Bertil Häggman:
Medlöparna
Det sena 1960-talets radikala studenter såg marxim, centralplanering
och kommunism som lösningar på alla problem. Idag faller de stater
som byggts upp på marxismens grund ihop som korthus. Både i
det demokratiska västerlandet och i de tidigare kommunistiska staterna
råder en förkrossande enighet om det marxistiska systemets skuld
till det ekonomiska och moraliska sammanbrottet i Öst.
De som gick i bräschen för marxismen 1968 har inte försvunnit.
De har genomfört den "långa marschen genom institutionerna"
och sitter idag på ledande poster inom förvaltning, kulturliv
och media. Då var de medlöpare. Vad är de idag?
Det är den brännande fråga som Bertil Häggman tar upp
i "Medlöparna". Han berättar om namn som var okända
på studentvänsterns 1960-tal, men idag är kända på
ledande positioner inom departement, ämbetsverk, media och kulturliv.
Bertil Häggman är jurist och författare. Han är född
1940 och har skrivit ett flertal böcker som behandlar bland annat kommunistisk
ideologi och utrikespolitiska frågor.
Pris 130:-. Porto och emballage 25:- tillkommer per beställning. Betala helst in 155:– i förskott per plusgiro 85 95 89-4. Klicka här för fullständiga beställningsregler.
Här följer bokens förord:
Under Andra världskriget publicerades boken Nazismen iSverige av Holger
Carlson. Den blev ett standardverk om organiserade nationalsocialister och
medlöpare i vårt land. 1961 kom Armas Sastamoinens bok Nynazismen
ut, som följde upp utvecklingen under de femton åren efter Andra
världskriget.
Både Carlsons och Sastamoinens böcker var värdefulla uppslagsverk
om anhängarna av en totalitär ideologi, som under flera årtionden
utgjorde ett allvarligt hot mot de parlamentariska demokratierna. Efter
Hitlers självmord i bunkern i Berlin 1945 och Nazitysklands kapitulation
utreddes en lång rad nationalsocialistiska brott mot freden och mänskligheten.
Flera av de högsta nazistledarna ställdes inför rätta
och några dömdes till döden och avrättades, sedan de
befunnits skyldiga vid rättegången i Nürnberg.
Det finns anledning att se paralleller när de kommunistiska regimerna
bryter samman. Nu är det dags att göra upp med en liknande totalitär
ideologi, den kommunistiska, och denna gång med de organiserade kommunisterna
i Sverige och deras medlöpare inom den socialistiska vänstern.
Det finns många som hoppas på att kommunistledarna i öst
ställs inför rätta. En, Ceausescu, har redan dömts och
avrättats.
Sedan Berlinmurens fall 1989 har det sovjetiska kolonialväldet i Öst-
och Centraleuropa rasat samman. Polen, Tjeckoslovakien och Ungern har förvandlats
till parlamentariska demokratier. Östtyskland är återförenat
med Västtyskland till en tysk demokrati och i Bulgarien och Rumänien
har hatade diktatorer störtats. Den bulgariske ledaren, Zjivkov, har
ställts inför rätta.
Kommunistregimen i Albanien har försvagats. Nicaraguas diktator Ortega
har förlorat makten i demokratiska val. För att behålla
kontrollen tvingades de kinesiska ledarna massakrera de demokratiska studenterna
på Den himmelska fridens torg i Peking 1989.
Under hela efterkrigstiden har den socialistiska vänstern konsekvent
undvikit att kritisera kommunistiska regimer. Många har istället
för tystnad valt att aktivt stödja de kommunistiska diktaturerna.
Många har rest i kommunistiska länder med kostnader betalda av
regimen och efter hemkomsten propagerat för den regim de besökt.
Jag har valt att kalla de som på olika sätt dragit på sig
skuld och ansvar för medlöpare. En strikt definition av medlöpare
har varit: en person som utan att vara medlem i ett kommunistiskt parti
i det fördolda stöder kommunistiska regimer. Den typiske medlöparen
har varit den som arbetar i Moskvastyrda internationella kommunistiska frontorganisationer.
Men det säger sig självt att det finns grader av medlöperi.
Somliga kan t o m vid något tillfälle ha kritiserat kommunistiska
regimer. Men det har då rört sig om tillfilliga förlöpningar.
Utanför Sverige finns det en hel del skrivet om medlöperi. Paul
Johnson och Paul Hollander har skrivit insiktsfullt om vänstermedlöperi.
Andres Küng var i Sverige tidigt ute med boken Vindens barn (Timbro
1983), som skildrade vänsterresenärer från hela världen,
som hyllade kommunistiska diktaturer efter besök där. Küngs
bok kom innan regimerna i öst föll och den kan idag ses som närmast
profetisk.
