William Stevenson:
Intrepids sista fall
"Intrepids sista fall" handlar om atomspionage, dubbelagenter
och politiska förvecklingar på högsta nivå. Boken
berättar om sir William Stephenson, mannen som kallades "Intrepid"
(den djärve) och spelade en betydelsefull och fascinerande roll när
det gällde att besegra nationalsocialisterna under Andra världskriget.
Efter kriget blev Stephenson engagerad i försöken att stoppa Sovjets
atomspionage i Väst, ett spionage som utvecklades med dubbelspel, dubbelagenter,
falska anklagelser och politiska ingripanden på toppnivå. De
spionaffärer som hade sin upprinnelse i slutet av 1940-talet fortsatte
långt in på 1980-talet och de beskrivs livfullt i "Intrepids
sista fall". En bok som är lika spännande som en spionroman
- men där vartenda ord är sant.
Pris 80:-. Porto och emballage 40:- tillkommer per beställning. Betala in 120:– i förskott per plusgiro 85 95 89-4. Klicka här för fullständiga beställningsregler.
Här kommer upptakten till boken:
Fallet som inte avslutats
Det föll en skugga över Intrepids, sir William Samuel Stephenson,
åttiosjunde födelsedag, den annars så soliga tisdagen i
januari 1983. Han satt i sitt speciella hörn i sitt bibliotek på
Bermuda och läste: "Den man som organiserade den amerikanska underrättelsetjänsten
var en tysk-sovjetisk mullvad."
Den djärva anklagelsen gavs plats på förstasidan i New York
Times Book Review den kommande söndagen. Ett förhandsexemplar
hade kommit, ironiskt nog med samma post som ett gratulationsbrev från
Nancy och Ronald Reagan.
Stephenson reagerade snabbt. Anklagelsen riktades mot hans medhjälpare
under kriget Charles "Dick" Ellis från brittiska hemliga
underrättelsetjänsten. Ellis hade redan, efter sin död, anklagats
för att ha undanhållit delar av bevismaterial från en rysk
avhoppare, sannolikt för att skydda sig själv och andra påstådda
sovjetiska mullvadar. Stephenson hade själv "tagit in" den
avhopparen 1945: Igor Gouzenko från den ryska underrättelsetjänsten.
Gouzenko-fallet hade återväckts efter en festmiddag som getts
1981 av veteraner inom OSS, den legendariska amerikanska underrättelseorganisationen
under Andra världskriget som växte fram ur samarbetet mellan Stephenson
och general "Vilde Bill" Donovan. Som recensionen framhöll
hade Dick Ellis hjälpt Donovan att bygga upp OSS "och var i en
perfekt position för att avslöja och kompromettera varenda hemlig
agent, varenda operation och varenda åtgärd som byrån vidtog"
under Andra världskriget.
Gjorde sig Ellis skyldig till förräderi?
Stephenson hade åter fördjupat sig i Gouzenko-fallet för
att komma till klarhet om hur ryssarna hade "bränt" avhopparen
i hopp om att
hindra ytterligare avhopp från den sovjetiska underrättelsetjänsten.
Gouzenko hade framlagt dokument om omfattande sovjetisk infiltration Rysk
desinformation hade framgångsrikt fått den allmänna uppmärksamheten
att bara rikta sig mot anklagelserna om atomspioneri. När Gouzenkos
dokumentation frisläpptes framställdes den som om en del förrädare
som försåg Sovjet med atomhemligheter och regeringsdokument gjorde
det av virrig lojalitet mot den som varit allierad mot Hitler under kriget.
Stalin hade oroats av uppgifterna om Västs atombomb och sammankallat
ryska fysiker: "Jag har ett enda krav. Framställ atomvapen på
kortast möjliga tid... Befria oss från ett stort hot." Den
ansvarige vetenskapsmannen, lgor Kurchatov, fick snart från förrädare
i Väst veta vilken av flera möjliga vägar som man skulle
välja.
Den verkliga frågan var Gouzenkos misslyckade försök att
avslöja ryska agenter som rekryterats bland Västs egna statstjänsteman
- till och med i Västs underrättelsetjänster.
Nu påstods det att Stephensons handplockade säkerhetsexpert Ellis
var en sådan rysk agent, rekryterad på grund av att nazistinfluerad
verksamhet gjort honom öppen för utpressning. Ellis, sades det,
använde sin position för att hjälpa ryssarna att tysta Gouzenko.
