Tommy Hansson:
Neutralitetsmyten
En granskning av svensk utrikespolitik
Sverige har under hela 1900-talet intagit en neutral politisk hållning.
Under senare decennier har denna hållning sammanfattats i formeln
"allinasfrihet i fred syftande till neutralitet i krig". Men Sveriges
neutralitetspolitik har varit bedräglig, ty gång efter annan
har svenska regeringar - både socialdemokratiska och borgerliga -
tagit ställning för den kommunistiska sidan i väpnade konflikter.
Vietnam och Angola är exempel härpå. Och om vi går
längre tillbaka så gick Sverige med på eftergifter gentemot
Tyskland både under Första och Andra Världskriget.
När vårt land nu integreras med Europa och västvärlden
är det logiskt att neutralitetsdoktrinen skrotas och att Sverige öppet
- politiskt och militärt - tar ställning för de västdemokratiska
värderingarna. Neutralitetsmyten är slutgiltigt död, och
den har aldrig heller motsvarats av en reellt förd politik.
Författaren Tommy Hansson är född 1951 och fil kand samt
PhD. Han ger i boken en skarp och polemisk, men smatidigt saklig beskrivning
av den svenska utrikespolitik som alltid sneglat åt den totalitära
sidan.
Pris 75:-. Porto och emballage 25:- tillkommer per beställning. Betala helst in 100:– i förskott per plusgiro 85 95 89-4. Klicka här för fullständiga beställningsregler.
Här följer Tommy Hanssons förord:
Sverige har under hela 1900-talet varit neutralt. Då omvärlden
härjats av två världskrig har Sverige funnits på åskådarplats.
I modern tid har den svenska neutralitetspolitiken uttryckts i formeln "alliansfrihet
i fred syftande till neutralitet i krig". Det är sant att Sverige
inte ingått några militärallianser. Då Danmark, Norge
och Island efter Andra världskriget valde att öppet demonstrera
sin samhörighet med den demokratiska västvärlden, valde Sverige
att gå sin egen väg i form av den prosovjetiska Undén-linjen.
Under Första världskriget hade Sverige avsevärda problem
att göra sin neutralitet trovärdig, ty i landet rådde en
markerat protysk opinion med kungaparet i spetsen. Vid flera tillfällen
ansåg sig ministären Hammarskjöld tvungen att tillmötesgå
tyska krav. Under Andra världskriget fanns i landet så länge
det gick bra för tyskarna betydande sympatier för Adolf Hitler
och nationalsocialismen. Krigstidens koalitionsregering under Per Albin
Hansson gick med på tyska militärtransporter genom Sverige och
fortsatte exportera järnmalm och kullager till Hitler. Först då
det blev uppenbart att Tyskland skulle förlora kriget ändrade
Sverige politik.
Också vårt land påverkades av 1950-talets antikommunistiska
stämningar och hade flera kontroverser med Sovjetunionen. Trots det
övergav utrikesminister Östen Undén aldrig sin grundläggande
prosovjetism. Han ansåg, i likhet med andra ledande socialdemokrater,
att det hörde till god utrikespolitisk ton att inte vara alltför
negativ till Sovjetunionen och den kommunistiska ideologin. Antikommunister
betecknades som hopplösa reaktionärer och litet löjeväckande
figurer, en inställning som avspeglades i ledande massmedier vars journalistkår
främst under 1960- och 1970-talen var avsevärt mer vänstervriden
än riksgenomsnittet.
Situationen i press, radio och television betydde givetvis mycket som eldunderstöd
för den officiella svenska utrikespolitiken och framförallt då
dess inriktning på Tredje världen. Gösta Hulten och Jan
Samuelsson konstaterar i boken Mediavänstern (1983) att ett oproportionerligt
stort antal journalister har vänstersympatier. De föreslår
därför skämtsamt att dåvarande vpk borde kallas "vänsterpartiet
journalisterna"!
Den vänsterinriktade synen på utrikespolitiska frågor i
våra massmedier ledde i första hand till en negativ beskrivning
av USA och dess internationella preferenser. Exemplet Vietnamkriget är
här välkänt. Samma mönster har upprepats beträffande
andra utrikespolitiska frågor, till exempel södra Afrika, Chile
och Nicaragua. Såväl mediavänstern som etablissemanget inom
utrikesförvaltning och biståndsarbete fick en chock då
sandinisterna i Nicaragua i fria allmänna val 1990 besegrades av liberalerna
under ledning av Violeta Chamorro. Andra gladdes naturligtvis åt att
Nicaragua blivit en demokrati.
