Richard Nixon:
Det verkliga kriget
"Vi måste se den nakna sanningen i ansiktet. Tredje världskriget
har börjat och vi håller på att förlora det"
skrev Richard Nixon i "Det verkliga kriget".
Boken är en bred analys av världspolitiken, gjord med de unika
insikter en före detta president i USA har. Den förklarar många
av de åtgärder Nixon vidtog under sin tid vid makten, men var
i första hand en bok riktad framåt, som visade de stora dragen
i den politik som under Ronald Reagan och Margaret Thatcher ledde till Sovjetunionens
fall och Västs seger i det kalla kriget.
Pris 80:-. Porto och emballage 25:- tillkommer per beställning. Betala helst in 105:– i förskott per plusgiro 85 95 89-4. Klicka här för fullständiga beställningsregler.
Här följer Richard M. Nixons avslutande ord i boken:
Den här boken är slutprodukten av min tid i San Clemente i Kalifornien,
där jag köpte ett hus och inrättade Västra vita huset
1969, och där jag senare bodde i precis fem och ett halvt år
sedan jag avgått som president - från den 9 augusti 1974 till
den 9 februari 1980. Under dessa fem och ett halvt år skrev jag två
böcker, mina Memoarer och denna bok. Det var en tid av intensiv eftertanke
på lärdomarna av ett tredjedels sekel som offentlig person, och
ett försök att tillämpa dessa lärdomar på de utmaningar
som möter väst under de kommande åren. I grunden var Memoarer
en tillbakablick, medan denna bok är framåt blickande.
Under arbetet fann jag att det innebar vissa fördelar att inte längre
ha ett ämbete, eller att vara kandidat för ett, inte minst gäller
det möjligheten till större öppenhjärtighet. Förre
brittiske statsministern Harold Macmillan, som också varit utrikesminister,
sa en gång att en utrikesminister "alltid balanserar mellan en
kliché och en indiskretion." Att inte ha någon befattning,
och därför inte vara förmögen att påverka händelseutvecklingen
direkt, är ofta frustrerande, särskilt för den som befunnit
sig i händelsernas centrum, men att inte behöva vara så
diskret är en kompensation för detta. Jag har framställt
mina åsikter mer rakt på sak i den här boken än vad
man var van vid när jag var vicepresident eller president, den öppenhjärtigheten
speglar den nya friheten.
Det är mycket enklare att utpeka när arbetet på boken slutade
än när det började. Jag avslutade grundmanuskriptet sommaren
1979, fortsatte sedan redigering och uppdatering under de vanliga stegen
under en boks produktion; det skulle visa sig att de sista korrekluren anlände
från tryckeriet omedelbart innan jag flyttade från San Clemente
till New York. Jag korrigerade korrekturen under ett kort uppehåll
i Florida på vägen från San Clemente, och återlämnade
dem till utgivaren samma dag som jag kom till New York för att bosätta
mig där - den 14 februari 1980. Flera av de som läste det ursprungliga
utkastet i september 1979 menade att det var ett misstag att framställa
Sovjets framstöt i Afghanistan 1978 så framträdande i första
kapitlet; tidigt 1980, sedan Röda armén marscherat in, anser
de inte längre att det var ett misstag. På ett sätt började
arbetet med boken sedan jag avslutat mina Memoarer i april 1978. Då
började jag skriva på boken som min huvudsakliga verksamhet.
I en annan mening går rötterna trettton år tillbaka till
1967, när jag började arbeta med en bok om utrikespolitik inför
1968 års presidentvalskampanj. Det blev snart klart att bokens krav
på arbetsinsats kolliderade alltför mycket med kraven från
valkampanjen, så jag lade boken på hyllan - även om mycket
av det arbete jag hade lagt ner användes i mina tal, och de tankar
jag utvecklade användes i min regeringspolitik.
I en mer grundläggande mening har emellertild boken sin bakgrund mer
än trettio år tillbaka i tiden, till mina första år
som kongressledamot under tiden omedelbart efter andra världskriget.
Det var när jag reste runt det krigshärjade Europa med Herter-utskottet
och vi försökte fastlägga vilken roll Amerika skulle spela
för att hjälpa till vid återhämtningen. Från
då och framöver, var utrikespolitiken det viktigaste i min offentliga
gärning. 1953, under mitt förslta år som Dwight D. Eisenhowers
vicepresident gjorde jag en sjuttio dagars resa till tjugoen länder,
den mest omfattande resa som någonsin genomförts av en amerikansk
president eller vicepresident. På den resan besökte jag Hanoi
när staden fortfarande var fransk; fru Nixon och jag var de första
som kom på statsbesök till Japan efter Andra världskriget.
De ledare jag sammanträffade med skiftade från shahen av Iran
till Sydkoreas Syngman Rhee; många av de synpunkter jag fick av dem
och som en följd av själva resan har jag behållit i mitt
minne alltsedan dess. Jag fortsatte med omfattande resor utomlands under
mina åtta år som vicepresident och under de åtta år
som privatperson som följde. När jag blev president hade jag redan
besökt sjuttiotre länder.
En bok talar med författarens röst, men den har skapats av många
händer. De åsikter som uttalas om komplicerade; och kontroversiella
frågor är mina egna och delas inte nödvändigtvis av
dem som har hjälpt mig med att utarbeta manuskriptet. Men många
hjälpte mig, och en förteckning kan bara bli en del av alla.
För hjälp med att framställa och följa upp manuskriptet
vill jag tacka mina medarbetare sedan lång tid Rose Mary Woods och
Loie Grant, liksom även Marnie Pavlick och Cathy Price.
Många vänner och medarbetare gav upplysningar, idéer och
råd; fyra vars hjälp med boken var särskilt omfattande var
förre NATO-ambassadören Robert Ellsworth; generallöjtnant
Vernorl G. Walters, förre biträdande chefen för CIA; dr William
L. Van Cleave, chef för programmet för försvars- och strategifrågor
vid University of Southern California; och John Lehman, tidigare mångårig
medarbetare i mitt kansli vid Nationella säkerhetsrådet. Två
nyutexaminerade från Harvard College och Harvard Business School.
Hugh Hewitt respektive Todd Leventhal, arbetade tillsammans med mig i många
månader på projektet och gav utomordentligt värdefullt
bistånd i forsknings- och redigeringsfrågor Raymond Price, tidigare
chef för mina talskrivare i Vita huset, hjälpte mig i arbetet
som huvudsamordnare av redigeringen. Hans uppmuntran och förnuftiga
råd bar oundgängliga element som hjorde det möjligt för
mig att producera det slutliga manuskriptet.
Richard Nixon