Gouzenkos och Ellis fall var oupplösligt förenade. Ellis avled
plötsligt, straxt innan anklagelserna mot honom offentliggjordes. Gouzenko
dog lika oväntat 1982, under omständigheter som underströk
det underliga i bägge dessa mäns liv. Gouzenko begravdes i hemlighet
som "Mr Brown som kom till oss från Prag". Ett försiktigt
begravningstal hölls av en anonym predikant från en oidentifierad
kyrka på en plats som bara beskrevs som "någonstans i Nordamerika".
Stephenson slutade sin födelsedag på betydligt bättre humör.
Han ombads att ta emot general William I. Donovans pris för enastående
insatser för friheten. Det gav besked om granskningen av Intrepids
sista fall. Belöningen hade tidigare gått till Storbritanniens
premiärminister Margaret Thatcher vid den tidigare omnämnda OSS-middagen
som Stephenson bett mig gå till, i hopp om att få tag på
fler Iedtrådar i Gouzenko-Ellis-mysteriet.
"Rehabiliterade experter på skurkstreck". Så beskrev
den nyutnämnde CIA-chefen William Casey saken när han var värd
for 1981 års sammankomst för OSS-veteraner i New York. Han talade
med äkta beundran, för han såg mycket att beundra när
han såg ut över gästerna i Waldorf-Astorias stora festsal.
Det var nästan tusen personer, i glänsande mörk klädsel
med diamanter och militära dekorationer. Caseys gamla kamrater från
Andra världskriget var en imponerande anblick.
De kvarlevande från USA:s första byrå for utländsk
underrättelseverksamhet. De verkade bekräfta Johnny Shaheens kommentar
- "Vi fick de bästa". Shaheen var ordförande för
Donovans priskommitté och han hade Margaret Thatcher till bordet.
Han föddes i samma by som president Ronald Reagan, Tampico i Illinois.
Shaheen hade under kriget varit chef för OSS speciella projekt. Han
hade arbetat bakom fiendens linjer för att ta tillbaka hemliga vapen.
Han hade fört hemliga förhandlingar om en hel främmande flottas
kapitulation. Nu var han oljemiljonär och välsedd i Vita huset.
Han kunde runt omkring sig identifiera flera dussin framstående personer,
som då, för fyrtio år sedan, hade gett sig i kast med hemlig
krigföring till demokratins försvar.
Min värd var juridisk rådgivare till New Yorks borgmästare
Fiorella LaGuardia och medlem i president Franklin D. Roosevelts hjärntrust
Han hette Ernest Cuneo. Det var en pigg och vital belönad idrottsman
och patriot. Cuneo hade fått den högsta brittiska underrättelseutmärkelsen
för sitt förbindelsearbete mellan Vita huset, OSS, FBI och Stephenson,
och för att han skapat förutsättningar för motståndsoperationer
mot nazisterna. Cuneo hade tagit med sig sin gamle vän Arthur Goldberg,
som varit domare i Högsta domstolen, och som styrde infiltrationen
av den anti-nazistiska arbetarrörelsen i Europa.
Omkring oss satt förre CIA-chefen Bill Colby, som hade hoppat med fallskärm
bakom nazisternas linjer och nästan hade dödats under en sabotage-operation;
grevinnan Romanones (tidigare Aline Griffith från Pearl River i staten
New York), som kom undan en nazistisk fälla genom att hoppa från
en bil i full fart. Reseskribenten Temple Fielding smugglade in utrustning
som luktade som exkrementer i de nazist-ockuperade områdena "för
den psykologiska effektens skull". Michael Burke kämpade med motståndsrörelsen
organiserade sedan en guerillastyrka och blev direktör på TV-bolaget
CBS och VD för baseball-laget New York Yankees och för Madison
Square Garden. TV-kockan Julia Child reste världen runt för OSS
Beverly Woodner, studioledare i Hollywood före kriget, blev OSS expert
på förledning och optiska hjälpmedel. Så många
hade kommit från "Vem är det" att det hade gett OSS
rykte om att vara rekryterad i socialgrupp 1. Men det var fel, för
många andra var nyblivna invandrare till USA och åter andra
(som märktes genom att de saknades den här kvällen) hade
varit kassaskåpssprängare och inbrottstjuvar, förfalskare
och skojare.
