Elina Eriksson:
Den dubbla resan
Den dubbla resan är till det yttre en färgrik skildring av
några år vid biståndprojektet Bai Bang i Vietnam. Ett
möte med miljön, människorna, byråkratin och socialismen.
En berättelse om den lilla isolerade med misstänksamhet sedda
kolonin av västerlänningar på den vietnamesiska landsbygden.
Samtidigt är Den dubbla resan en inre skildring av relationerna mellan
en kvinna och tre män och en uppvaknande insikt om att det socialistiska
systemet leder fel.
Pris 145:-. Porto och emballage 40:- tillkommer per beställning. Betala in 185:– i förskott per plusgiro 85 95 89-4. Klicka här för fullständiga beställningsregler.
Här följer ett utdrag ur Elina Erikssons bok:
Varför Vietnam? Vad är det för folk som åker till u-länder
som biståndsarbetare? Motiven? Jag frågar några - jag
försöker hitta någon FNL-are eller socialist - men när
svaret blir pengar femtonde gången slutar jag. En säger rent
ut att han hatar dessa "lata gula svin" och tar sig dagens femte
starköl, en annan kallar vietnameserna "sneögda idioter".
En tredje skall vara utomlands så länge tills han fått
igen "de skattepengar den djävla svenska staten stulit ifrån
mig." En del ungkarlar vill tjäna pengar och se sig omkring, speciellt
på thailändska badstränder. Några av dessa kommer
att gifta sig med thailändska kvinnor.
Jag misstänker att rädslan för det ovana gör många
onödigt tuffa. I ord.
Flera har varit utomlands i åratal. Då blir det nästan
omöjligt att få arbete hemma igen. Den tekniska utvecklingen
går för snabbt, kunskaperna blir otillräckliga för
den svenska arbetsmarknaden. Man duger inte längre. Man fortsätter
att jobba jorden runt. Till sist är det ett naturligt tillstånd.
Vanliga familjer med yrkesskickliga män ute på ett års
äventyr med sköna semestrar och kanske en sparad slant till kassan.
Kvinnor som trivs sittande vid poolen med sina plaskande barn, ett och annat
mål i kantinen, med tio billiga batikklänningar i garderoben.
Kvinnor som inte trivs, som gnäller, fasar över mask i mjölet,
vattenbrist, mjölkbrist, som inte går utanför campen annat
än med sällskap av maken eller på organiserade tipspromenader.
Som åker hem från detta djävla ställe och lämnar
karlen kvar. Kvinnor som inte står ut hemma med sina barn, som inte
vill mista daghemsplatsen och följaktligen gör ett kort besök
i Bai Bang och återvänder till arbetsmarknadens trygghet. Män
som står ut exakt ett år, tills kontraktet är slut och
en dag till för att säkert slippa skatten. Män som inte fått
sina familjer med sig.
De som förlänger och förlänger och förlänger...
De som fraktas hem som alkoholiserade vrak.
De som... allsköns folk, käre läsare, se dig bara omkring
i livets mångfald!
Några gröna entusiaster finns. De vilka aldrig förut varit
ute, någon Sandöare (bevare mig!), någon som velat se hur
landet fungerar efter kriget, men de är få. De vana u-lands jobbarna
ser lite medlidsamt på oss, "jobba på ni, snart ser ni
hur det är!" Det Bai Bangska ordspråket Iyder: Man måste
vara här minst två månader innan man begriper om vi bygger
eller river. Det stämmer - fast i underkant.
Men en kväll vid poolen börjar en man ett samtal som avviker.
Han är f d FNL-are. Han och hans fru har åkt till Vietnam som
en naturlig följd av kampen, för att hjälpa till i uppbyggnaden
av landet. Hans kontrakt går ut om en vecka, han förnyar det
inte. Han är desillusionerad. Varken han eller landet höll måttet.
Vi pratar, jag blir inte längre förvånad, jag har börjat
se och begripa. Skillnaden i det synliga och våra drömmar.
"Det var nog för idealiserade bilder vi hade av vietnameserna",
säger han, "såg inte vi dem som ett slags stålmän,
superhjältar? Åratals matades vi med bilden av folk som slogs,
segrade, överlevde, körde iväg världens starkaste nation.
Folk som led, men inte gav upp. De trollade fram resurser med otrolig uppfinningsrikedom,
broar som bombats uppstod dan efter som ur intet, folk som levde under jorden.
Jag trodde - jag tog det som självklart att med lika stor iver skulle
de bygga upp landet."
"Men det här året har gett en annan bild som har föga
gemensamt med den förra. Det går inte att tro att dessa karlar
som står dagarna i ända och lutar sig mot lastbilen slog ut en
enda yankee. Att de totalt tekniskt okunniga kvinnorna upprätthöll
produktionen. Att detta folk har varit enigt. När det stjäl allt
från proppar till byggvirke, från spikar till maskindelar. Eller
förstör. När byråkratin är så trög
att det inte går ens att hämta en hammare ur förrådet
utan otaliga papper och underskrifter från tre personer.
"Jag har försökt att förstå, ha tålamod
när vietnameserna inte jobbar ett skvatt, när allt går rent
av åt helvete. Begripa att orken inte räcker till när de
inte har nog med mat. Vi förstår inte heller varann så
bra när tolkarna är för få. Men det hjälps inte,
jag tror inte detta projekt är förankrat varken hos mig eller
hos dem, det ligger flera år före sin tid. Vet du att det här
bygget ska vara modernare än vad vi har i Sverige? Vi ska bjuda det
bästa vi har. Men det är som att bjuda ett utmärglat barn
en brakmiddag när det behöver en enkel blandning av salt, socker
och vatten. Kanske sedan när det återhämtat sig går
något av middagen ner."
