon tog med sig den högersko hon fick i varje affär
för att prova och utnyttjade sedan den akuta brist som rådde
på alla konsumtionsvaror och sålde sin vara på gatorna.
Det visade sig att de fanns i hela landet, dessa eleganta damer av till
synes fin familj. Det skrevs till och med om dem i tidningarna.
