Sven Rydenfelt:
På upptäcktsfärd i marknadsriket
"På upptäcktsfärd i marknadsriket" är en
sammanfattande beskrivning av marknadsekonomins principer.
Vi verkar alla på marknader av skilda slag. På arbetsmarknaden.
På bostadsmarknaden. På olika varumarknader. Därför
behöver vi också alla veta hur marknader fungerar.
Marknaden är ett sinnrikt system för att genom frivilligt samarbete
skapa välstånd. Professor Sven Rydenfelt förklarar på
ett lättillgängligt sätt hur det går till.
Professor Sven Rydenfelt var tidigare universitetslektor i nationalekonomi
vid Lunds Universitet. Han har flitigt deltagit i debatten om marknadsekonomin
och skrivit ett flertal böcker som berör olika ekonomiska frågor.
Han gavs professors namn av regeringen Bildt för sina insatser i den
ekonomiska debatten.
Pris 80:-. Porto och emballage 25:- tillkommer per beställning. Betala helst in 105:– i förskott per plusgiro 85 95 89-4. Klicka här för fullständiga beställningsregler.
Sven Rydenfelts bok innehåller en rad korta avsnitt om marknadens
funktion - och försök att ingripa mot dess funktion. Här
återger vi det avsnitt som handlar om svensk jordbrukspolitik - innan
svenskt medlemskap i EU gjorde politiken än värre:
Jordbruksregleringen
Produkton är till för att skapa sysselsättning. Att de producerade
varorna kan säljas är en fördel, men inget villkor, så
skrev Nils-Eric Sandberg om jordbrukspolitiken 1978
Den priskontroll som nu behandlats har inneburit att makthavarna med hjälp
av den statliga maktapparaten tvingat fram en lägre prisnivå
inom en viss marknad än vad den oreglerade marknaden skulle ha givit.
I regel avser en sådan politik att gynna en majoritet av konsunenter
på bekostnad av en minoritet av producenter.
Den statliga maktapparaten kan också tvinga fram en prisnivå
som ligger högre än vad den oreglerade marknaden skulle givit.
En sådan politik stimulerar utbudet och bromsar efterfrågan
och resulterar därför ofrånkomligen i överskott. Ett
typiskt exempel på den sistnämnda politiken är den svenska
jordbruksregleringen, vars främsta mål är att tillförsäkra
de svenska bönderna högre priser än vad en oreglerad marknad
skulle ha givit. Målet nås genom att utländsk konkurrens
i form av import bromsas eller hindras med hjälp av höga tullavgifter
- införselavgifter. Jordbruksregleringen fungerar i långa stycken
som ett modernt skråväsende, ett system som på sin tid
avsåg att tillförsäkra städernas befolkning monopol
på handel, hantverk och industri. När skråmonopolet genom
näringsfrihetsreformerna 1846 och 1864 avskaffades, var panikstämningar
i städerna vanliga. I skyddet av statliga monopol och privilegier hade
städernas befolkning känt sig trygg, medan den utan skyddet kände
sig hotad av katastrof. Liknande skräckstämningar inför förslag
om avskaffade statliga skråregleringar gällande jordbruket finner
man i dag bland landets bönder.
Vi som sitter med facit i hand, vet hur det gick på 1800-talet. Frihetsreformerna
utlöste en explosion av företagande - den industriella revolutionen
- som framförallt gynnade städernas invånare. Istället
för den fruktade katastrofen kom en utveckling som enligt mångas
mening kom att otillbörligt gynna städerna. Ända sedan 1800-talet
har ett ledmotiv i böndernas strävanden
varit att eliminera konkurrens - grunden för all marknadshushållning.
Den spontana oviljan mot konkurrenter - friarens avsky för rivaler
- är naturlig. När det gäller samhället i stort blir
emellertid en statlig politik som går ut på att bekämpa
och eliminera konkurrens en politik med obehagliga konsekvenser. Genom att
tvinga fram rationaliseringar - ökad hushållning med resurserna
- och tekniska förbättringar är konkurrensen den kraft som
mer än något annat driver utvecklingen framåt. Den gynnar
konsumenterna med bättre och billigare varor, medan den på producentsidan
gynnar de skickligaste och effektivaste företagarna som hela tiden
kan öka sina marknadsandelar.
