Mogens Carlsson:
Jag var fånge i Sovjet
Mogens Carlsson är dansk med svenskt påbrå. Han var
kommunist. Han trodde på Sovjetunionen. Han ville bege sig dit för
att se hur "arbetarnas eget land" fungerade. Men han fick inget
inresevisum.
Han tog saken i egna händer, arbetade sig genom Sverige och Finland
till den sovjetiska gränsen, som han tog sig över illegalt. Han
anmälde sig vid första gränspostering.
Mogens Carlsson blev omgående fängslad. I två "rättegångar"
dömdes han till 28 års fångläger. Han berättar
i boken "Jag var fånge i Sovjet" om sitt liv i olika fängelser
och fånglöäger i Sovjet och hur han till slut blev frisläppt
och fick flytta hem till Danmark. Trots det dystra ämnet är det
en lättläst och fascinerande bok.
Bland de många fångar Mogens Carlsson träffade fanns bland
annat en fånge som en vecka delat cell med en svensk diplomat från
Budapest, sannolikt Raoul Wallenberg.
Pris 50:-. Porto och emballage 40:- tillkommer per beställning. Betala in 90:– i förskott per plusgiro 85 95 89-4. Klicka här för fullständiga beställningsregler.
Här följer avsnittet när Mogens Carlsson illegalt tar
sig över gränsen. Det är i den tryckta boken knappt fyra
av bokens 189 sidor.
Vi närmade oss hösten. Skörden var slut, och det var mina
vänners ferier också. Rita och Margit reste tillbaka till Helsingfors
för att fortsätta sina studier. Vädret blev kallare, men
luften var hög och klar. Från mitt fönster på husgaveln
kunde jag vid klart väder se de dystra ryska vakttornen, som stack
upp över skogen i sydöst. Jag måste erkänna att dessa
torn fyllde mig med en känsla av obehag. En av de finska gränsvakter
som jag kände mycket väl, hade berättat för mig att
den mycket omtalade kamelen kunde komma lättare genom nålsögat
än en människa kunde komma osedd in i Sovjetunionen. Efter det
jag redan sett tvivlade jag inte ett ögonblick på hans ord, men
det ökade bara spänningen inom mig.
Här måste jag inskjuta att jag både i Köpenhamn och
Stockholm liksom senare i Helsingfors hade sökt visum för legal
inresa till Sovjetunionen. Det hade emellertid blivit avslag på alla
tre ställena. Av samtalet med ryssarna fick jag den uppfattningen att
de bara var intresserade av delegationer och inte av enskilda personer.
Förklaringen var enkel. De många fackförenings- och författardelegationer
som besökt Sovjetunionen hade i utlandet gått i god för
det stalinistiska tyranniet. Nästan alla hade de okritiskt accepterat
den officiella ryska legenden om Sovjetunionens lyckliga folk. Lögnen
hade satts i system som det följande exemplet visar. Sovjetregeringen
drev under 30-talet ett idealfängelse i Bolsjevo i närheten av
Moskva. Detta fängelse besöktes av tusentals utlänningar,
som berättade om detta lägerkomplex i mycket positiva ordalag.
Det gjorde också politikern Jerzy Gliksman, som jag tidigare berättat
om. Som progressiv ledare för Warszawa stad besökte han Bolsjevo
i mitten av 30-talet. När han kom hem till Polen gav han en entusiastisk
skildring av de nya, humana metoder som man använde i Sovjetunionen
vid behandlingen av förbrytare. Några år därefter,
den 17 september 1939, trängde ryssarna in i Öst-Polen, och kort
efteråt arresterades J. Gliksman och tusentals andra polacker. Han
hamnade i ett ryskt koncentrationsläger i den öde och frusna tajgan
i norr. Då erfor han att lägret i Sibirien var mera representativt
för behandlingen av fångar i Sovjetunionen än det skämtläger
han besökt på 30-talet.
