Winston Churchill:
Till Västs försvar
"Till Västs försvar" beskriver utförligt och
initierat den militära och strategiska balansen i världen och
hur denna utvecklades till Västs nackdel. Boken är skriven av
den konservative parlamentsledamot som bär sin farfars berömda
namn. Han har varit parlamentarisk talesman i försvarsfrågor
och "Till Västs försvar" var en av de skrifter som banade
vägen för Margaret Thatchers och Ronald Reagans upprustning, som
i sin tur ledde till Sovjetunionens fall och demokratins seger i Öst.
Flera av de konkreta förslag som Winston Churchill lämnade bidrog
verksamt till den positiva utvecklingen i det kalla kriget.
Pris 50:-. Porto och emballage 40:- tillkommer per beställning. Betala in 90:– i förskott per plusgiro 85 95 89-4. Klicka här för fullständiga beställningsregler.
Här följer början av bokens första kapitel, "Den
förrådda segern":
I segerns stund, när de sista överlevande befriades från
nazismens koncentrationsläger, i slutet av Andra världskriget,
fanns i Västerlandet, vars folk hade utstått, lidit och offrat
så mycket, en tro att man hade vunnit frihet inte bara åt sig
själva, utan åt hela mänskligheten. Men ack, så skul]e
det inte bli. I segerns stund förrådes krigets allians mellan
Storbritannien, Förenta staterna och Sovjet unionen.
Efter befrielsen av Italien, Frankrike och Nederländerna gick de brittiska
och amerikanska styrkorna in i Tyskland från väster. Samtidigt
ockuperade sovjetiska Röda armén hela Östeuropa och stora
delar av Centraleuropa. De ryska trupperna som kom förklädda till
befriare för att frigöra de förtryckta miljonerna från
nazismens gissel, kom i själva verket som ockupanter och förtryckare.
Den tragedi som drabbade folken i Östeuropa, inte minst det Polen till
vars försvar Storbritannien ursprungligen dragit sitt svärd mot
Nazi-Tyskland i september 1939, kan direkt härledas till de beslut
som fattades av stormakterna - Storbritannien, Förenta staterna och
Sovjetunionen - de ödesdigra dagarna i början av februari 1945
när Churchill, Roosevelt och Stalin träffades i Jalta på
Krim i Sovjetunionen, för att planera segerns efterbörd. Det var
sista gången de tre stora krigsledarna skulle träffas, för
inom två månader skulle Roosevelt vara död. Redan i Jalta
var presidentens svaghet märkbar och Churchill konstaterade i sina
krigsmemoarer: "Hans hy hade en genomskinlighet och ton av pågående
rening och ofta var hans blick frånvarande."
När segerns stund närmade sig växte sig fredens problem större
och mer omedgörliga än krigets problem. Presidentens svaga grepp
om sitt eget liv försvagade de två västallierades förhandlingsposition
i ett avgörande ögonblick när Stalins Röda armé
redan hade "befriat"
stora områden i Östeuropa, inklusive Polen.
Vid det första mötet förklarade Roosevelt att när kriget
väl vunnits var Förenta staterna ovilligt att hålla en stor
armé i Europa och att en amerikansk ockupation därför måste
vara begränsad till två år. Churchill blev oroad och noterade
i sina krigsmemoarer: "Besvärliga frågor väcktes i
mitt sinne. Om amerikanerna lämnade Europa skulle Storbritannien ensamt
tvingas ockupera västra delen av Tyskland. En sådan uppgift skulle
ligga långt utanför vår förmåga." Det kan
inte betvivlas att denna uttalade svaghet i Västs position var en välkommen
nyhet för marskalk Stalin.