Den grupp som samlats denna kväll i februari 1981 symboliserade den
anda som kännetecknade det amerikansk-kanadensisk-brittiska samarbetet
när OSS bildades 1942. Den kanadensiske ambassadoren Ken Taylor var
inbjuden för sitt hemliga stöd under den långa gisslankrisen
i Iran. När Casey överlämnade Donovan-priset till Englands
järnlady märktes inte ett spår av den skälm som han
gjort sig känd som. Han tillkännagav istället stolt syftet
med priset "att främja en tradition och anda av tjänande
av nationen och frihetens sak, på det sätt Bill Donovan gjorde
insatser för världens trygghet och säkerhet".
"Lille Bill" Stephenson hade lärt Donovan underrättelsekonstens
hemligheter. De hade blivit legender - som "Store och Lille" sedan
Stephenson skickat ett telegram till underrättelsetjänsten i London
den 18 juni 1941: Vår man är på plats. Ett år senare
hade Donovan lagt grunden för OSS med adminsitrativ hjälp av Dick
Ellis. Utan Ellis, skrev en av Donovans underlydande chefer, David Bruce,
"skulle den amerikanska underrättelsetjänsten aldrig ha kommit
igång".
Stephenson skulle, minst lika mycket som Casey, ha uppskattat detta återupplivande
av ABC-gemenskapen. Förkortningen användes för att löst
beskriva det amerikansk-brittisk-kanadensiska samarbetet som började
1941 vid den strategiska omprövning som gjordes innan USA ännu
hade gått in i kriget. Basen hade byggts upp av British Security Coordination,
som hade grundats av Stephenson under kodnamnet Intrepid. De samlade ansträngningarna
från de tre länderna hade framställt den första atombomben.
Det fanns overenskommelser inom ABC när USA ännu var neutralt
som saboterade nazisternas tillgång till sällsynta råvaror
för atomexperiment och att fysiker räddades (en del skulle säga
kidnappades) från nazist-ockuperade områden. Brittiska experter
flyttade i hemlighet till Amerika. Kanadas enorma ytor dolde experiment
och var under Andra världskriget den fria världens enda källa
till vissa råmaterial som behövdes for atombomben, som en tid
mest tycktes vara en fantasiskapelse.
En annan av ABC:s skapelser skulle visa sig vara till stort besvär
for Stalin: ett fjärde vapenslag av hemliga operationer vid sidan av
armén, flottan och flygvapnet. Det fjärde vapenslaget skapades
som det redskap som med hjälp av lokala patrioter skulle störta
de nazistiska despoterna i olika delar av Europa, patrioter ledda av en
utbildad guerilla och stödd av sabotörer och experter på
uppror. Ett fjärde vapenslag skulle, om det bibehölls efter kriget,
kunna användas mot andra tyranner, av vilka Stalin var den mest uppenbare.
Och Stalin var besatt, även under de dystraste stunderna av Hitlers
krig mot Ryssland, av riskerna för intern revolt - särskilt faran
för uppror som underblåsts av ärkefienden bland anti-bolsjevikerna,
Winston Churchill, och hans amerikanska vänner.
Stalins våldsamma reaktion mot teorin bakom fjärde vapenslaget
var bäst känd av Dick Ellis, vars första insatser i underrättelsetjänsten
under den ryska revolutionen hade förlänat honom Stalins personliga
hat som en brittisk spion som underblåste "kontrarevolutionära
krafter". Den roll som Ellis spelade i fjärde vapenslagets operationer
efter de första ABC-samtalen återuppväckte den sovjetiske
diktatorns ientlighet mot Stephensons medarbetare.
Eftersom jag kände Ellis kunde jag mycket väl föreställa
mig hans reaktion på 1981 års påminnelse att ABC-samarbetet
fortfarande kvarstod. New York Sunday News satte som rubrik över reportaget
från OSS-middagen: "Thatcher backar upp presidenten i försöken
att stoppa Sovjet". Ellis skulle ha sagt att detta nya exempel på
samarbete skulle väcka Centrets intresse i Moskva, att hedersgästerna
vid middagen var levande måltavlor för KGBs ryktesmord "Att
utså misstankar är klassisk KGB-taktik," berättade
han för mig. "De har ett namn för det, dezinformatsija, och
en avdelning som skall styra det."