Föreställningen att konkurrens skulle vara skadlig för företagen
bekräftas inte av erfarenheten. I själva verket är det på
marknader med fri och hård konkurrens företagen redovisar de
högsta vinsterna, medan företagen på marknader med inskränkt
konkurrens nästan alltid kämpar med stora svårigheter. En
blick på de svenska företagarna-bönderna bekräftar
denna slutsats. Trots att jordbruksregleringen avser att gynna jordbruket
torde det vara svårt att hitta ett område där företagarna
känner sig mer missgynnade och frustrerade.
Situationen påminner osökt om den i föregående avsnitt
behandlade statliga bostadspolitiken, som med hjälp åv hyresreglering
och utomordentligt generösa bidrag-subventioner avser att gynna hyresgästerna
med goda bostäder och låga hyror. Någon som helst tacksamhet
kan dock inte förmärkas. Klagomålen över höga
hyror är hjärtskärande och kraven på ytterligare bidrag
pockande.
Böndernas största bekymmer i dag är den överskottsproduktion
de tvingas dumpa på världsmarknaden, ofta för en bråkdel
av de priser de med statens hjälp kan ta ut på hemmamarknaden.
Exporten av överskottsvete krävde - för att ge producenterna
samma inkomster som försäljning på hemmamarknaden - 1986
tillskott om bortåt 1.000 kronor per ton. Och överskotten av
vete uppgick vid 1985 års skörd till över en miljon ton.
Behövliga exporttillskott för 1986 års skörd kom att
stiga till 1500 miljoner kronor. I ett marknadssystem skulle ett sådant
överskott auto matiskt ha eliminerats med hjälp av prissänkningar-priskonkurrens.
Men konkurrens är för bönderna ett rött skynke, och
de har därför föredragit att - med statens hjälp - ytterligare
bygga ut och komplicera sitt skråväsende med reglerings- och
utjämningsavgifter hit och dit, med suggpensioner, premier för
smågris-, kalv- och kvigslakt, med tvåprissystem för mjölk,
med kvotering av ostproduktionen etc. Ett otroligt tillkrånglat, ineffektivt
och dyrbart system, som bönderna i huvudsak själva får betala.
Ett naturligt sätt att minska produktionen vore givetvis att lägga
igen överflödig åkermark. Till de mera metafysiska inslagen
i böndernas attityder har under senare år hört deras fanatiska
vägran att acceptera igenläggning av ett enda hektar åkermark.
Trots att bönderna under tidigare decennier lagt igen 800 000 hektar
sådan mark.
En första reträtt kom dock i april 1986, då lantbrukarnas
fackliga organisation, LRF, uttalade sig positivt om tanken på en
"jordbank" - trädesbruk med statliga subventioner. En andra
och än mer uppseendeväckande reträtt kom i juni 1986, då
LRF, därtill tvingad av en stark medlemsopinion, uttalade sig positivt
om tanken på skogsplanering och bebyggelse på åkermark.
Till de mest tvivelaktiga inslagen i skråsystemet hör jordförvärvslagen
(från 1965), enligt vilken bönderna tillförsäkras monopol
på all svensk jordbruksjord. Även här har man lyckats sätta
konkurrensen ur spel med hjälp av ett privilegium som mest av allt
påminner om kungamaktens, adelns och kyrkans feodala jordmonopol en
gång i tiden. Detta feodala system påbyggdes ytterligare 1979,
då lantbruksnämnderna i varje län fick rätten att kontrollera
och bestämma det rätta och riktiga priset vid fastighetsöverlåtelser.
Det medeltida begreppet "justum pretium" har åter uppstått.
Denna priskontroll avskaffades 1987.
Framförallt under 1980-talet kom jordförvärvslagen att få
en rad icke önskvärda och icke avsedda konsekvenser. Resultaten
blev ofta motsatsen till de avsedda. Regeringen tillsatte därför
i juni 1986 en utredning med uppgift att kartlägga lagens verkningar
och föreslå lämpliga åtgärder. Betänkandet,
"Översyn av jordförvärvslagen" (Ds Jo 1986:5) kom
i oktober samma år och redovisar rader av icke önskvärda
effekter. Eftersom ägandet av jord- och skogsbruk genom lagen förvandlats
till ett privilegium, behöll ägarna gärna sina fastigheter
under sin livstid, och efter deras död vägrade dödsbona att
sälja. Omsättningen av sådana egendomar sjönk till
ett minimum, och antalet s k trottoarbönder - ett för bönder
förhatligt fenomen - ökade avsevärt. Andelen arrenderad åker
steg från 30 procent 1965 till 42 procent 1985.
