Bertil Häggman och Jon Skard:
Så arbetar kommunistpartierna
"Så arbetar kommunistpartierna" är en kritisk granskning
av kommunistisk ideologi, stratetgi och taktik.
Bokens första del behandlar svenska kommunistpartier (främst vänsterpartiet,
men också KPML(r) och SKP), hur partierna växt fram och hur deras
verksamhet utvecklats. Särskild uppmärksamhet ägnas extremistgruppernas
verksamhet på företagen i samband med strejker och aktivitet
på militära förband.
Bokens andra del innehgåller en genomgång av den marxistiska
ideologin och en redogörelse för hur kommunisterna gripit och
utnyttjat makten i ett antal länder.
Boken innehåller ett frågebatteri, som gör att den kan
användas i studiecirklar.
Bertil Häggman är jur kand och författare till flera böcker
om ideologi och revolutionär krigföring.
Jon Skard är cand polit, statsvetare och journalist.
Pris 50:-. Porto och emballage 40:- tillkommer per beställning. Betala helst in 90:– i förskott per plusgiro 85 95 89-4. Klicka här för fullständiga beställningsregler.
Här följer ett utdrag ur boken:
Den svenska kommunismens historia
För att förstå svensk kommunism är det nödvändigt
att närmare skärskåda den utveckling som Sverige har genomgått
från slutet av 1800-talet. Landet var då ett förhållandevis
fattigt och efterblivet land och den politiska utvecklingen gick långsamt.
Från början av detta sekel gick emellertid den politiska, ekonomiska
och sociala utvecklingen mycket snabbt. På femtio år har Sverige
från att ha varit ett jordbruksland utvecklats till ett högindustrialiserat
samhälle. Detta har naturligtvis inneburit svåra omställningsproblem.
Det kan därför tyckas märkligt att Sverige har varit politiskt
så stabilt. Två förklaringar till denna stabilitet är
emellertid att Sverige under mycket lång tid har haft fred och att
levnadsstandarden har ökat stadigt och nu är en av de högsta
i världen. Det är mot denna bakgrund man måste se den svenska
socialismens utveckling.
Den framväxande soccialdemokratin
Det var då den stora omställningsprocessen i Sverige började
inledas som den svenska socialdemokratin började växa fram.
Partiet var från början revolutionärt. I en resolution
från partiets kongress 1891 heter det att det socialdemokratiska
arbetarpartiet är ett revolutionärt parti. Partiet var under
denna period ideologiskt starkt beroende av den tyska arbetarrrörelsen,
men i början av 1890-talet började de första tendenserna
till reformism förmärkas i södra Sverige, där Axel
Danielsson 1892 publicerade en artikel, där han tog ställning
för parlamentarisk demokrati och en fredlig väg till makten.
Fyra år senare publicerade en av de ledande socialdemokraterna,
HjalmarBranting, en skrift med titeln "rösträtt och arbetarrörelse".
I denna skrift pläderar Branting för revisionism och sedan denne
övertagit ledningen av partiet genomgick detta också en utveckling
i klart revisionistisk riktning. Den revisionistiska gruppen inom partiet
mötte emellertid på hårt motstånd från en
revolutionär vänsterflygel inom partiet under ledning av den
gamle revolutionäre socialisten August Palm. I tidskriften "Brand",
som grundades 1898, inledde vänsterflygeln en våldsam antimilitär
och revolutionär propaganda. Utgivaren av "Brand", Hinke
Berggren och hans närmaste man Schröder utstöttes 1908
från partiet. Samma år startades en tidskrift med namnet "Stormklockan",
som därefter blev den revolutionära vänsterflygelns organ.
1912 bildade oppositionen inom partiet en socialdemokratisk vänsterförening.
De mest prominenta medlemmarna var Zeth Höglund, Karl Kilbom, Carl
Lindhagen, Fredrik Ström och Ivar Wennerström.
Det kommunistiska partiets grundande
Motsättningarna inom det socialdemokratiska partiet ledde så
småningom till dess sprängning. Vänsterföreningen bröt
sig i februari 1917 ur partiet. En radikal minoritet bildade i maj 1917
Sveriges socialdemokratiska vänsterparti under Zeth Höglunds ledning.
Det svenska kommunistiska partiet räknar sedan dess sitt grundande
från maj 1917. Det nya partiet, vars partisekreterare var Fredrik
Ström, gav sitt stöd åt de ryska bolsjevikerna och i juli
1919 anslöt sig partiet till Kommunistiska Internationalen (Komintern).
