Hans Graf Huyn:
Uppmarschen
Hans Graf Huyn, ledamot av Förbundsdagen i Tyskland - och dess
utrikesutskott, var en av dem som mest principfast drev den politik som
ledde till Sovjetunionens fall. I "Uppmarschen" redovisade han
Sovjets långsiktiga mål: Världsherravälde. Och hur
Sovjet tillgrep spioneri, underminerande verksamhet, terrorism ooch krig
genom ställföreträdare för att uppnå detta mål.
Uppmarschen är en laddad bok om ett brännande ämne. Den handlar
i stor utsträckning om sådant som var fördolt för allmänheten
i Väst - innan segern i det kalla kriget. Boken, som uppmärksammades
i många länder i Väst, var ett verksamt bidrag till den
omprövning av Västs politik som ledde till kommunismens fall och
demokratins seger.
Pris 50:-. Porto och emballage 25:- tillkommer per beställning. Betala helst in 75:– i förskott per plusgiro 85 95 89-4. Klicka här för fullständiga beställningsregler.
Boken är skriven innan Sovjetunionens fall, här följer
det profetiska avsnittet "Röd koloss på lerfötter":
Redan innan Sovjetunionen i marxismen-leninismens namn påbörjat
"befrielsen av arbetarklassen", redan långt innan man gått
utanfor Sovjetunionens gränser mot Warszawa, Berlin, Prag, Budapest
och Afrika, så hade de ryska arbetarna förstått vad marxismen-leninismen
betydde för dem. Fyra månader efter Lenins och bolsjevikernas
makt övertagande gjorde Petrograds arbetarråd ett tillkännagivande
i mars 1918. I det hette det: "Vi lovades bröd. I verkligheten
har vi fått utstå en hittills aldrig upplevd hunger. Vi fick
ett inbördeskrig som förödar hela landet och till slut kommer
att förstöra all handel. Under socialismens ledning har vi drabbats
av det slutliga nedbrytandet av ekonomin och förödandet av finanserna.
Vi fick uppleva glupska utsugares förskingring av folkförmögenheten
och befolkningens besparingar. Vi drabbades av korruption och spekulation,
som har tilltagit i en oerhörd omfattning. Man har ställt oss
inför en lång arbetslöshets fasa, och vi har inga medel
att bekämpa den." Vidare klagar arbetarnas representanter: "Vi
lovades frihet. Vad har vi fått i verkligheten? Var är yttrandefriheten,
var är församlingsfriheten, var är pressfriheten och demonstrationsfriheten?
Allt trampas ner av polisstövlar och vapen. På årsdagen
av vår med blod köpta revolution ser vi åter hur vi utsätts
för den järnhand av rättslöshet som vi trodde att vi
hade nedkämpat under dessa ärofulla februaridagar. Vi är
åter vid smäleken att drabbas av arkebuseringar utan dom, vid
dödsstraffets blodiga hemskheter, som utförs av människor
som lyckas vara förrädare, spioner, provokatörer, detektiver,
åklagare, domare och skarprättare i ett." 60 år senare
ser det inte bättre ut. Sovjetunionen och hela det under Moskva underkastade
området är ett jättelikt fängelse. Zongränsen,
muren i Berlin, järnridån längs gränser till Tjeckoslovakien
och Ungern, omger det sovjetiska området med taggtråd och bevakningstorn,
som omkring ett jättelikt koncentrationsläger. Till och med i
Asien löper järnridån vidare. Bakom Kaukasus vid provinserna
Kars och Armenien löper längs den turkisk-sovjetiska gränsen
från Svarta havet till Iran ett tre meter högt stängsel
över berg och stäpper, ett stängsel som avbryts varannan
kilometer av ett 20 m högt vakttorn. Sovjetunionen och dess område
är ett fängelse från den tyska zongränsen till Vladivostok.
Rysslands elit har - så långt den kunnat - lämnat fängelset
eller deporterats: Alexander Solzjenitsyn, Viktor Nekrassov, Vladimir Bukovskij
och Andrej Amalrik, bildhuggaren Ernst Nesjvestnij, cellisten Mstisla Rostropovitj
och de bästa i balett och opera. De har lämnat Sovjetunionen,
men inte Ryssland, för de fortsätter att arbeta och kämpa
för att man i väst skall veta att Ryssland inte skall jämställas
med sovjetregimen.
Miljoner människor finns än idag i lägren, vars skakande
berättelse Alexander Solzjenitsyn har tecknat i Gulag-arkipelagen.