Under den tid som gått hade jag sett mig omkring ordentligt och hade
också fått tag på en gammal karta över den del av
Karelen som nu blivit ockuperad av ryssarna. Jag hade fått den uppfattningen
att en gränspassering kunde ske bäst sjövägen. Jag är
en mycket god och uthållig simmare. Skulle jag upptäckas av finska
eller ryska patrullbåtar, kunde jag kanske undkomma genom att hoppa
i vattnet
Äntligen kom dagen. Det var söndagen den 10 september 1950. Jag
skrev ett sista brev till en vän i Danmark och antydde att jag illegalt
tänkte ta mig över den finsk-ryska gränsen nattetid. Tärningen
var kastad. Jag tog avsked av vänner och bekanta. Alla räknade
med att jag skulle resa till baka till Helsingfors. Sent på kvällen
när mörkret skyddade mig gick jag ned till den lilla båthamnen
och valde ut en gammal jolle med åror. Mycket försiktigt rodde
jag ut ur den lilla kanalen. Byns ungdomar hade samlats till dans i skogen
i närheten. Den friska brisen gjorde att jag hörde skratten och
musiken. När jag äntligen nådde öppen sjö, hade
vinden tilltagit i styrka och båten rullade starkt. Jag satte upp
benen på bänken och tog i med årorna, så att det
knakade. Det var motvind och vågorna gick höga. Efter några
timmar rann svetten om mig, och jag svor oupphörligt. Båten läckte
som en fisksump och var svår att driva framåt. Det var fortfarande
långt till gränsstolparna, som markerade den finsk-ryska gränsen.
Det var mycket mörkt och omöjligt att orientera sig. Då
och då såg jag ett Ijussken från en fyr, men till sist
försvann skenet. Bortsett från vågornas plaskande mot båten
var allt stilla.
Underliga tankar genomkorsade oupphörligt mitt huvud. Jag är inte
vidskeplig men jag känner varsel, och det har jag gjort sedan jag var
barn. Jag är inte heller särskilt religiös. Det som folk
söker i kyrkan finner jag i naturen. Men mina sinnen var spända
till bristningsgränsen, och det måste vara förklaringen
till att jag hörde en egendomlig röst, som upprepade gånger
sade till mig: Vänd om! Samtidigt vällde en sådan känsla
av ängslan över mig att jag inte kan minnas att jag upplevt något
liknande. Bara min inrotade envishet och detta att jag inte kunde tolka
varningen gjorde att jag fortsatte den ödesdigra resan. Då och
då passerade jag öar och holmar i skärgården. Under
natten tyckte jag mig flera gånger se silhuetten av ett vakttorn,
men jag var inte säker. Det var en usel dödsseglare jag valt.
Vattnet stod högt på botten av jollen, och när jag i mörkret
stötte mot en sten hände någonting mycket obehagligt. Vid
sammanstötningen lade sig båten på sidan, och när
jag sprang upp för att rädda min ryggsäck och mina papper
rullade den om helt och hållet.
Jag hade råkat i en svår situation. Här låg jag och
bökade i det kalla vattnet någonstans mellan Finland och Sovjetunionen
utan att veta i vilken riktning jag skulle simma. Efter att ha simmat i
vad jag tyckte vara en evighet, gled jag plötsligt in mellan något
slags säv. Snart kände jag fast mark under fötterna och kravlade
mig i land. Med alla sinnen på spänn stod jag och lyssnade till
vågornas skvalp. Inte ett ljud hördes i närheten men långt
borta kunde jag höra några hundar skälla. Efter att ha vilat
en stund fortsatte jag. Skogen stod tät som en mur, men snart fann
jag några väl upptrampade stigar. Jag tvivlade inte ett ögonblick
på att dessa stigar användes av de ryska vakterna och att jag
när som helst kunde gå rakt i armarna på någon av
dem. Eftersom det var mycket troligt att vederbörande i en sådan
situation skulle skjuta först och fråga sedan, var jag mycket
uppmärksam. Efter en stund stötte jag på ruinerna av en
bondgård. En del av gaveln stod fortfarande kvar. Där övernattade
jag.
På morgonen vaknade jag i mina våta kläder och hackade
tänder. Jag stack ut huvudet och fick omedelbart en obehaglig upplevelse.
Bara några hundratals meter längre bort såg jag ett av
de ryska vakttornen sticka upp ovanför trädtopparna. Jag kunde
tydligt se vakten i tornet som hela tiden vandrade omkring där uppe.
Då och då stannade han och såg bort mot den fjärran
horisonten med en stor kikare. För att kunna komma till tornet utan
att bli sedd var jag tvungen att åla på magen som en indian
på krigsstigen. Till all lycka för mig stod skogen tät överallt,
men plötsligt stötte jag på ett cirka 30 meter brett vattendrag.
