Tommy Hansson:
Åter till det kalla kriget
Politiskt inkorrekta artiklar
Under senare hälften av 1960-talet grundlades vänsterns dominans
inom massmedia och samhället i stort. Detta kunde ske genom vänsterkrafternas
egen aktivism, men också under påverkan av Vietnamkrigets inflytande
och genom att högern vek undan. Många valde medvetet att ej ifrågasätta
vänsteropinionen av rädsla för att bli av med positioner
i samhället. På så sätt etablerades en "politisk
korrekthet" som håller ett fast grepp om opinionsbildningen än
idag.
Författaren, journalisten och utrikesexperten Tommy Hansson hör
emellertid till dem som inte vek undan. Han presenterar i boken 29 artiklar
som skrivits under tiden 1974-1993 och som visar att det var och är
möjligt att utmana vänsterns opinions- och åsiktsmonopol.
Några av artiklarna är rena scoops.
Avslutningsvis presenteras den tidigare otryckta exposén "Vänsterns
nya kläder" som visar att den socialistiskt inriktade utopiska
traditionen lever vidare inom till exempel den homosexuella politiska rörelsen
och miljöengagemanget. Åter till det kalla kriget befäster
Tommy Hanssons ställning som en av landets mest inkorrekta skriftställare.
Tommy Hansson har en svensk fil kand-examen och ett amerikanskt doktorat
i statskunskap. Han är bland annat redaktör för tidskriften
Aktuellt om Korea och ansvarig utgivare för tidskriften Contra. Han
är född 1951.
Pris 100:-. Porto och emballage 25:- tillkommer per beställning. Betala helst in 125:– i förskott per plusgiro 85 95 89-4. Klicka här för fullständiga beställningsregler.
Här följer Tommy Hanssons inledande avsnitt:
Vi brukar i den politiska debatten, nästan intill leda, få höra
att det kalla kriget är slut. Men är det verkligen så? Ja,
om man med uttrycket "det kalla kriget" menar den historiska epok
som inleddes med Stalins expansionspolitik efter krigsslutet 1945 och upphörde
med Berlinmurens fall 1989. Dessa 44 år av konfrontation mellan kommunismens
och den fria världens synsätt är för alltid passerade.
I ett annat perspektiv fortsätter emellertid det kalla kriget, låt
vara i andra former än tidigare. För det första är naturligtvis
inte kommunismen helt och hållet död. Den är alltjämt
statsbärande ideologi i ett fåtal stater såsom Kuba, Nordkorea
och det röda Kina (även om de marxistiska makthavarna i det sistnämnda
landet valt att kombinera ett kommunistiskt politiskt system med näringspolitiska
reformer). Och den fungerar fortfarande som inspirationskälla för
ett antal gerillaliknande rörelser i länder såsom Peru,
Filippinerna och El Salvador samt Nordirland. Den ekonomiska nedgången
i Europa gör det vidare troligt att vänstern på nytt kan
komma att få vind i seglen. Mot denna bakgrund är det alldeles
för tidigt att avskriva det socialistiska idékomplexet.
Utvecklingen i främst USA, men även i den övriga västvärlden
inklusive Sverige under senare år, visar dessutom med eftertryck att
den utopiska tradition som tidigare uppburits av regelrätta kommunister
och socialister är på väg att övertas av ett segment
engagerade personer på det sociala och kulturella området. Dessa
engagerar sig exempelvis i frågor som rör de homosexuellas likaberättigande,
kvinnosaken, miljörörelsen, rasismen, djurens rättigheter
och ett slags allmänt rättfärdighetspatos som inte sällan
för dem i kyrkans armar. Sådana engagerade personer har skrudat
sig i vad jag vill kalla "vänsterns nya kläder", ett
ämne som tas upp i denna boks avslutande uppsats. Kampen mellan denna
politiska inriktning och företrädare för traditionella och
icke-socialistiska värden och värderingar kan också beskrivas
som ett kallt krig, fast på ett annat plan än vad det tidigare
kalla kriget rörde sig på.
Första och största delen av boken är av tillbakablickande
art. Den innehåller ett antal artiklar och uppsatser som producerats
perioden 1974 och 1993 och som speglar utrikespolitiska/ideologiska frågeställningar
och förhållanden som anknyter till vad som vanligen förstås
med "det kalla kriget". Apropå detta vill jag tillägga,
att denna historiska epok alls icke varit någon meningslös maktkamp
mellan lika goda kålsupare - många bedömare har ju denna
uppfattning om det kalla kriget. Tvärtom blev det kalla kriget såsom
historien utvecklade sig ett nödvändigt skede, en ideologisk kraftmätning
med militära inslag (till exempel i Korea, Vietnam, södra Afrika
och Afghanistan) mellan gott och ont överfört till utrikespolitikens
ibland ganska gråmelerade förhållanden. Och resultatet
av denna kraftmätning vet vi: den goda sidan vann. Det är sant
att vänstern fr o m senare hälhen av 1960-talet haft ett betydande
och ibland förödande inflytande över massmedia men även
över samhället i stort, i Sverige liksom i andra västländer.