Den 5 september varje år - dagen då den röda terrorn började
1918 - går fångarna i hungerstrejk, liksom den 30 oktober, de
politiska fångarnas dag i Sovjetunionen, och den 10 december, dagen
för de mänskliga rättigheterna.
I Radio Libertys samizdat-arkiv, där den ryska motståndslitteraturen
arkiveras, fanns redan i mars 1977 262 registrerade dokument, som visade
de sovjetiska brotten mot de mänskliga rättigheterna efter undertecknandet
av slutdokumentet vid den europeiska säkerhets konferensen i Helsingfors
den 1 augusti 1975. Det handlar om villkoren för de gripna, maten,
förläggningarna, listor över politiska fångar i Vladimir-fängelset,
om splittrade familjer, om förtryck mot religiösa familjer, om
husundersökningar i Lettland, om missbruk av psykiatrin, om ukrainska
flyktingar, om repressalier mot medlemmar i Helsingfors-gruppen och mycket
mer.
Medborgarrättskämparna i Sovjetunionen, som kämpar för
försvaret av mänskliga rättigheter och frihet, organiserade
sig mellan 1966 och 1970. De arbetar inte i det fördolda, utan träder
fram mot KGB statens polisstatsvillkor, med de garantier som författningen
erbjuder: "Vi är varken ett parti eller en förening, inte
heller någon organisation. Vi känner bara en lag - vårt
samvetes lag, det naturliga medlidandet med de orättvist förföljda,
respekten för människan, för hennes fria ande, för sanningen,"
det skriver medborgarrättskämpen Tabana Chodorovitja.
Medborgarrättskämparna anstränger sig i största möjliga
utsträckning för att skydda, så gott de kan, de 1,2 miljoner
- ungefär 0,5 procent av befolkningen - som för närvarande
är inspärrade i de ungefär 1000 koncentrationslägren.
Det är en kamp mot fruktan och motstånd mot lögnen som medborgarrättskämparna
predikar och praktiserar.
Dessutom finns i Sovjetunionen de icke-ryska folkens nationella opposition
mot det ryska styret. 129 miljoner ryssar bestämmer över 142 miljoner
icke-ryssar. De över 120 icke-ryska nationaliteter kan i man dela in
i sex grupper: För det första slaverna och de till stor del ortodoxa
ukrainarna och vitryssarna; för det andra de olika centralasiatiska
och transkaukasiska folken; för det tredje de övervägande
kristna georgierna och armenierna; för det fjärde judarna; för
det femte de baltiska folken: ester, letter och litauer; och för det
sjätte Sovjetunionens västerländska invånare: tyskar,
polacker och rumäner.
Efter den med våld genomdrivna anslutningen av de båltiska staterna
1940, och återerövringen straxt före krigsslutet, så
avrättades bara i Litauen 540.000 människor. Efter litauiska kommunistpartiets
centralkommittes fjärde sammanträde den 27 december 1944, förklarade
Michail Suslov: "Litauen kommer att finnas kvar, men utan litauer".
Först 1977 kom ett skakande brev från den 1940 av Sovjet bortförde
estniske presidenten Konstantin Päts till väst. Omedelbart efter
ockupationen av de baltiska staterna utgav ställföreträdande
chefen för sovjetiska hemliga polisen, general Ivan Serov, order nummer
001223, i vilken anbefalldes gripande och deportation av alla "antisovjetiska
element" i Estland, Lettland och Litauen. Den estniska armen avväpnades,
officerarna deporterades antingen till Sibirien, eller sköts.
I sitt brev riktade president Päts en hjälpvädjan till generalsekreteraren
i FN: "Jag vänder mig till FN och till hela den civiliserade världen
med en vädjan från Estlands, Lettlands och Litauens folk om hjälp,
mot de ryska ockupanternas hänsynslösa våld. . ." Särskilt
i det katolska Litauen är det sovjetiska styret mycket starkt: Sju
Samizdat tidskrifter trycks och läses där i hemlighet.
I Ukraina, där den Ukrainska befrielsearmén ända in på
1950-talet förde en organiserad kamp mot de sovjetiska trupperna, kom
1970 "Ukrainskij Visnyk" ut som organ för motståndet.