Men de avgörande svagheterna i Jalta-överenskommelsen uppstod
inte genom villkoren i själva överenskommelsen, utan genom att
den helt byggde på ryssarnas goda vilja, när den fastslog deras
fulla stöd till självbestämmanderätt och nationellt
oberoende för folken i Östeuropa. Speciell uppmärksamhet
ägnades Polen, som diskuterades ingående under konferensen. Stalin
insisterade på att den kommunistiska Lublin-kommittén, som
hade installerats när Röda armén under de senaste månaderna
drivit tillbaka nazisterna genom Polen, skulle erkännas som Polens
regering av de övriga allierade. Churchill och Roosevelt stödde
emellertid den polska exilregeringen, som hade upprättats i London,
och som hade 150.000 polska soldater bakom sig, soldater som kämpade
tillsammans med de allierade på västfronten. Men med Röda
armén som kontrollerade Polen hade de två västerländska
ledarna ingen stark förhandlingsposition och inget annat val än
att acceptera, om än med motvilja, Stalins åtagande att Lublin-kommittén
skulle vidgas till att innefatta "demokratiska" element, som skulle
hämtas från alla parter inklusive polacker utomlands, och hans
löfte om att fria val byggda på allmän rösträtt
skulle hållas i Polen "inom en månad" för att
välja en oberoende och demokratisk polsk regering.
I efterhand är det svårt att förstå hur de brittiska
och amerikanska ledarna kunde tillåta att mer än 100 miljoner
östeuropéers öde gjordes beroende av den ryske diktatorns
ord. Lublin-kommitten demokratiserades aldrig för att utgöra den
utlovade provisoriska polska regeringen och några fria val hölls
aldrig. Med tanke på de, då obekräftade, rapporterna om
massakern på 14.000 polska officerare av ryska NKVD, den än mer
ökända föregångaren till KGB, i skogarna kring Katyn
1940, och framför allt Stalins brutala och cyniska förräderi
mot det icke-kommunistiska polska motståndet mot nazisterna sommaren
1944, borde varningstecknen ha varit tydliga. Vid den tiden, efter en anmärkningsvärd
sovjetisk offensiv
på 40 mil under fem veckor, under vilken inte mindre än 25 tyska
divisioner förintades, hade sovjetiska Röda armén nått
och gått över floden Wisla, omedelbart öster om Warszawa.
Efter upprepade maningar från Radio Moskva om att alla anti-nazistiska
styrkor i Warszawa skulle resa sig mot tyskarna, som fortfarande höll
staden, gav general Bor-Komorowski, som förde befäl över
den polska underjordiska armén, order om allmänt uppror den
1 augusti 1944.
Berättelsen om Warszawa martyrium är en berättelse om hjältemod
och förräderi i stor skala. Fyrtiotusen icke-kommunistiska polska
motståndskämpar, med reserver i form av livsmedel och ammunition
för bara mellan sju och tio dagars strider, och utan tyngre beväpning
än gevär, tog sig an fem nazistiska divisioner, inklusive den
först klassiga Herman Göring-divisionen, som snabbt överfördes
från Italien, liksom två SS-divisioner. Ryssarna gjorde inget
försök att fortsätta sin frammarsch mot Warszawa eller att
stödja det polska motståndet med livsmedel eller ammunition,
man vägrade t o m kategoriskt tillstånd för brittiska och
amerikanska plan att landa för tankning på sovjetiska flygfält,
något som skulle ha gjort det möjligt för dem att släppa
förnödenheter över Warszawa, som annars låg utanför
flygets räckvidd. Churchill var så förfärad att han
t o m över vägde att stoppa de brittiska konvojer som transporterade
krigsmateriel till Sovjetunionen. Roosevelt var emellertid orubblig. Han
var inte villig att driva saken mot ryssarna.
Som en följd av detta återtog nazisterna kontrollen efter två
månaders heroiskt motstånd i Warszawas ruiner och efter strider
man mot man i kloakerna under stadens gator. Ungefär 15.000 medlemmar
i det polska motståndet hade dödats och nära 20.000 civila
i en befolkning på nära en miljon hade massakrerats. Det råder
ingen tvekan om att Stalin tänkte att han genom att hjälpa nazisterna
att utrota det icke-kommunistiska polska motståndet skulle göra
det enklare för Sovjetunionen att sedan påtvinga Polen den Moskva-vänliga
marionetten i form av Lublin-kommittén.