Det har därför varit besvärligt för ideologiskt medvetna
icke-socialister och antikommunister att göra sig gällande, ety
den bestämmande vänsterkamarillan så gott som undantagslöst
refuserat inlägg som på allvar utmanat dess hegemonistiska anspråk.
Detta visade sig inte minst under Vietnamkrigets dagar och har avspeglat
sig i en mängd frågor.
Men det har varit möjligt, också för antikommunister, att
publicera material som med vänsterns ögon sett varit högeligen
politiskt inkorrekt. En av mina målsättningar med de här
återpublicerade artiklarna är att visa just detta. Jag anmäler
därför en annan uppfattning än den som redovisats av vissa
debattörer, som menat att till följd av vänsterdominansen
så har det varit närmast omöjligt och därför också
oönskat att utmana vänstern. Svårt? Förvisso. Omöjligt?
Ingalunda. Det framgår av att jag faktiskt Iyckats trycka inte bara
vidstående (utom ett) utan fastmer talrika andra inlägg i olika
fora. Förmodligen måste jag då inrangeras bland de "högerstollar"
som den olympiskt upphöjde Stig Strömholm i en tidskrift med det
osannolika namnet Smedjan (nr 1/93) beskriver på följande sätt:
"En handfull isolerade stollar, som inte begrep vad det handlade om
och som...inte tog någon risk därför att de so wie so inte
hade någon karriär att förlora."
För Strömholm har det alltså varit viktigare att främja
den egna karriären än att säga sanningen om vänstern
och dess erbarmliga ideologi, och han har sannerligen inte varit ensam.
Nåja, låt oss inte vara orättvisa mot Strömholm -han
skrev faktiskt för drygt 20 år sedan en ganska orädd debattbok
om tillståndet i Sverige med titeln Sverige 1972. Att den sedan var
nära nog oläslig är en annan sak. Strömholm har även
i övrigt gjort punktinsatser i debatten och i alla möjliga sammanhang
redogjort för hur han "blodat ner sitt skjortbröst"
i pennans bataljer. Han har dessutom gjort lycka som skönlitterär
författare. Men han kunde ha gjort betydligt mer.
Detsamma gäller alla andra icke-socialister - konservativa som liberala
som hållit tyst eller rentav vänslats med "rödskäggen"
av rädsla att förlora positioner eller utsättas för
det ofantliga obehaget att inrangeras bland "högerstollarna".
Det gäller också tidningsdrakar som Expressen och Svenska Dagbladet,
vilka glatt upplåtit/upplåter spaltutrymme åt revolutionens
tjänare av typ Jan Myrdal, P O Enquist, Sara Lidman, Göran Palm
eller Maj Wechselmann för att nu ta några exempel. Den kulturella
polityren eller förbindelserna med makten är mycket viktigare
än budskapet för den som vill bli publicerad i någon av
dessa skrifter.
Nämnde Enquist är som bekant herostratiskt ryktbar för sina
tankar om Pol Pots revolution i Kambodja: "Då utrymde man huset,
och började städa upp. Man började skura golv och väggar,
eftersom människor inte skulle leva i förnedring här, utan
i fred och värdighet. I väst flödar då krokodiltårar.
Horhuset utrymt, städning pågår. Över detta kan bara
hallickar känna sorg." Enquists ryggmärgsmässiga prokommunism
går igen något årtionde senare i annan skepnad, när
individer som Per Gahrton och Jan Guillou ondgör sig över den
förfärliga USA-imperialismen som slår till mot Saddam Husseins
ockupation av Kuwait och tvingar de irakiska styrkorna att retirera med
svansen mellan benen.
För att ge läsarna en försmak av hur det kommer att låta
när Pierre Schori blir utrikesminister skall jag, av bara farten, återge
vad han hade att säga om Fidel Castro i en intervju med Skånska
Dagbladet den 20 juli 1986: "Han är en av de största i nutidshistorien.
Någon har sagt att han är för stor för sin ö.
Castro ser allt i ett mycket långt perspektiv, han är en encyklopedist
och har närmast en renässansfurstes drag."
Jag skall nu överga till att kommentera några av de artiklar
jag valt att återge, och det är med viss stolthet jag får
konstatera att somliga givit genljud; någon kan t o m kallas scoop.
Den första artikeln, den om Sovjet och vänstervridningen, har
jag tagit med mest av nostalgiska skäl - det var den första artikel
jag fick betalt för (om man undantar min tidiga karriär som sportskribent
i slutet av 1960-talet). Artikeln om det kommunistiska Kina "efter
tyrannen" kanske inte tycks så märklig nu, men jag kan garantera
att det krävdes ett visst mod att kalla Mao för massmördare
1976.