På samma sätt som i Moskva och Kiev finns i Georgien en "grupp
för mänskliga rättigheter". Vid sidan av de sedan ockupationen
1920 mot den sovjetiska regimen kämpande georgiska nationalisterna,
kämpar sedan en tid också anhängare till den av den sovjetiske
partichefen Bresjnev störtade georgiske statsministern och kommunistpartisekreteraren
Msjavadze mot det sovjetiska förtrycket. Sedan 1974 ökar antalet
bombattentat i Tiflis och andra städer. I början av 1978 kom det
till öppet uppror och protester mot Moskvas ståthållare
i talkörer.
1962 förs väpnad kamp mot det sovjetiska väldet i Ukraina,
Uzbekistan och södra Sibirien. 1965 uppstår strider i Azerbaidjan.
Två år senare genomförs demonstrationer i Tsjimket, huvudorten
i södra Kazachstan. 1968 måste Röda armén sättas
in mot nationella minoriteter i Kazachstan och i områdena kring Taisjed
och Tulun. Därefter följer uppror från Krimtatarerna, ett
folk som förvisats från Krim som hämnd för att många
landsmän samarbetade med den tyska ockupationsmakten. Idag kämpar
de för ett återupprättande av sin autonoma republik på
halvön Krim.
Till det nationella motståndet kommer den religiösa oppositionen
hos de litauiska katolikerna, hos baptisterna, anhängare av förenade
ukrainska katolska kyrkan och många ortodoxa präster och troende,
som inte är beredda att ansluta sig till den regimtrogna kyrkoledningens
anpassningspolitik. Den ryske prästen Dimitrij Dudkos bön är
skakande: "O Herre! De till döden förföljdas, de skjutnas,
de stryptas, de av hunger och kyla omkomnas blod, den ryska jordens stönanden
klingar i mina öron när jag står inför Guds altare
. . . Lögnare och ryktesspridare vill döma . . . de vill döma
mig för att jag inte har glömt den ryska adeln, som skoningslöst
förintades: Man störtade ner dem i gruvschakten, de som bad om
hjälp sköts. Samtidigt med dessa offer förintades också
den ryska litteraturen, som först nu fått uppleva en tveksam
början på ett uppvaknande. De vill döma mig, eftersom jag
inte kan glömma hur man förintade prästerna: Man sköt
dem, man plågade dem till döds i fängelserna, man korsfäste
dem i kyrkorna över altaret, man spärrade in dem i tunnor. Idag
finns det ingen som bekymrar sig om folkets moral. De vill döma mig
för att jag inte kan glömma att miljoner sköts och att miljoner
blev offer för hunger, kyla och sjukdom och begravdes i Nordens kalla
snö . Jag står inför Ditt altare (så länge det
ännu är tillåtet) och ber till Dig och genomför kanske
för sista gången den liturgiska ritualen... Hör oss syndare.
Du har tillåtit att vi på grund av våra synder fallit
i de gudlösas händer; så sa den ryske filosofen L. Karsavin,
som dog i strafflägret i Vorkuta. Förbarma Dig över oss i
din stora barmhärtighet! Förlåt dem... och mjuka upp deras
förstenade hjärtan, upplys deras mörka sinnen; så att
de erkänner sina dåd, blir förskräckta över dem
och ångrar dem. Jag ser hur de är fulla av kval, eftersom de
måste leva i den tomma gudlösheten, dessa själlösa
kval när de dör med en svordom på läpparna, dör
som rövaren på Din vänstra sida, o Herre! Och jag ser dem
som torterats av dem - de, som är lyckliga. Jag vet att under min sång
ber tillsammans med mig den stora skaran ryska martyrer, och alla av lidanden
plågade ryssar. Jag hör rösterna fulla av kärlek och
nåd: Förlåt dem, ty de veta inte vad de göra..."
Denna bön bads av Dimitrij Dudko den 21 april 1977 i byn Grebnevo utanför
Moskva.
I slutet av mars 1978 rapporterade den förre sovjetiske generalen Pjotr
Grigorenko om det politiska missnöjet inom Sovjetarmén: "Jag
känner till flera sovjetiska officerare som var med vid invasionen
av Tjeckoslovakien, och av den anledningen känner sig mycket olyckliga".
Beträffande medborgarrättsrörelsen sa han att det i väst
förhärskande intrycket att det bara rör sig om små
grupper och om individer, inte längre är korrekt. Medborgarrättsrörelsen
är idag redan en "massrörelse", som sträcker sig
över hela landet. Medborgarrättskämpar i Moskva och ute i
landet upprätthåller nära kontakter: "Om något
händer i Moskva, vet medlemmarna i rörelsen ute i landet det inom
några timmar." Informationer genom utländska radiosändare
spelar därvid en viktig roll.
