Wolfgang Strauss:
Uppror i Öst
Wolfgang Strauss har själv suttit i sovjetiskt fångläger
och deltagit i fångupproret i Vorkuta 1953. Han ger en unik skildring
av hur oppositionen växte fram i Östeuropa.
Boken presenterar de oppositionellas idéer. Det finns redogörelser
för oppositionsyttringar som strejker. demonstrationer, upplopp och
uppror. Många av händelserna har knappt alls uppmärksammats
i Sverige tidigare.
Pris 50:-. Porto och emballage 25:- tillkommer per beställning. Betala helst in 75:– i förskott per plusgiro 85 95 89-4. Klicka här för fullständiga beställningsregler.
Här följer ett utdrag ur boken, som bland annat behandlar tidiga
åsikter från den nu ledande ukrainske oppositionspolitikern
Leonid Pljutsj:
Socialt och nationellt förtryck
Strejker, uppror och massdemonstrationer i östblocket står sedan
24 år på dagordningen - befrielse, permanent revolution. Krönikan
över de utan förbarmande nedslagna arbetarupproren, strejkerna,
lägerrevolterna, hungerdemonstrationerna och bondeoroligheterna efter
Stalins död (5.3.1953) är en enda anklagelse mot kommunister na
och deras fackföreningar.
90 procent av alla strejker och arbetarresningar ägde rum i icke-ryska
områden och i Sovjets satellitstater, alltså där man utöver
den sociala och ekonomiska utsugningen känner av främlingsväldet
och det nationella förtrycket. Arbetarklassen lider under ett dubbelok.
Den antiimperialistiska nationalismen vinner terräng hos arbetarna.
Man måste erkänna den "väsentliga skillnaden"
mellan den ledande klassens nationalism och de förtrycktas nationalism,
menade Andrej Amalrik på dagen för sin ankomst till väst.
"Ledarnas nationalism är negativ", i verkligheten en chauvinism
och imperialism. Däremot skulle den av kolonialfolken företrädda
nationalismen kunna betecknas som en "nationalism med mänskligt
ansikte".
I icke-ryska regioners industriområden och lägerområden
har alla arbetarresningar politisk karaktär - symptom på ett
förrevolutionärt utvecklingsstadium riktat mot kolonialsystemet.
Också de tjeckiska och slovakiska arbetarnas strejker efter den 21
augusti 1968 bildar en länk i de förtryckta folkens och klassernas
kamp för befrielse. Joseph Scholmer skisserar de sociala komponenterna
här med anledning av en analys av den ungerska oktoberrevolutionen:
"Östblocket är ett klassamhälle vars sociala pyramid
kröns av en härskande klass av funktionärer ur parti, stat,
förvaltning, armé och hemlig polis. De betecknas enligt oppositionens
terminologi som den kommunistiska bourgeoisien. Deras på utsugning
uppbyggda system överträffar vida metoderna hos den tidiga engelska
kapitalismen, som analyserades av Marx. De döljs av en statsideologi
- marxism-leninismen - och säkras genom den hemliga polisens terror.
Som varje toppskikt identifierar också det sovjetiska sina intressen
med allmänhetens... Den ungerska revolutionen bevisar, att de utsugna
har blivit medvetna om utsugningen och försökt undanröja
den. Det är i första hand en kamp för proletariatets sociala
befrielse... Den totala utsugningen av arbetarna i Sovjet leder till revolutionära
lösningar."
Engelsmannen Robert Conquest analyserar befrielsekampens nationella betingelser
och drivkraft: "Nationalismen förblir ett ständigt hot mot
systemet i sin helhet. En drivkraft, som hittills varken genom eftergifter
eller genom förtryck kunnat utplånas. Nationalismen kan vara
en av krafterna, som på lång sikt på ett meningsfullt
sätt kan störa sovjetsystemet. Och den skulle endast kunna avväpnas
om man ger randländerna långtgående eller full oavhängighet.