Den därpå följande intervjuartikeln med filosofen och författaren
Tage Lindbom, en av våra mest betydande konservativa tänkare,
har sitt intresse därför att Lindbom här med profetisk ådra
förutsäger marxismens undergång, och detta vid en tidpunkt
då det globala kommunistväldet i mångas ögon föreföll
oövervinneligt. Närmast därefter kommer artikeln om neutronvapnet,
som har hämtats ur det antikommunistiska boulevardbladet Argument för
Frihet och Rätt som gavs ut av kämpen Svante Hjertstrand. Artikeln
återgavs i den sammanställning av viktigare artiklar i svensk
press som UDs presstjänst tillställde utländska journalister.
Speciellt glad är jag över den reaktion artikeln "Chile i
myt och verklighet" i Katrineholms-Kuriren medförde. Den föranledde
nämligen den socialdemokratiske riksdagsmannen Stig Gustafsson att
i sitt Första maj-tal (året var 1978) kritisera tidningen för
att över huvud taget ha publicerat den! En sådan reaktion var
typisk om man ville nyansera debatten i någon kontroversiell fråga.
Jag kastade mig även in i debatten om de olympiska spelen i Moskva
1980, som jag menade borde bojkottas också av Sverige. Den artikel
jag valt ut i detta ämne härrör från Upsala Nya Tidning.
Vid den tiden arbetade jag på tidningen Idrottsbladet och gjorde mig
hjärtligt illa omtyckt av en redaktionskollega som gjorde sitt bästa
för att fylla tidningen med Moskva-producerat propagandamaterial från
nyhetsbyrån APN . Ett dråpligt minne i detta sammanhang är
att jag för att få deltaga som talare vid ett opinionsmöte
(som hölls i ABF-huset i Stockholm) mot Moskva-OS tvingades ställa
upp under namnet Rolf T Hansson, detta därför att jag ju "var
känd som antikommunist" från organisationen Demokratisk
Allians och andra sammanhang.
Artikeln ur Svensk Tidskrift om det hot mot yttrandefriheten och demokratin
som den oerhört ensidiga Vietnam-opinionen utgjorde, framkallade givetvis
vrede på vänsterkanten och angreps häftigt i Obs! Kulturkvarten.
Min Angola-artikel under "Brännpunkt" i Svenska Dagbladet
den 11 november 1987 var perfekt timad, ty dagen därpå anlände
de av UNITA tillfångatagna svenskarna till gerillahögkvarteret
Jamba (som jag själv besökte året därpå) i sydöstra
Angola.
I nästan ingen utrikesfråga har den politiska korrekthetens tryck
varit mer uttalat än då det gäller Sydafrika. Minsta försök
till nyansering har i regel bemötts med invektiv och spottloskor. Min
plädering för återupptaget idrottsutbyte med Sydafrika i
Svenskan föranledde exempelvis Riksidrottsförbundets (RF) Bengt
Sevelius att fråga i ett brev till min arbetsgivare Lennart Löfgren
vid Frivilliga skytterörelsen (FSR) om min uppfattning var identisk
med rörelsens. Aftonbladet tyckte min artikel var så sensationell
att tidningen hade en helsida om den påföljande dag. Givetvis
med alla vederbörliga avståndstaganden från någon
RF-representant, jag har glömt vilken.
I augusti 1988 genomförde jag en reportageresa i Sydafrika, Namibia
och Angola. Jag har valt att här återge två intervjuartiklar
från denna - en med UNlTAs vicepresident Jeremias Chitunda och brigadgeneralen
Tony Costa Fernandez; en med chefen för Sydafrikanska polisens (SAP)
säkerhetsavdelning, brigadgeneralen Hermann Stadler. Chitunda mördades
i slutet av 1992 av soldater från den kommunistiska MPLA-regimen i
Angola i samband med den kaotiska situationen efter valen samma höst.
Jämte Chitunda mördades även general Elias Salupetu Pena,
brorson till president Jonas Savimbi. Pena hade jag intervjuat i mitt hem
i Södertälje (för Svensk Linje) i mitten på 1980-talet.
Intervjun med Stadler Iyckades jag slutligen placera i NATO-kampanjens numera
avsomnade organ Allians, sedan flera publikationer tackat nej p g a det
kontroversiella i att över huvud taget intervjua en företrädare
för den vita regeringens säkerhetsorgan. Intervjun lär i
alla fall ha rönt viss uppmärksamhet, bl a ringde lokalradion
i Södertälje och ställde konstiga frågor. Något
som somliga inte kan fatta är hur någon kan vara ens det minsta
kritisk gentemot Afrikanska nationalkongressen (ANC).