Också bland arbetarna sprider sig oron inom Sovjetunionen. Vid årsskiftet
1977/78 grundade några sovjetiska medborgare under ledning av Vladimir
Klebanov ett fritt fackförbund. Redan under de första veckorna
hade 200 sovjetiska arbetare anslutit sig till organisationen, som kallade
sig "Fackföreningen för försvar av arbetarnas intressen".
I september 1977 förklarade den från en arbetarfamilj kommande
ingenjören Emilia Pavlovna Iljina: "Sedan en tid börjar människorna
känna att de inte kan leva i Sovjetunionen, att de kvävs, och
att de behöver andliga friheter." I Sovjetunionen härskar
"en avart av fascismen".
Genom brutalitet, med tortyr och genom intagande på psykiatriska anstalter,
försöker KGB undertrycka frihetssträvandena i det sovjetiska
imperiet. I augusti 1977 ägde den sjätte världskongressen
för psykiatriker rum på Hawaii, där man öppet brännmärkte
att sovjetiska psykiatriker var beredda att tortera friska människor.
Alexander Solzjenitsyn talade om "andligt mord" och en "variant
av gaskammaren~. Den unge Moskva-läkaren Alexander P. Podrabinek la
fram en dokumentation. På åtminstone 11 "specialkliniker"
i Sovjetunionen "botas" medborgarrättskämpar med personlighetsförändrande
mediciner. Medicinen Haloperdol, ett starkt neuroleptikum, förorsakar
på friska muskelkramp, stammande, orolighet och sömnlöshet;
thorazin skapar viljelöshet; svavel-injektioner utvecklar feber, som
leder till utmattning; saltlös ningsinjektioner leder till ansvällning
av låren. Därtill kommer olika tortyrmetoder.
I anslutning till publiceringen av den nya sovjetiska författningen,
som Vladimir Bukovskij betecknade som ett instrument för förtryck
och likriktning, vädjade medborgarrättskämpar till västvärlden:
"I mina kamraters namn, som blivit kvar bakom taggtråden, och
i denna svåra tid berövats sin röst, så vänder
jag mig till parlament och regeringar i de länder som undertecknat
Helsingfors-överenskommelsen, med ett upprop om att inte tillåta
legalisering och internationellt erkännande av en öppen kommunistisk
diktatur, som inte låter sig nöja med att undertrycka 250 miljoner
människor."
Medborgarrättsrörelsen i Sovjetunionen har växt kraftigt
sedan 1976. Tusentals sovjetiska medborgare arbetar aktivt i rörelsen.
Enligt uppgifter från den sovjetiske rymdfysikern Kronid Lubarskij
når antalet sympatisörer med medborgarrättsrörelsen
redan miljontal. Grymma desperata aktioner från KGB, som domen mot
Orlov och många andra våren 1978, kan inte längre bryta
folkets frihetssträvanden.
En avgörande roll för informationerna om händelserna i det
egna landet spelar de västerländska kortvågsstationerna
Radio Liberty, Radio Free Europe, Deutsche Welle och BBC, som dagligen hörs
av miljontals sovjetmedborgare. Genom detta har ett medvetande som inte
längre kan kontrolleras av den sovjetiska regimen utvecklats. Den stelnade
och byråkratiserade sovjetledningen har inte längre någon
revolutionär kraft. Marx är död. Ekonomi och jordbruk stagnerar.
Korruptionen och den svarta marknaden blomstrar. Orden och förslagen
från partiledningen är tomma paroller, som ingen längre
tror på - inte ens de som uttalar dem.
Tron och religiositeten växer. Hoppet om frihet tar form.
Redan för ett kvarts sekel sedan fanns det medlemmar i Röda armén
som hellre följde sitt samvete än order. I den fria delen av Berlin
finns ett monument med inskriften "De ryska officerare och soldater,
som måste dö, eftersom de vägrade att skjuta på frihetskämparna
den 17 juni". Bara där man inte känner det sovjetiska paradiset
inifrån, växer unga människor upp och tror fortfarande på
marxismen-leninismen. Några dagar efter förstamajdemonstrationerna
1972 sa den nu i väst boende ryske författaren Anatolij Kusnetsov:
"Västs omedvetenhet var för mig den största chocken.
När jag såg majupproret med röda fanor och hammaren och
skäran, drogs mitt hjärta ihop. Vilka naiva människor! De
har alla möjlighetet att skaffa sig information och begriper inte vilket
grymt öde som de önskar sig. Ska väst aldrig förstå?"