Femton medlemmar av den socialdemokratiska gruppen i riksdagen anslöt
sig till det nya partiet. Vid det nya radikala partiets kongress 1921 kom
det till våldsam debatt och några av de mer kända partiledarna
uteslöts. De uteslutna försökte till en början att arbeta
med ett revolutionärt parti utanför Komintern, men då detta
misslyckades återvände man till det
socialdemokratiska arbetarpartiet. Vid kongressen 1921 bildade majoriteten
ett nytt parti som fick namnet "Sveriges kommunistiska parti, sektion
av Kommunistiska Internationalen". Vid valen hösten 1921 fick
socialdemokratiska arbetarpartiet trettiosex procent av rösterna, det
nya vänstersocialistiska partiet tre procent och kommunisterna fem
procent och de övriga partierna femtiosex procent av rösterna.
1920-talet: Splittringens årtionde
Förhållandet till Komintern förblev ett problem inom det
nybildade kommunistiska partiet och detta ledde 1924 till att även
detta parti sprängdes. Nu uteslöts Zeth Höglund och Fredrik
Ström som revisionister. Sedan även han försökt skapa
ett självständigt vänstersocialistiskt parti återvände
Zeth Höglund emellertid till socialdemokratiska arbetarpartiet. 1920-talet
var en svår period för de svenska kommunisterna. Levnadsstandarden
förbättrades ständigt och de revolutionära parollerna
väckte allt mindre entusiasm. Partiets chef Karl Kilbom försökte
då närma sig socialdemokraterna, vilket ledde till att en Moskvatrogen
falang i partiet under ledning av Hugo Sillén och Sven Linderoth
bröt sig ut ur partiet. En majoritet i partiet under Karl Kilbom
och Nils Flyg fortsatte att verka under det kommunistiska partinamnet
fram till 1934. Då bildade Kilbom, Flyg och hans anhängare
det socialistiska partiet.
Före och under andra världskriget
Socialistiska partiet drabbades emellertid mycket snart av inre split
och 1937 uteslöts Karl Kilbom och hans anhängare som därefter
anslöt sig till socialdemokratiska arbetarpartiet. Under Nils Flyg
utvecklades sedan partiet hastigt i nazistisk riktning. En av förklaringarna
till kommunisternas svaghet i Sverige har sedan denna splittring varit
att uppenbarligen majoriteten av de svenska arbetarna önskat en nationell
revisionistisk socialism istället för den ideologiskt hårda
typ av kommunism som företräddes av den Moskvatrogna minoriteten
1929. De stora framgångarna uteblev under 1930-talet och vid valen
1930, 1932, 1934 och 1936 fick kommunisterna mycket låga väljarsiffror.
Vid andra världskrigets utbrott var SKP mycket försvagat. Efter
det tyska överfallet på Sovjetunionen 1941 svängde emellertid
stämningarna snabbt och redan 1942 kunde kommunisterna fördubbla
sitt röstetal. Förändringar i den sovjetiska politiken
och Kominterns upplösning i maj 1943 gjorde att partiet nu kunde
uppträda mer nationellt och inte fullt så revolutionärt.
Man började tala om en fredlig väg till socialismen. Samtidigt
gjordes emellertid revolutionära uttalanden och vid partiets första
kongress efter andra världskriget, 1946, uppmanade partiets ledare
Hilding Hagberg medlemmarna att rusta sig för väpnad kamp.
"Vi har exempelvis hemvärnet, som vi kan beteckna som en demokratisk
milis. Vi har 75.000 hemvärnsmän, och på detta område
kan vi uträtta mycket. Var och en kan kosta på sig att genomföra
tjugo övningstimmar per år. Likaså kan nu en arbetaryngling
med vanlig folkskoleutbildning bli utbildad till befäl. Vi måste
utnyttja dessa möjligheter...'' I slutet av kriget och under de första
åren efter kriget gjorde kommunisterna vissa framstötar om teknisk
valsamverkan med socialdemokraterna, som emellertid avvisades. Trots detta
kunde kommunisterna vid de första valen efter kriget 1946 uppnå
den hittills största röstprocenten i sin historia, nämligen
11,2%. Kampen mot det nazistiska Tyskland under kriget hade givit kommunisterna
hög prestige i hela världen och detta gällde också
i Sverige.
Det finns emellertid anledning att hålla i minnet att denna prestige
i mycket var oförtjänt. Sedan hösten 1939 hade Sovjetunionen
en icke-angreppspakt och ett samarbetsavtal med det nazistiska Tyskland.