I Ijuset av detta fräcka förräderi mot de polska nationalistiska
styrkorna bara sex månader tidigare, är det svårt att förstå
hur Churchill och Roosevelt kan ha litat på något som den sovjetiske
diktatorn lovade, särskilt när det gällde Polen. Men även
om det är lätt att peka på bristerna och svagheten i Jalta-överenskommelsen
är det svårt att se hur de östeuropeiska folkens intressen
skulle ha kunnat tryggas, om man beaktar styrkan i sentensen att "Besittning
är nio tiondelar av lagen". Den sovjetiska armén hade redan
fysisk kontroll över större delen av Östeuropa.
Förvisso hade Churchill inga illusioner om vare sig den sovjetiska
kommunismens natur eller avsikterna hos motståndarna i Kreml - det
var förvisso något som han var intensivt medveten om och något
som bekymrade honom mycket. Harold Macmillan, den förre brittiske premiärministern,
har berättat för mig om en kväll i Kairo, där Churchill
stannat för förberedande överläggningar med president
Roosevelt innan mötet med marskalk Stalin i Teheran i november 1943,
hade Macmillan gjort premiärministern sällskap hem till hans villa
efter en lång dags diskussioner med den amerikanske presidenten.
Timmen var sen (erinrar sig Macmillan) men premiärministern bad mig
att sätta mig ned och förena mig med honom över ett glas
konjak. Han funderade en stund, och hans tankar verkade vara långt
borta. Plötsligt riktades hans blick bestämt mot mig och han sade
följande: "Cromwell var en stor man, eller hur?" - "Förvisso,
herr premiärminister", svarade jag, inte helt säker på
vart dessa tankar skulle. föra honom. Efter en paus fortsatte han:
"Men besatt av Spaniens maktställning, noterade han aldrig Frankrikes
framväxt." Tystnad rådde åter innan han tillade med
skärpa: "Tror Du att de kommer att säga samma sak om mig?"
Redan 1942 - i själva verket så snart Förenta staterna gått
in i kriget - visste Churchill att det bara var en tidsfråga innan
Hitler skulle vara besegrad. Medan många kan ha fallit offer för
västerländsk krigspropaganda som framställde Stalin som en
försvarare av frihetens sak och som en rysk folkledare, var Churchill
den förste som insåg att man inte kunde lita på Sovjetryssland,
även om han i stridens hetta, trots att han hela tiden var medveten
om diktatorns brott, kom att respektera honom som krigsledare och t o m
på det personliga planet utveckla en viss tillgivenhet till sin vapenbroder.
Men även då såg han klarare än någon annan det
dödliga hot som den sovjetiska staten skulle utgöra mot Europas
länder när Hitlers nederlag en gång var uppnått.
Storbritannien och Förenta staterna kunde otvivelaktigt ha intagit
en kraftigare och mer enad position mot Sovjet i Jalta, och särskilt
under veckorna närmast efter konferensen, när det stod klart att
Stalin inte gjorde några ansträngningar för att uppfylla
sin del av överenskommelsen. Telegrammen som utväxlades mellan
premiärministern och presidenten i mars och början av april visar
att Churchill var intresserad av att utöva starkare tryck, men att
den amerikanska regeringen inte ansåg detta möjligt. Denna brist
på beslutsamhet var, otvivelaktigt, en återspegling av Roosevelts
vacklande styrka. Hans sjukdom kunde inte ha kommit vid en mer oläglig
tidpunkt med tanke på de östeuropeiska folkens öde. Med
Roosevelts död den 12 april, och Churchills avgång tre månader
senare efter de allmänna valen den 5 juli 1945, berövades de västallierade
i segerns stund de två stora ledare som hade styrt deras öden
genom krigets långa prövningar fram till den slutliga segern.
Med dem försvann mycket av den auktoritet och den respekt som härdats
i krigets eld, i deras mellanhavanden med Stalin, en auktoritet som Harry
Truman och Clement Attlee aldrig kunde återvinna.