1980-talet innebar i det stora perspektivet ett uppbrott från den
västerländska masochism som rått efter det amerikanska nederlaget
i Indokina och som framförallt förkroppsligades av Carter-administrationen
i Washington 1977-80. Med Ronald Reagans åttaåriga presidenttid
1981-88 föddes och utvecklades en ny amerikansk patriotism som fick
vittgående internationella konsekvenser. Reagans upprustning ledde
till att Sovjetunionen, där 1985 Michail Gorbatjov blivit president,
gav upp försöken att hålla jämna steg med USA och väst.
Konsekvensen blev att ryssarna lämnade Afghanistan och omprövade
sitt omfattande stöd till kommunistiska regimer och rörelser runt
om i världen och till och med gav upp sin hegemoni över Östeuropa.
Då Gorbatjov 1990 tilldelades Nobels fredspris menade insiktsfulla
bedömare naturligt nog att det var Reagan som var den moraliske pristagaren,
ty det var hans "pansrade näve" som lett till Moskvas nyorientering.
Ett kraftfullt uttryck för den nya amerikanska nationalkänslan
var engagemanget i spetsen för FN-alliansen för Kuwaits befrielse
i januari och februari 1991. Utan den patriotism som grundlagts av Reagan
hade aldrig George Bush kunnat gå i land med sin rakryggade politik
som ledde USA och alliansen till seger mot Irak på drygt 40 dagar.
För svaret för Kuwait hade i själva verket många likheter
med vad som tidigare skett i Korea och Vietnam, där FN (i Korea) och
USA också för svarat små länder som utsatts för
väpnad aggression.
Det fanns flera orsaker till att operation "Ökenstorm" i
Persiska viken i motsats till det olycksaliga Vietnamkriget blev en spektakulär
militär framgång för USA och de allierade, varav ett flertal
arabländer. Framförallt hade amerikanarna lärt sig att operationen
i Mellanöstern måste klaras av på kortast möjliga
tid. Befälhavaren, general Norman Schwarzkopf, klargjorde därför
mycket tidigt att kriget mot Irak skulle bli "kort och skarpt".
En annan lärdom var att tillse att om möjligt endast militära
mål träffades av de allierades bomber. Anklagelser om terrorkrig
måste till varje pris undvikas. Detta lyckades i stort, även
om också civila mål av misstag träffades vid några
tillfällen beroende på att irakierna liksom tidigare nordvietnameserna
byggt militära anläggningar i direkt anslutning till bostadsområden
eller sjukhus.
Ett viktigt led i de allierade krigsansträngningarna var även
att få kontroll över vad som i medierna sades och skrevs om operationerna.
Det var allmänt känt att massmedia var ett av de viktigaste slagfälten
under konflikten i Indokina. Detta hade fienderna behärskat totalt
och därmed vunnit den allmänna opinionens sympatier, trots att
regimen i Hanoi i verkligheten var föga mer tilltalande än den
i Bagdad under Saddam Hussein.
Den internationella utvecklingen från och med 1980-talets början
har gjort den svenska politiken - en kylig inställning till USA och
västvärlden men vänskap med Sovjet och dess lydregimer i
Tredje världen - förlegad. För civiliserade länder har
det varit uppenbart att denna svenska hållning rimmat synnerligen
illa med den officiella neutralitetsdoktrinen. Det vore mer korrekt att
tala om den svenska neutralitetsmyten.
Det är hög tid att vi en gång för alla överger
denna och öppet visar vår solidaritet med västvärlden
såväl politiskt som militärt. Kanske bör Sverige ansöka
om medlemskap i NATO.
Mitt arbete gör inte anspråk på att vara någon fullständig
redovisning av svensk utrikespolitik såsom jag ser den. Jag vill mot
en historisk bakgrund teckna delar, låt vara väsentliga sådana,
av denna politik.
Och om framställningen någon gång blir polemisk så
ber jag ingalunda om ursäkt för det.