Denna sista möjlighet skulle emellertid få den katastrofala följden
för Moskva, att Ryssland inte längre vore någon stormakt.
Om Moskvas välde inskränkte sig till den ryska federationen, förlorade
det inte bara mer än hälften av sin befolkning, utan även
en jättelik industripotential och många av mineralfyndigheterna.
Det finns knappast någon utsikt, att Kreml beslutar sig för det...
I motsats till nästan alla förutvarande moderländer i den
kolonialistiska tidsåldern har man i Sovjet inte tagit någon
hänsyn till koloniernas krav på moderlandet. En politisk lösning,
i motsats till en förvaltningslösning, kan inte hittas. På
lång sikt betyder det en permanent instabilitet, för närvarande
inkapslad, men med kraften att närsomhelst bryta sig ut... Möjligheterna
till imperiets sönderfall, det imperium som i verkligheten är
ett fast organiserat imperium med allehanda skyltfönsterdekorationer,
är en av de mäktigaste krafterna för väsentliga förändringar,
som finns i världen."
Huvudvittnet Leonid Pljusjtj
Det förefaller vara en realistisk bedömning av läget, bekräftat
för kort tid sedan av en rysk oppositionell, Andrej Grigorjenko, general
Pjotr Grigorjenkos 27-årige son. Han ställer upp följande
teorier om den förrevolutionära jäsningen: I Sovjets alla
icke-ryska områden utbreder sig den nationella självständighetsrörelsen
(Baltikum, Ukraina, Kaukasus, Sibirien, Turkestan), uppburen av cirka 125
miljoner icke-ryssar. Andrej Grigorjenko om imperiets inre upplösning:
"Den nationella frågan har i Sovjet en speciell skärpa-dvs
de ickeryska folkens problem.. Det har ofta sagts, att de icke-ryska folken
helst skulle utträda ur Sovjetunionen. Jag skulle vilja ställa
problemet omvänt: Jag är av meningen, att ryssarna skulle träda
ut ur Sovjetunionen. Just vi ryssar måste göra det, eftersom
vi har berövat de andra folken oavhängigheten." Även
hos det ryska folket växer tanken fram att imperiet inte kan upprätthållas.
"Uppfattningen, att Ryssland måste lämna Sovjetunionen,
delas inte enbart av medlemmar i den demokratiska rörelsen utan också
av ett stort antal ryska nationalister."
Den organisatoriska förbindelsen mellan sociala och nationella faktorer
bakom de östeuropeiska kolonial folkens frigörelseprocess kommer
till uttryck i Leonid Pljusjtjs teser, som presenterades vid presskonferensen
i Paris den 3 februari 1976. Pljusjtj säger: Människans befrielsekamp
innefattar också kampen för de demokratiska rättigheterna.
Arbetarklassens kamp för sociala och politiska rättigheter är
förenad med kampen för alla medborgares grundläggande rättigheter.
Bolsjevikerna har inte ändrat någonting av tsarregimens förtryckarpolitik
mot de icke-ryska nationerna. Den nationella frågan får från
år till år större betydel se. Russifiering betyder förlust
av den nationella identiteten. Nationell pånyttfödelse utan nya
statsbildningar är otänkbar. Alltså frånskiljandet
av Ryssland från Sovjetunionen. De icke-ryska unionsrepublikernas
utträde ur unionen. Grundandet av självständiga stater för
armenier, georgier, litauer, letter, ester, turkmener och ukrainare. Endast
i en helt oavhängig nationalrepublik kan arbetarklassen förverkliga
social rättvisa och rädda den nationella kulturen från att
utplånas. Statskapitalismen i Sovjet utsuger alla arbetare. Den av
folket okontrollerade kollektiva kapitalismen berövar det mervärdet
och korrumperar en liten kast i samhället genom premier, Iyx, privilegier
och utsugningsmonopolet.