När Hitler överföll Norge den 9 april 1940 visade Ny Dag
sin solidaritet med Sovjetunionen med att ställa sig på ockupationsmaktens
sida. Samma sak gällde i Norge där kommunisterna lanserat påståendet
att de omgående sällade sig till motståndsrörelsen.
Sanningen är att de i flygblad och resolutioner uppfordrade norrmännen
att ögonblickligen inställa kampen mot tyskarna så att Norge
kunde sluta fred med Tyskland. Först efter det tyska angreppet på
Sovjetunionen 1941 kom kommunisterna med i den antinazistiska kampen.
SKP:s inställning till Hitlers Tyskland illustreras bäst genom
några exempel på rubriker i tidningen Ny Dag några dagar
före och i samband med det tyska angreppet på Danmark och Norge.
"Englands folk fördömer imperialisternas krig" (3 april
1940), "England minerar norska kusten. Oerhört övergrepp
för att driva Norden i krig" (8 april), "Stämningen
mot kriget utbreder sig i England" (8 april) och "Norge och Danmark
ockuperas av Tyskland. Englands provokatoriska minering besvarades med snabb
operation" (9 april).
Framgångarna i valet 1946 vanns framförallt i de stora städerna,
Stockholm och Göteborg. En av de kommunister som invaldes i Göteborgs
stadsfullmäktige, redaktör Nils Holmberg, var en av de tvåhundra
svenskar, som före andra världskriget hade fått sin träning
vid revolutionära skolor i Moskva. Andra kommunister som invaldes i
riksdagen och som tränats i Moskva var Erik Karlsson, Fritjof Lager,
Gustav Johansson och Gunnar Öhman.
Under andra världskriget hade kommunisterna varit mycket aktiva i Sverige.
Detta gällde särskilt sabotage och spionage verksamhet. Många
kommunister sändes till Sverige från det övriga Västeuropa
och de kanske mest kända kommunistiska agenterna i Sverige under andra
världskriget var Herbert Wehner, som nu är en av de ledande tyska
socialdemokraterna, och Ernst Wollweber, som efter det kommunistiska maktövertagandet
i Östtyskland blev säkerhetschef där.
Efter den kommunistiska Pragkuppen 1948 förlorade kommunisterna starkt
i prestige. Så var även fallet i Sverige. Att den svenska säkerhetstjänsten
hållit kommunisterna under stark uppsikt under andra världskriget
framgick ocksa 1948 av en statlig utredning som då publicerades, "Betänkande
angående säkerhetstjänstens verksamhet". Säkerhetstjänsten
uppgavs då i sitt centrala kartotek år 1944 ha haft 58.056 kommunister
registrerade. Av dessa betecknades 1.085 som "särskilt farliga",
medan 6.025 betecknades som "aktiva medlemmar" och som "organiserade
medlemmar" i partiet betecknades 30.619. De övriga angavs vara
sympatisörer. 1950 och 1952 gjorde det kommunistiska partiet mycket
dåliga val och blev nu vad det hade varit före andra världskriget,
en obetydlig sekt. Det kalla kriget pågick för fullt och medlemssiffrorna
minskade kraftigt. Den kommunistiska infiltrationen i fack föreningarna
motarbetades av socialdemokraterna och 1952 hade man Iyckats minska detta
inflytande i mycket hög grad. Redan 1953 började emellertid nya
tongångar att förmärkas vid partiets sextonde kongress,
som hölls en tid efter Stalins död. Man antog då ett nytt
program och uttryckte önskningar om en fredlig övergång
till socialismen. Folkfrontsidéer framfördes. Nya försök
till närmande till socialdemokraterna gjordes mycket beroende på
att man nu från sovjetisk sida tillät flera vägar till socialismen.
När Krusjtjev gjorde sina uttalanden om en parlamentarisk övergång
till socialismen vid det ryska kommunistpartiets tjugonde kongress 1956
tycks dessa uttalanden ha välkomnats med glädje av det svenska
kommunistiska partiet. Krusjtjevs uttalanden om fredlig samlevnad accepterades
också av det kommunistiska partiet, som dock träffades kraftigt
av avslöjandena om Stalin och den sovjetiska aktionen i Ungern 1956.
Samtidigt började också prokinesiska angrepp mot partiet förekomma
från Sveriges kommunistiska arbetarförbund, en organisation som
bildades i juni 1956. Den leddes av Set Persson, som 1953 uteslöts
ur SKP för sina stalinistiska åsikter. I SKA ingick då
som ledare en kommunist, som senare skulle bli en av de ledande maoisterna,
Nils Holmberg.
Efter Set Perssons död 1960 tynade SKA bort. Dess bildande var emellertid
en förvarning om senare maoistiska utbrytningar.