DN-journalisten Staffan Skott har synat vänsterpartiets förflutna
1917-1989 (Liken i garderoben, Tiden); Per T Ohlson på Sydsvenska
Dagbladet har detaljstuderat vänstern och debatten om Golfkriget (Landet
utanför, Timbro).
Varför har vänstermedlöperiet kunnat pågå nästan
opåtalat i över 40 år i Sverige? Jag skriver nästan
eftersom det har funnits kunniga och insiktsfulla kritiska röster:
Jan Gillberg, Kay Glans, Fritjof Haglund och Andres Küng. Men vilka
är medlöperiets grunder?
Pacifistiska strömningar kopplade med en förrädisk Münchenanda
har alltid spelat en väsentlig roll. Hellre kompromisser med diktatorer
(av det "rätta" slaget) än att försvara demokratin.
Sveriges närhet till det sovjetiska imperiet har enligt detta resonemang
gjort Sverige sårbart. Det har gällt att stryka regimerna medhårs.
Antiamerikanismen är djupt rotad hos medlöparna. Tanken att den
amerikanska smältdegeln är kulturellt underlägsen Europa
och att den amerikanska masskulturen hotar att dränka Europa ligger
djupt. Frågan blir osökt om Europa, som stått fadder åt
nationalsocialism, fascism och kommunism, har så mycket att yvas över.
Vänsterns USA-hat är i mycket en strömning som ligger i nivå
med det nationalsocialistiska USA-hatet. Ytterligheterna berör varandra:
"Jag ser inte någon större framtid för amerikanerna.
Enligt min uppfattning är det ett förfallet land. Och det har
sina rasproblem och sina sociala orättvisor... Mina känslor mot
amerikaner är hat och äckel... Hur kan man förvänta
sig att en stat som den skall hålla ihop. . . ett land där allting
är byggt på dollarn." Svensk vänster? Nej. Adolf Hitler
1942.
Att föra fram en tes om den svenska vänstems medansvar för
förtryck, massmord och miljökatastrofer i de f d kommunistiska
diktaturerna väcker givetvis häftigt motstånd från
dem som känner sig träffade. Vänstern tar fram McCarthy ur
malpåsen. De stackars förföljda. Egentligen har de det värre
än fångarna i Gulag. Att förorda en diskussion om vänsterns
skuld är liktydigt med att på Stalin- och Maomanér kräva
offentlig avbön. Men samtidigt går det att förstå
de hysteriska försvarsreaktionerna. Det är aldrig roligt att ha
fel.
Men socialismens kollaps gör det nödvändigt att ställa
frågor: Vilken moralisk skuld har de medlöpare som främst
under 1960- och 1970-talen försvarade de socialistiska systemen och
massmordsideologin? Har vänster medlöpare en skuld till de förtryckta
folken?
Medlöparna gav valda socialistiska regimer politisk och moralisk legitimi
tet i vårt land. Enpartisystem kunde därmed hålla sig kvar
vid makten. Fattigdom, förtryck, massmord blev följden. Som en
jämförelse med tystna den i Sverige kan nämnas att de tyska
socialdemokraternas historiska kommission vid ett seminarium våren
1991 släppte fram en representant för den ryska demokratiorganisationen
"Memorial", som angav antalet offer för den sovjetiska kommunismen
till 68 miljoner. En för oss närmast ofattbar siffra. Motfrågan
måste bli: hur många dödsoffer krävde McCarthyismen?
Kan man tiga om eller direkt stödja totalitära kommunistiska system
och sedan hävda att stödet bara har varit ord och inte gärningar
och därför frita sig från skuld? Svaret är naturligtvis
nej. Syftet med denna bok om efterkrigstidens medlöperi från
vänsterns sida är inte bara att upplysa med syftet att misstaget
inte skall upprepas. Den syftar också till att väcka debatt.
Ett av målen är att bidra till att marginalisera medlöparna
i debatten. Här har förlag, tidningar, radio och TV ett stort
ansvar. Att låta medlöparna dominera debatten är att inte
ta hänsyn till deras skuld och ansvar för katastroferna i Öst.
Risken finns att medlöperiet fortsätter. Revolutionsromantikerna
för över sina sympatier från socialistiska regimer till
diktaturer och s k befrielserörel ser i tredje världen, som är
attraktiva för att de är antiamerikanska och antivästliga.
Irak och Iran är exempel på sådana regimer. En stor del
av boken handlar om medlöperiet med Hanoiregimen och Röda khmererna
i Kambodja under kriget i Sydostasien 1965-75. Måtte det bli en ögonöppnare
för många om nyvänsterns medlöperi, som fortfarande
hyllas i vissa kretsar.
En medlöpare som tar avstånd från vad han/hon skrivit och
gjort borde accepteras åter till det demokratiska samfundet, men det
finns många "skelett i garderoben" hos den vänster
som så länge tigit om förtrycket i Öst och rentav stött
regimerna där. Och som inget ångrar.
Bertil Häggman