På den andra sidan kunde jag se en lång manskapsbarack, som
låg alldeles under tornet. Jag kände mig som Moses när han
blickade in i det förlovade landet. Jag var vid målet för
min långa resa. När vakten tog en paus i sin vandring uppe i
tornet, tog jag av mig kläderna, och klädd i endast ett par röda
badbyxor sam jag raskt över till den andra sidan. Det som för
ögonblicket betydde någonting var att inte bli sedd. När
jag sedan skulle ge mig till känna hade ryssarna större anledning
att tro på min berättelse. När jag till sist stod framför
dörren till baracken bultade mitt hjärta så starkt att jag
trodde man kunde höra det där inne.
Så småningom gav mitt bankande på dörren resultat.
Jag hörde raska steg, och dörren öppnades av en ung soldat
i den ryska armens sommaruniform. Jag tror inte att Stanley och Livingstone
kan ha sett mer förvånat på varandra än vi gjorde
denna septembermorgon. Ryssen stirrade på min nästan nakna uppenbarelse,
till synes utan att förstå vad han såg. Han svalde ett
par gånger och ville säga något, men det kom inte fram
ett Ijud. Jag försökte rädda situationen genom att presentera
mig på ryska. I ryggsäcken hade jag en dansk-rysk parlör,
och i den hade jag lärt mig några ryska ord. När ryssen
hörde min röst, vaknade han upp och tog ett gevär. Han gjorde
en laddningsrörelse och riktade geväret mot mitt underliv samtidigt
som han ropade: Ruka na verk. Mina inälvor kravlade sig ett
etage högre upp, medan jag långsamt Iyfte mina händer. Soldaten
visslade skarpt, och ett ögonblick senare var vi omringade av soldater,
som skrek i munnen på varandra: Skolko tjelovek? De ville veta
hur många som hade passerat gränsen. Med hjälp av gester
Iyckades jag göra klart för dem att jag var ensam.
Det var vild uppståndelse i det ryska lägret, det kunde jag både
se och höra. Jag hade, om jag så får säga, tagit dem
på sängen, och jag tror det var det som plågade dem. Mitt
bagage hämtades och undersöktes. Medan detta pågick fördes
jag till ett annat rum, och två vakter ställdes upp utanför
dörren. Det rum där jag befann mig var något slags vaktstuga.
Soldater kom och gick hela tiden. På väggarna i rummet hängde
flera bilder av partiets ledande män. Jag kände igen A. Zjdanov,
medlem av politbyrån och under Leningrads belägring chef för
ett frontavsnitt. Efter mordet på S. M. Kirov, den 1 december 1934,
blev Zjdanov dennes efterträdare som partisekreterare i Leningrad.
1946 blev han sekreterare för Centralkommittén i Moskva. Han
dog under mystiska omständigheter den 31 augusti 1948.
De unga soldaterna från gränskommandot betraktade mig lika nyfiket
som jag såg på dem. De var vänliga och ville gärna
tala med mig. De titulerade mig tovaritj, kamrat, och det var jag
mycket stolt över. En officer med barskt utseende kom litet senare
för att ställa i ordning en rapport, men eftersom han kunde lika
litet engelska som jag kunde ryska blev inte samtalet så lyckat.
Plötsligt kom en ung soldat. Han bar en hög, vit hatt och hade
en hammare i handen. Det var lägerkocken. Genom att slå på
en järnstång med hammaren gjorde han oss uppmärksamma på
att frukosten var serverad. Redan vid detta tillfälle började
jag förvåna mig. Jag fick sätta mig ned vid ett stort ohyvlat
träbord ute i det fria och fick samma mat som soldaterna. Jag var hungrig
som en varg efter nattens ansträngningar och slukade de tre stora brödstycken
som kocken hade lagt framför mig. När jag kom till gröten
var jag tvungen ge upp. Den bestod av otröskad havre och var kall.
Den serverades utan socker eller marmelad. Då visste jag inte att
jag skulle få äta denna förbannade gröt varje dag i
ungefär fem år. När kocken på nytt visade sig förklarade
han på tyska att jag hade gjort någonting mycket fult. Min brödranson,
som jag redan hade ätit upp, var beräknad för 24 timmar-
ett stycke morgon, middag och kväll. Jag hade mycket att lära.
Pris 50:-. Porto och emballage 25:- tillkommer per beställning.
Betala helst in beloppet i förskott per postgiro 85 95 89-4. Annars
sänds boken per postförskott, varvid ytterligare avgifter tillkommer.
Klicka här för fullständiga beställningsregler.