"Jag tänkte att papper hörde till det nödvändigaste."
"Javisst, men inte i form av ett skrytbygge. Det tar år innan
papperet kommer ut för det finns inget av det som behövs till
bygget här i landet. Det går inte att hoppa över utvecklingsstadier,
göra det stora språnget. De plogar fortfarande med träplogar.
Jag har sett kvinnor mala rismjöl för hand. Den här fabriken
blir ohanterlig. Jag vet inte hur energifrågorna blir lösta,
men kol fraktas från bergen till Hanoi med buffelkärra, och energin
är inte den enda frågan som haltar."
Det kommer jag att se om några veckor. Bergsfolk, en del i sina folkdräkter
- blå med band broderade i röda nyanser - kör buffelkärror
med kol. Jag misslyckas med fotografering från bussen, chauffören
stannar inte fast jag ber. Det är förstås inte det dominerande
transportsättet, men symboliken är träffande. Till projektet
dras en järnväg för kolet och tunga transporter, men inte
ens chefen för bygget hyser större hopp om att det skall fungera
till fullo.
"Inte heller tror jag att det blir några ringar i vattnet som
det heter, för civilt bruk. De har inga resurser att bygga flera avancerade
anläggningar själva. Kanske utbildar vi en del arbetare till ryska
projekt eller till krigsändamål." Han suckar. Uppgivet.
"Jag tror bestämt att om vi skall få igång fabriken
blir det inte bara världens dyraste utan den måste drivas av
svenskarna , framtiden, det är ett projekt som aldrig tar slut, som
kommer att ständigt sluka resurser. Men, det är oss det är
fel på, de som beslutade var orealistiska. Och vi kräver mer
av viet nameserna än av oss själva, dessa arma kvinnor kan inte
mer, orkar inte. Många av oss skiter i jobbet, de är här
för att tjäna pengar i första hand. Sedan är det en
fråga jag inte vet svaret på: Hur många av de utlagda
kronorna går tillbaka till Sverige och till löner?"
Jag summerar hastigt i huvudet. Det blir mer än man anar. Vi är
dyra i drift.
"Socialismen då? Är det något som fungerar i söder?
Det verkar mer som ett ockuperat än befriat land enligt tolkarna. Fast,
de har ju förstås jobbat åt USA förut."
"Vet inte. Det fungerar inte här än. Men - säg mig,
hur skulle det fungera? En och annan har skrivit sina åsikter om det,
de olika partierna plockar en bit här och en bit där och tycks
mestadels ligga i luven på varann. Mao kanske... idag är jag
ställd, jag känner att förtryckets namn bara växlar,
Vietnam idag är bara en vanlig simpel diktatur som andra och inte något
undantag med fred, frihet och neutralitet i sikte."
"Krigsrisk igen, är det det du tänker på?"
"Jag misstänker rent imperialistisk politik mot de svagare grannländerna.
Vietnameserna är starkare och fler och så i behov av mer mark."
Vi är där igen. Samtalet jag hade med Stein. Indokina modell Hanoi
. Och förtrycket. Så synligt, jag måste medge, jag känner
skuld... "Jag kommer hädanefter mindre snabbt lägga mig i
andra länders befrielse. Det var inte så enkelt som vi såg
det. Att USA skulle ut var klart men... det är svårt att försöka
få fram konstruktiva lösningar för andra länder i ett
demonstrationståg i Sverige." "Tror du våra protester
mot USA hjälpte ?"
"Nej du, det tror jag inte, de drog sig nog ut när det blev för
dyrt helt enkelt? när det kostade mer än det smakade. Men jag
känner mig lurad på ett annat sätt. Minns du FNLs program
där det stod att man inte skulle acceptera utländska militärer
i landet ? Det är inte så många ryssar här än,
men de är på väg in och kineserna ut." Kineserna. Om
vi skulle flytta oss en smula skulle vi se platsen för de kinesiska
militärerna i provinsen, huset som finns på andra sidan dalgången,
snart förfallet, platsen där 20 000 kineser hade sin förläggning
under kriget. Kineserna börjar frysas ut, bara lite, sakteligen, trots
deras massiva hjälp under kriget. - Han är besviken, för
han har hoppats på så mycket. Han har levt med Vietnam i tio
år, i demonstrationer, på gator och torg. Han har sålt
och samlat, han och hans hustru. Vi kommer på att vi måste passerat
varann i några stora händelser som Russeltribunalen eller någon
första maj när de varit i Stockholm. "Det får vara
nog nu", säger hustrun. Hon vill ha barn, lite normalt familjeliv,
och i vilken befrielse skulle de engagera sig så ställda som
de är, socialismen bortspolad som en falsk dröm, med handlingsförlamning
och vanmakt.
"Positivt då", säger jag till sist, "något
måste du upplevt positivt". "Jag har botats från min
enkelspårighet. Och jag kan skryta med att jag gjort så gott
jag kunde och lite mer. Naturen, semestrarna, vidga vyerna. Varenda en borde
tvingas ut ur det invanda en gång för sin egen skull."
Jag kommer att minnas samtalet. Jag skriver brev till kamraterna i Sverige
om det jag sett och hört, om problem vi påträffat, till
de socialistiska kamraterna som krävt att få höra hur det
är. De svarar aldrig, inte med en enda rad. Det kanske inte stämde
med deras teorier? Deras intresse kanske inte gällde praktiken? Jag
skriver en gång till, sedan inget mer. Och de svarar aldrig.