Några av de återgivna artiklarna handlar om Sydkorea och situationen
i stort på Koreahalvön. Vad som förutspås i artikeln
"Korea av i dag: gamla barriärer bryts ned", nämligen
att "inom bara några år kommer Sydkorea att ha passerat
Sverige och de flesta europeiska länder när det gäller välfärd
och industriell kapacitet", det håller just nu på att hända.
Vi upplever en tyngdpunktsförskjutning från Europa och västvärlden
till Ostasien vad gäller ekonomisk styrka och välfärd. Och
till skillnad från vad som är fallet i väst har framgångsländerna
i Ostasien, bl a Sydkorea och Taiwan (se artikeln om den taiwanesiska ögruppen
Kinmen), en helt osentimentalt realistisk uppfattning om kommunismens natur.
Jag gläder mig åt att den estniske politikern Mart Laar, en relativt
ung och intellektuell kristdemokrat som jag intervjuade i Stockholm en varm
sommar dag 1990, till skillnad från angolanerna Chitunda och Pena
inte bara överlevt utan faktiskt också för en tid blev Estlands
premiämminister. Laar uttryckte under intervjun varma sympatier för
UNITA och andra kämpande antikommunister, inklusive Dalai Lama i Tibet.
Alla demokrater gläder sig förvisso åt de tre baltiska statemas
frigörelse. Men mitt i glädjen över de foma kommunistdiktaturemas
demokratisering, och över att de alltmer kommer med i den civiliserade
internationella gemenskapen, så skadar det inte att något reflektera
över svunna och mindre euforiska dagar. Därför har jag tagit
med artikeln om den nazistiska förintelsen av Vilnius judar ur Shalom
över Israel - av 60 000 judar överlevde 800 nazisternas mördarkommandon,
vilka till mycket stor del utgjordes av litauer. Tyvärr är judehatet
i vad som förut benämndes Östeuropa inklusive Baltikum inte
utrotat.
Sedan kommer två tämligen korta stycken som faktiskt rönte
en rikstäckande uppmärksamhet: "Vem sörjer Robert Harris?"
ur Nämndemannen och "Sam Nujomas luftaffirer" ur tidningen
MorgonPosten i Göteborg. Den förstnämnda artikeln bekräftade
(för vilken gång i ordningen?) att vissa ämnen är mer
eller mindre tabubelagda, åtminstone om man vill föra en nyanserad
diskussion om dem. Dit hör dödsstraffet. Därför väcker
det sensation om man redovisar logiska skäl som syns tala för
dödsstraff vid speciellt allvarliga brott, t ex överlagt mord,
landsförräderi, grova sexualförbrytelser och grova narkotikabrott.
Artikeln i Nämndemannen gjorde att jag inbjöds till TV1:s "Sommarfolk"
och TV3:s "Dabrowski" att diskutera dödsstraff och kriminalvård
i allmänhet; jag blev också intervjuad av press, lokalradio och
TV2:s "Elake Olle" Söderlund. Några ord om Söderlunds
intervju (som aldrig sändes): Reporter och kameraman tyckte händelsevis
att kyrkogården (!) var en lämplig intervjuplats och valde ut
ett par korsförsedda gravstenar som bakgrund. Sedan bar det av i skjutjämstempo:
Vilken avrättningsmetod förordade jag? Vad tycker mina arbetsgivare
om det här? Kommer jag att bli utesluten ur mitt parti nu? o s v. Eftersom
jag emellertid lyckades förhålla mig någorlunda samlad
sändes alltså inte intervjun. Det förtjänar dessutom
nämnas, att jag aldrig sagt att jag vill återinföra dödsstraffet
i Sverige i nuläget. Men det måste vara tillåtet att debattera
frågan!
Så har vi avslöjandena om att Namibias SWAPO-president Sam Nujoma
köpt ett privatjetplan för l60 miljoner kronor, en summa som är
betydligt större än Sveriges årliga bistånd till Namibia.
Det var ett scoop, eftersom jag var först i svensk press om nyheten.
De stora medierna hängde på och debatten var i gång.
Avsnittet mcd artiklar avslutas mcd en uppsats om Francisco Franco som jag
hoppas inte skall gå spårlöst förbi. Enligt min uppfattning
är Franco en av de mest missförstådda gestalterna i europeisk
nutidshistoria.
Den svenska högern har i stort givit upp kampen mcd vänstern inom
områdcn som utrikespolitik, kultur och det sociala fältet. Den
vågar intc ens stå för att den står till höger
utan brukar i stället påstå att den är "centerextremistisk"
eller "liberal". Bara inom ett område är det tillåtet
att ta upp den kastade handsken, och det är näringslivet och ekonomin.
Jag vill dock ge kristdemokraterna en eloge för sitt ställningstagande
när det gäller exempelvis frågor som homosexualitet eller
abort.
